Man hör ständigt att migrationen drivs av fattigdom. Påven säger det nästan hela tiden. Det är bara drygt en vecka sedan han upprepade de godhjärtade katolikernas mantra om att miljontals barn och ungdomar varje år ”tvingas lämna sitt hemland på grund av krig, fattigdom, våld, miljökatastrofer och andra tragedier”.

Kanske ska man inte tänka alltför illa om att den katolska kyrkan i flera västländer får betalt både från offentliga och privata källor för att ta hand om migranter, och kanske ska man inte kräva att påven förstår vad som egentligen driver migrationen, även om man kunde ha förväntat sig det av en kyrka som i alla fall har varit intellektuellt respektabel.

Men det stämmer inte att det är de mest desperata som invandrar olagligt till Europa. Marocko är ett av Afrikas mest välmående länder. Men som vi påmindes om i slutet av juli är migrationstrycket därifrån stort.

Det kan kanske verka som en paradox, men det är det inte. Det krävs faktiskt en viss välfärd för att kunna emigrera. Världens fattigaste och mest desperata har inte ens i närheten av en sådan möjlighet (men många av dem får den en dag).

Det är sällsynt att det som egentligen är en ganska elementär insikt inom migrationsområdet når fram till de tongivande europeiska medierna, men Die Welt gjorde ett undantag häromdagen.

Den tyska tidningens krigskorrespondent Alfred Hackensberger har talat med personer som vet vad de talar om. En av dem är den 54-årige spanske affärsmannen Miguel Sabio, som leder företaget Alvaplast Maroc Sarl i Tanger, där det har varit verksamt sedan 1997. Hamnen där är en av de starkaste ekonomiska motorerna i Marocko, där ekonomin växer snabbt.

”Marocko är verkligen som en raket, och det på många sätt”, förklarar Sabio vidare. ”Förändringarna under de senaste 20 åren har varit genomgripande på många nivåer.” Faktum är att kungariket inte bara har fokuserat på ekonomisk utveckling. Den offentliga infrastrukturen har förbättrats. I städerna trafikerar nya, prisvärda busslinjer, och offentliga parker och gamla stadsdelar har renoverats. Ett höghastighetståg förbinder Tanger med huvudstaden Rabat och Casablanca. Sträckan ska utvidgas till Marrakesh och Agadir.

Samtidigt sjönk den flerdimensionella fattigdomsnivån med nästan hälften under tio år: från 11,9 procent 2014 till 6,8 procent 2024. Den mäter inte bara inkomst, utan även tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård.

Trots detta vill marockanerna ta sig till Europa. Migranter som Die Welt har talat med i Ceuta berättar att de vill åka till Tyskland.

Men detta är precis som förväntat, säger en nederländsk sociolog till Hackensberger. Professor Hein de Haas vid Amsterdams universitet har forskat om marockansk migration i nästan 30 år och har skrivit boken ”How Migration Really Works” (2023). Han förklarar dynamiken:

»När länder lyckas ta steget från låginkomst- till medelinkomststatus leder utvecklingen som regel till mer, inte mindre, utvandring.«

”Förbättringar inom utbildning, levnadsstandard, fattigdomsbekämpning och tillgång till information väcker högre förväntningar på livet hos unga människor och förbättrar samtidigt deras möjligheter att utvandra.”

Andra undersökningar bekräftar detta:

Enligt en rapport från Arab Barometer från 2024 överväger 35 procent, främst unga marockaner, att utvandra. De anger ekonomiska skäl och söker ”bättre möjligheter”.

Det råder visserligen ungdomsarbetslöshet i Marocko, inte minst eftersom afrikaner från länder söder om Sahara kommer dit – och har lägre förväntningar än marockanska ungdomar.

Men arbetsmarknaden i Europa är inte heller någon dans på rosor längre, varken för unga européer eller unga invandrare – men försörjningen är ändå garanterad av självmordsempatiska välfärdsstater. Erfarenheten visar att vägen till kriminalitet ändå är mycket kort för nordafrikaner i Europa.

Den insikt som de Haas förmedlar är inte ny. Oxfordprofessorn Paul Collier redogjorde för den i sin bok ”Exodus” redan 2013. Även ett Europa som i européernas ögon är på väg nedåt kommer under lång, lång tid att fortsätta att locka till sig människor från länder i andra världsdelar, även om – nej, just därför – dessa är på väg uppåt. På så sätt följer de med Europa på vägen nedåt och bidrar själva till processen. Skulle de antika grekiska tragediförfattarna ha kunnat komma på något sådant?

Ett mer välmående Afrika kommer således att skapa ännu mer migrationstryck, inte mindre. Många inbillar sig att om bara Europa bidrar till den ekonomiska utvecklingen i Afrika, så kommer migrationsströmmen att minska. Kung Harald var själv en av dem, vilket hans uttalande i Rom i april 2016 bevisade:

– Vi måste ju försöka göra något där det kommer ifrån för att stoppa flyktingströmmen. Det är det som i slutändan måste bli lösningen. Vi kan inte ta emot hela Afrika i Europa, det går inte, fortsätter han.

Ursäkta, men det hjälper inte att ”göra något där det kommer ifrån”. Och så gick det inte ens ett halvår innan han förkunnade att nordmän tror på Allah och har invandrat från Afghanistan.

Vi befinner oss i den tragikomiska situationen att insikten om vad som driver migrationen är så gott som obefintlig, trots att just migrationen är det mest ödesdigra för Europa. Vår världsdel står intellektuellt försvarslös.

Det är en ny situation att Europa är dummaste. Den vetenskapliga revolutionen ägde trots allt rum här. Västvärlden blev ekonomiskt och militärt stark eftersom den blev vetenskapligt och tekniskt överlägsen.

Men idag förstår vi inte fenomenet migration, som hotar oss mer än militära faror. Det är som om vi fortfarande skulle syssla med alkemi och inte kände till det periodiska systemet.

Saken är den att det är Europa självt som avgör Europas framtid. Därför kommer Europa inte undan att försvara sina gränser med makt om det vill överleva. För närvarande verkar det inte så. Det är viljestyrkan det handlar om, och den letar man fortfarande förgäves efter.