Det besök som den brittiske premiärministern Keir Starmer för närvarande gör hos den kinesiske presidenten Xi Jinping vittnar om att hämnden för opiumkriget snart kommer att fullbordas.

Om du bara kommer ihåg en sak från Starmers besök, kom ihåg detta uttalande, citerat av NTB-AFP-Reuters:

– Jag tror att samarbete kring frågor som klimatförändringar och global stabilitet i en tid som är utmanande för världen är precis vad vi bör göra när vi bygger denna relation, sade Starmer.

Det självmordsliknande målet om ”nollutsläpp” som Storbritannien och flera andra västländer fortfarande strävar efter är Kinas bästa garanti för att de kommer att uppnå dominans över dessa länder utan att avfyra ett enda skott.

På detta sätt gör ”netto noll-länderna” (noll intelligens?) sig beroende av Kina för att förse dem med varor och råvaror för sol-/vindkraft och batterier, samtidigt som de försvagar sin konkurrenskraft och industriella styrka – vilket är synonymt med en förlust av militär makt och förmågan att hejda Kinas globala dominans.

Xi Jinping är naturligtvis glad att ”samarbeta” i denna fråga. Frågan är varför människor som Keir Starmer, Mark Carney och så vidare går med på detta. De kan inte undgå att se konsekvenserna. Varför vill de försvaga sina egna länder för att stärka Kina? Tycker de att Kina är en förebild?

Starmer och mainstream-medierna gör vad de kan för att få det att verka som något positivt. De positiva orden radas upp:

Storbritannien följer Kanadas exempel och gör en bredsida för att förbättra relationerna med Kina. Det borde vara mer sofistikerat, säger den brittiske premiärministern under sitt besök i Peking.

Keir Starmer är den senaste i raden av västerländska ledare som nyligen har pilgrimerat till Peking för att intensifiera det ekonomiska samarbetet med den asiatiska jätten.

Och sedan finns det alltid ett negativt ord om djävulen själv:

Ledare från Kanada, Irland, Frankrike och Finland har gjort liknande framsteg i kölvattnet av USA:s konfliktfyllda handels- och utrikespolitik under Donald Trump.

Men det är svårt att dölja det faktum att Xi är den som bestämmer i sitt möte med Starmer:

Kina och Storbritannien har också haft sina konflikter, inte minst på grund av nedmonteringen av demokratin i den tidigare brittiska kolonin Hongkong.

Deras konflikter? Kina bröt avtalet om överlämnandet av Hongkong, och Storbritannien kunde inte göra något åt det. Det är de prodemokratiska aktivisterna i Hongkong som har kämpat i efterdyningarna. Starmer låtsas att han kan utöva inflytande över världens största skurkstater:

Vid en presskonferens fick Starmer frågan om han också hade tagit upp rättsprocessen mot demokratiaktivisten och mediemogulen Jimmy Lai i Hongkong, samt behandlingen av den muslimska uiguriska minoriteten i nordvästra Kina. Starmer svarade jakande och beskrev diskussionen som ”respektfull”.

Men han var tvungen att ge bort förstklassiga fastigheter i London för att få lov att besöka landet:

Bara en vecka före resan gick den brittiska regeringen med på att låta Kina bygga ett gigantiskt ambassadkomplex i centrala London. Frågan hade varit under behandling i tre år och det hade förekommit många protester. Inte minst finns det farhågor om att Kina kommer att använda komplexet för underrättelseverksamhet.

Komplexet omfattar 20.000 kvadratmeter och kommer att bli det största Kina har i Europa.

Enligt anonyma källor på både brittisk och kinesisk sida var en lösning på ambassadfrågan en förutsättning för Starmers besök.

Civiliserade länder avspisas med ett blixtbesök:

Han kommer sedan att resa vidare till Japan för ett kort möte med premiärminister Sanae Takaichi.

Västvärlden, med undantag för USA, fortsätter att ge efter för Kina. Detta är inte dumhet, det är förräderi.