Det började som en skröna om rättsskipning på den svenska landsbygden: Skjut, gräv, tig. I dag hörs samma mörka lösning formuleras i vanliga människors samtal. När helt vanliga, laglydiga svenskar börjar fantisera om arkebuseringspatruller är det en varningssignal som behöver tas på allvar.

Författaren och tusenkonstnären Jens Ganman släppte nyligen sin bok Skjut, gräv, tig. Titeln är inte gripen ur luften. Vid ett samtal jag och Jens hade för flera år sedan, berättade han om hur bönder på gårdar långt bortom räckvidden för den svenska polisens långa arm hanterade ligorna som stal både böndernas maskiner och traktorernas diesel.

Visst kunde man ringa 112 och be om hjälp av polisen när man upptäckte hur någon stod och slangade diesel bakom ladugårdsknuten, men närmaste patrull skulle förmodligen befinna sig flera timmar bort. Eftersom i praktiken alla bönder även var jägare, och därför hade vapenskåpen fulla av älgstudsare och hagelbrakare, var det en princip som gällde: Skjut. Gräv. Tig.

Enligt skrönorna har det förfarandet satt stopp för stölder i många byar på den svenska landsbygden.

De balter, rumäner och andra som eventuellt kan tänkas ligga nedgrävda är det ingen som letar efter, så de lär få ligga där de ligger.

Skjut, gräv, tig har legat på Adlibris topplista i många veckor nu, och det säger något om tillståndet  hos Sverige och svenskarna: Principen som eventuellt redan har tillämpats i avlägsen, svensk landsbygd ter sig alltmer tilltalande för alltfler, även för de som befinner sig i den relativa civilisationen.

Skjut, gräv, tig. Och om den tanken väl har slagit rot, är det bara en fråga om tid innan den går från tanke till handling.

Skjut, gräv, tig.

Min väninna är ett tydligt exempel på att den tanken inte längre bara återfinns hos marginella grupper av extremister eller desperata bönder, utan även hos helt vanliga, medelålders, universitetsutbildade, svenska medelklasskvinnor.

När vi talar om läget i Sverige – och det gör vi rätt ofta – så slutar det inte sällan med att hon konstaterar vad hon skulle vilja göra med alla våldtäktsmän, mördare och terrorister som tillåts vandra bland oss.

– Jag vet vad jag tycker att man borde göra, brukar hon säga.

– Ställ upp dem mot en vägg och skjut dem.

Hon är alltid snabb med att tillägga att hon självklart inte skulle kunna göra något mot dem.

– Men om jag inte hade en familj… Om jag verkligen inte hade något att förlora. Då kanske…

Väninnan tänker dock större och begränsar sig inte till endast gärningsmännen. Hon inkluderar även alla de politiker, journalister och myndighetsaktivister som gjort deras framfart – och nationens sönderfall – möjlig.

Hon kallar dem ”landsförrädare”, alla de som genom aktiva beslut eller passivt möjliggörande har bidragit till att det Sverige hon och jag växte upp i, inte längre finns: Politiker i alla läger. Mediaprofilerna. Myndighetscheferna. Tjänstemännen. De så kallade ”kändisarna”. Alla de som har bidragit till att Sverige, på bara några decennier, förvandlats från en internationell förebild till ett avskräckande exempel.

Och hon – en städad, välartikulerad och heltidsarbetande mamma – menar att de borde behandlas på samma sätt som Vidkun Quisling, Amon Göth eller Nicolae Ceaușescu.

Är hon unik? Nej. Jag tror inte det. Jag vet att den uppgivenhet och desperation hon ger uttryck för är något som alltfler svenskar känner. Jag vet att det hon säger när ingen annan hör, är sådant som många fler tänker.

Men det finns samtidigt en annan grupp som delar exakt samma tanke.

Den gruppen består av just de makthavare min väninna vill placera framför arkebusionspatrullen – och i den gruppens tankevärld är det istället personer som jag, min väninna och andra med politiskt inkorrekt värdegrund som är problemet. Under det senaste decenniet har vi därför fått uppleva hur vi avskedats från anställningar, uteslutits ur fackföreningar och fått våra konton i sociala medier raderade.

Man kan ju radera ut en människa på många olika sätt. Och kunde de, så hade de förmodligen ställt oss mot en vägg och skjutit oss för länge sedan.

Vi är inte där ännu. Men polariseringen ökar för varje dag och hatet skanderas öppet på våra gator och torg.

Två grupper med olika målbilder för Sverige. Två grupper med olika syn på nation, identitet och framtid. Två grupper som båda menar att lösningen på problemet är att den andra gruppen tystas, eller allra helst försvinner.

Det är inget nytt. Vi har hört det förut.

Ställ upp dem mot en vägg och skjut dem. Och om den tanken väl har slagit rot, är det bara en fråga om tid innan den går från tanke till handling.

Frågan är bara vilka som kommer att stå med ryggen mot väggen, och vilka som kommer att ha fingret på avtryckaren.