Johan är en man som måste beskrivas som en mycket olycklig humanist. Hans historia är viktig här, 80 år efter krigsslutet och mot bakgrund av att danska judar förföljs på grund av sin etnicitet. På sätt och vis handlar denna text också om danskhet.

Han föddes i Amager i Köpenhamn 1921, son till en invandrad, svensk far och en dansk mor, och fick därför namnet Johan. Efter att de fått sex barn lämnade invandraren sin danska hustru. Hans fru kämpade vidare och skötte hemmet tills hon dog när Johan var tio år gammal. De hörde aldrig mer av hans far, och Johan såg honom aldrig igen. Pojken och hans syster hamnade på barnhemmet Nærumgaard. Byggnaden, en herrgård, hade donerats till Köpenhamns kommun av en minoritetsfamilj, den judiska familjen Adler. Där lekte Johan med ett annat barn på barnhemmet, Ritt Bjerregaards far Edmund, gick i kommunala skolan och bjöd hem gäster på sin födelsedag. Johan var glad över att bo på Nærumgaard. Han fick en särskilt nära vän, en äldre flicka på barnhemmet som hette Erna, med vilken han hade en livslång vänskap. Erna hade ett eget rum eftersom hon utbildade sig till lärare, och Johan fick en nyckel så att han kunde njuta av lugnet och läsa lite när hon var ute.

En välkänd orkesterdirigent besökte barnhemmet och övade musik med de barn som var intresserade. Dirigenten upptäckte att Johan hade talang och rekommenderade Nærumgaard att skaffa stipendier åt honom. Inledningsvis bodde han på Nærumgaard och fick privatlektioner av några av konservatoriets lärare, och senare beviljades han ett halvstipendium vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Han flyttade sedan till Köpenhamn och hyrde ett ”halvt rum”, vilket innebar att efter att hans värdfamilj hade ätit middag var rummet med hans ottoman hans eget, men det måste städas inför den gemensamma frukosten nästa morgon. Alla hans tillhörigheter fick plats i kistan som han hade tillverkat under extra lektioner på den kommunala skolan.

Efter att ha avslutat sin utbildning som soloviolinist vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium blev han omedelbart inkallad till militärtjänst. Militärtjänsten var lång vid den tiden, men avbröts av den tyska ockupationen av Danmark. Värnpliktiga skulle inte lära sig att skjuta på ockupationsmakten! De unga männen skickades hem, men lyckades hålla ett möte hos en vän, vars far bjöd in de unga männen till en fest. Soldaterna diskuterade hur de skulle gå vidare. Oddsen var emot Johan, eftersom det var mörkläggning och utegångsförbud på kvällen, och ingen går på konserter på morgonen. Många andra artister hade samma problem. Värden för avskedsfesten var en spårvagnsinspektör, som sa att polisen sökte fler anställda. Så den nyfikna och frågvisa unge Johan sökte till polisen. Och han blev förtjust i de varierande arbetsuppgifterna!

Erna hade flyttat till Ribe och gift sig med en polischef, så den unge konstapeln Johan sökte till polisen i Ribe, där han blev anställd. Han tog regelbundet fram sin fiol och övade på pensionatet där han bodde. Sedan kom den 19 september 1944. Köpenhamnspolisen togs till fånga av tyskarna under ett falskt flygalarm vid vaktavlösningen. Polischefen i Ribe gav omedelbart alla sina anställda obegränsad ledighet. Johan klädde sig i civila kläder och tog tåget för att besöka sin syster och sina nu gifta bröder i Amager. Tyskarna hade inlett en jakt på alla poliser.

Oj! Han fångades av tyskarna och skickades till koncentrationslägren Neuengamme och Buchenwald. På vägen till koncentrationslägret, trängda i boskapsvagnar, spottade tyska hemmafruar på honom och de andra fångarna när tåget stannade vid järnvägskorsningar i små städer. I Tyskland upplevde han många obehagliga, omänskliga förhållanden. Och på många sätt var det otänkbart för honom att detta kultiverade folk, som hade fostrat de klassiska konstnärer han kände så väl, kunde bete sig så nedlåtande och barbariskt mot judar, homosexuella och andra. De spottande hemmafruarna var på sätt och vis värre än kapos som styrde de lägre skikten i koncentrationslägren.

Medan han hade varit slavarbetare i Tyskland, bland annat på en flygplansfabrik, hade hundratusentals civila tyska flyktingar anlänt till Danmark. Några av dem internerades i lägret i Oksbøl.

Johan själv kom hem med de vita bussarna och var så sjuk att han inte minns resan hem. Sverige välkomnade de repatrierade danskarna med hälsokontroller, mat, kläder och ordentligt boende. Efter att ha återhämtat sig kallades han till tjänst. Sydjylland utnämnde honom till polis i lägret i Oksbøl. Här blev Johan 1945 en del av vakten mellan det inre lägret och det yttre stängslet. Tyskarna fick både mat och medicinsk hjälp här. En del av den unge officerens uppgift var att se till att danskarna inte hämnades på eller misshandlade flyktingarna. Han utförde sitt polisarbete ärligt och med respekt för de hårt prövade flyktingarna.

Omkring 1947 träffade Johan en ung kvinna i Ribe. Hon var också av blandad härkomst, eftersom hennes mor hade kommit till Danmark som invandrare från Tyskland mellan krigarna. Johans blivande fästmö hade därför både ett tyskt förnamn och ett tyskt mellannamn. 1948 gifte de sig lite tidigare än de hade önskat, eftersom han som konstapel beordrades att resa till Köpenhamn för att bevaka den amerikanska ambassaden och patrullera Amalienborg. Den senare gick ibland med drottning Margrethes far på promenad i slottets park. Han fick inte röka i kronprinsessan Ingrids rum. Båda var intresserade av musik och hade åtminstone det att prata om.

Innan de lämnade det minnesvärda Sydjylland och Schleswig – där bruden hade varit i Kiel under de engelska bombningarna och en gång hört Hitler tala under en av sina nästan årliga semestrar med familjen i norra Tyskland – måste de nygifta gå runt och presentera brudgummen och säga adjö. Så det unga paret åkte på familjebesök till Tyskland, där några av männen i familjen hade varit tyska soldater. Den tyska familjen visade stor vördnad för Johans vilja att besöka deras land och träffa dem överhuvudtaget. Senare besökte han Tyskland flera gånger – och talade språket flytande – vilket gjorde stort intryck på hans svärmors familj.

Att Johan, en föräldralös och överlevande från koncentrationsläger, har lyckats så bra i livet beror helt klart på hans humanistiska livssyn. I hans ögon är varje individ en person som bör respekteras för sina egna värderingar och val. För honom är en människa inte en anonym symbol för en stam, klan eller etnisk grupp, där det är lika acceptabelt att hämnas på en person som på en annan för deras förfäders synder.

Någon gång under 2026 kommer hans violin att flyttas till Nørrebro, till Henri Goldschmidts musikakademi, som grundades 2011, där barn från ”otaliga kulturer och vitt skilda trosuppfattningar” spelar tillsammans. Musiklektioner och instrumentlån är gratis. Akademin betonar interaktion, ömsesidig respekt och lyssnande.