Det är inte svårt att se att Europa är på nedgång. För en generation sedan var vår kontinents andel av den globala BNP i nivå med USA:s. Nu är den mycket lägre. Stora europeiska länder försöker rädda sina sviktande offentliga finanser genom att beskatta sina egna befolkningar hårdare.

Fertiliteten i Europa är alarmerande låg, och kontinenten är öppen för demografisk invasion. Dessutom skyddar och främjar våra så kallade ledare islam, som tar över europeiska samhällen och infiltrerar europeiska institutioner.

Allt detta borde ge våra så kallade ledare, som vi kan se är ett hot mot de europeiska nationernas säkerhet, enorma problem att förklara sig. Hur undviker de ansvaret för konsekvenserna av sitt misskötsel?

De senaste årens kriser har i viss mån fungerat som ursäkter. Det är coronavirusets fel. Det är kriget i Ukrainas fel. Det förstnämnda bidrog till att radikalt försämra vår livskvalitet under två år; det senare har fungerat som en ursäkt för de fortsatta svåra tiderna: vi måste naturligtvis investera kraftigt i att hjälpa Ukraina militärt och ekonomiskt, även om det innebär att vi måste offra våra skolor, äldreomsorgen och andra offentliga tjänster – för om vi inte gör det kommer Putin att sluka oss, efter att ha slukat Ukraina.

Trumps starka intresse för att USA ska ta över Grönland fungerar nu som en ny och formidabel distraktion från Europas egen misskötsel: USA förvandlas nu till ett hot som Europa måste försvara sig mot. Ett antal europeiska länder skickar ett symboliskt antal militärer till Grönland för att markera sitt territorium.

Detta stoltserande med Europas militära fjädrar är faktiskt löjligt. Europa har inte tillräcklig styrka på egen hand för att hjälpa Ukraina att stå upp mot Ryssland, utan är beroende av USA:s hjälp, vare sig det gäller vapen, underrättelseinformation eller Starlink.

Men nu ska Europas militära styrkor sättas in både mot Ryssland och för att ”skydda” Grönland från USA. Det är faktiskt komiskt, men samtidigt tragiskt – och farligt: en före detta norsk försvarschef som har arbetat hårt för att förstöra det norska försvaret betraktar nu USA som en fientlig aktör.

Hur är det möjligt att uppvisa en sådan astronomisk dumhet? Varför föraktas inte Europas mäktiga personer öppet av sina befolkningar?

Kanske för att de är föremål för århundradets psykologiska operation, en psyop utan historisk motsvarighet.

I över tio år har de från morgon till kväll, dag ut och dag in, fått höra att Trump är farlig, inkompetent, löjlig och så vidare.

Propagandan har levererats av politiker, tjänstemän, NGO-folk, akademiker och media – och nyligen även militären – som tillsammans utgör ett månghövdat monster som mycket väl skulle kunna kallas den djupa staten.

Med sina hjärnor tillräckligt masserade är människor nu mottagliga för budskapet att Trump är en fiende som vi måste bekämpa. Även europeiska politiker som har varit positiva till Trump ger nu efter, såsom AfD och Dansk Folkeparti.

Så Europas makthavare kommer nu att bekämpa Ryssland på östfronten och USA på västfronten. De enda som har försökt det tidigare är Nazityskland. Det kommer inte att gå bra den här gången heller.

Vems uppdrag utför dessa mäktiga människor egentligen? Är de alla i Kinas ficka?