Jag har stor respekt för Natos generalsekreterare Mark Rutte, som utför ett mycket skickligt diplomatiskt arbete i en extremt svår situation. Hans ”tysta diplomati” var enligt alla rapporter avgörande för att lösa Grönlandskrisen.

Varför är Rutte så skicklig? Visst, han kan ibland verka lite fånig, och hans smicker av Trump verkar också, hmm… lite konstigt. Men för mig är det snarare ett tecken på intelligens.

Diplomati i den multipolära ordningen

Det finns två typer av europeiska ledare idag: de som drömmer och de som agerar. Mark Rutte tillhör den senare kategorin. I sitt tal till Europaparlamentet på måndagen visade han hur diplomati ser ut när man tänker som en tragisk realist: utan illusioner om världen, men också utan att undvika ansvar. Det var som att lyssna på en vuxen man som talade om livets realiteter inför skolbarn. Lyssna på ett kort utdrag här:

Jag säger hela tiden att du bestämmer i vilken värld du vill leva och agera.
Antingen i en noggrant berättad värld där någon annan talar om för dig vad du ska tänka och känna.
Eller i den verkliga världen där du möter verkligheten som den är.
Du kan inte ha båda. pic.twitter.com/Yuxdq8SDti

— Velina Tchakarova (@vtchakarova) 26 januari 2026

Tragisk realism handlar om att komma ihåg att de viktigaste politiska valen sällan står mellan gott och ont, utan mellan större och mindre ont.

För Europa är det grundläggande. Vi kan inte försvara oss utan USA – och vi kan inte längre förvänta oss att USA ska stå för hela kostnaden. Vi är beroende och kan därför inte göra som vi vill.

Rutte sa högt vad många hellre skulle hålla för sig själva: tiden då amerikanerna bar den största bördan är över. Europa och Kanada måste själva ta en mycket större del av den. Samtidigt betonade han att USA också behöver Nato och en stabil europeisk front, inte minst i Arktis.

Det finns ett ömsesidigt beroende under djup asymmetri.

Att göra upp med drömmare

Ruttes hantering av Trump är ett skolexempel på tragisk diplomati.

Han börjar inte med moralisk indignation, utan med en kall blick på incitament. Trump hade en stor sak att klaga på: att européerna inte betalade tillräckligt. Rutte svarar inte med moraliska appeller om ”gemensamma värderingar”, utan genom att undanröja irritationen: försvarsbudgetarna måste ökas, den industriella kapaciteten måste ökas, tydliga löften om 5 procent av BNP till försvaret.

Detta är det enda realistiska sättet att säkerställa att USA förblir engagerat i Nato och artikel 5. Den tragiske statsmannen frågar inte först ”Kan jag tycka om den här mannen?”, utan ”Hur kan jag behålla honom i alliansen?”.

Det är därför det är så befriande när Rutte i sitt tal tog de europeiska ”drömmare” i upptuktelse.

Till dem som talar poetiskt om ”strategisk autonomi” och ett Europa som kan klara sig utan USA hade han ett svar: ”Fortsätt drömma.”

Om Europa verkligen vill stå på egna ben, sa Rutte, talar vi inte om 5 procent, utan snarare något närmare 10 procent av BNP för försvar – inklusive oberoende kärnvapenavskräckning. Detta är inte bara en ekonomisk fråga, utan också en moralisk fråga. Drömmen om ett rent, autonomt och beslutsamt Europa blir i praktiken en undanmanöver från det verkliga ansvaret: att betala, bygga och acceptera att säkerhet alltid är komplex och asymmetrisk.

Grönlandskrisen

Grönlandskrisen understryker Ruttes poäng. Plötsligt befinner sig Samväldet i centrum för en ny rivalitet mellan supermakterna. Arktis har blivit ett testområde för om Europa har förstått den multipolära världen.

Ruttes tvåspåriga strategi – ett kollektivt Nato-spår för försvaret av Arktis och ett separat amerikanskt-dansk-grönländskt spår för konkreta avtal – är precis den typ av lagerdiplomati som krävs för att lyckas. Man samlar alliansen där man kan och förhandlar bilateralt där man måste. Man accepterar att Danmark och Grönland inte kan ”välja bort” spelet mellan USA, Ryssland och Kina, utan bara kan försöka forma ramen för det.

Det kanske mest provocerande – och mest ärliga – med Ruttes hållning är att han utan skam berömmer Trump där han faktiskt har haft en positiv inverkan. Utan Trump skulle varken målet på 2 % eller det nya avtalet på 5 % ha förverkligats.

Många européer avskyr att höra detta eftersom de vill ha en renare berättelse: Nato räddas av det ”goda Europa” mot den ”onde Trump”.

Det är som om vi har glömt den klassiska läxan i diplomati, nämligen att obehagliga människor kan spela oumbärliga roller – att en oförutsägbar amerikansk president både kan hota alliansen retoriskt och samtidigt – genom sitt tryck – tvinga européerna att göra det som objektivt sett stärker alliansen på lång sikt.

Tragisk-realistisk diplomati

För mig verkar detta vara Mark Ruttes styrkor som tragisk-realistisk diplomat: klarhet om maktstrukturer, medvetenhet om att alla val har ett pris och modet att agera inom dessa snäva ramar.

Liksom många européer strävar han efter att göra en hård värld lite mer livsduglig, även för små länder som Danmark, som lever i skuggan av Arktis och det nya kalla kriget mellan supermakterna.

Det är ingen heroisk berättelse. Men det är den mest ärliga vi har.