Jag har varnat i åratal. För islamisering, för klanlojalitet, för ett samhälle där demokratin kan användas för att avskaffa demokratin och för en utveckling som till slut skulle nå en punkt utan återvändo. Nu står jag där jag aldrig ville stå – och önskar mer än någonsin att jag hade haft fel.
Varning utfärdas: Detta kommer att bli en av mina absolut mest personliga texter någonsin. Är du känslig för sådant som vanligtvis etiketteras som ”cringe”, bör du därför sluta läsa här, eller fortsätta på egen risk.
Söndagen den 13 september öppnade en avgrund vid mina fötter, en avgrund som jag nu balanserar vid kanten till och vars mörker mina ögon inte kan undvika. Det är som om hela Sverige – det Sverige jag har kallat mitt hem, det Sverige mina föräldrar under oräkneliga generationer har byggt upp för mig och mina barn, det Sverige jag har älskat av hela mitt hjärta – har slukats utan att lämna några spår.
Har ”mitt Sverige” ens funnits, eller är alla mina minnen hallucinationer? Med tanke på hur snabbt förändringen har skett, och hur genomgripande den har varit, är det kanske inte så konstigt att man frågar sig om min barndoms Sverige ens har funnits – mina egna barn har ju aldrig fått uppleva en trygg skola, bostadsområden där ingen låste dörren eller där ingen någonsin hade hört talas om ”förnedringsrån”, ”hederskultur” eller ”gruppvåldtäkter”.
Eller ”klanröstning”. Eller ”kryssraket”.
Egentligen borde jag inte vara ett dugg förvånad. Innan valet återkom jag flera gånger, i texter och poddavsnitt, till att det skulle bli ett ödesval för Sverige och jag tillhör dem som, under många år, har varnat för just det vi såg ske under valnatten.
Jag har varnat för att vi skulle nå PONOR – point of no return – den punkt där det inte finns någon väg tillbaka, hur mycket man än ångrar sig. Jag har skrivit om faran med att ta sin frihet för given. Jag har skrivit om demokratins akilleshäl: att demokratin kan användas för att avskaffa demokratin. Jag har skrivit om faran med islamisering. Jag har pekat på att Sverige har välkomnat ett stort antal människor som hatar oss och vårt samhälle. Jag har skrivit om hur svensken inte kan förstå skillnaden mellan individualism och grupplojalitet – eller vilka konsekvenser den skillnaden kan få för ett samhälle, en nation och dess individer.
Priset jag har fått betala för det har varit högt. Trots det är vi många som har varnat, och vi har varnat länge. Utan resultat. Folk har inte velat lyssna. Istället har majoriteten valt att titta åt andra hållet och kalla oss högerextremister, rasister och nazister. Därför har den negativa utvecklingen fortsatt, fram till – och bortom – PONOR.
Och nu är vi där.
Med minsta möjliga marginal har väljarna röstat för en rödgrön regering. Valresultatet beror uteslutande på ett ökat valdeltagande bland invandrare och i skrivande stund har tusentals fall av misstänkt valfusk rapporterats. Men något nyval lär vi inte få uppleva – det blev ju, enligt Socialdemokraterna och media, ”rätt” resultat.
En valförrättare fångas på film när den ”hjälper” en väljare att välja rätt (rött) parti inne i valbåset. Foto: Skärmdump Facebook/ Richard Conricus
Väl medveten om att det inte går att bevisa något genom ett ”tänk-om”-resonemang, kan jag ändå inte släppa det: Tänk om det varit tvärt om. Tänk om Tidö hade vunnit med tre mandat, och det hade visat sig att SD-kandidater skjutsat sina grannar och släktingar till vallokalerna, försett dem med förkryssade valsedlar och en femhundring som tack för hjälpen? Tänk om sociala medier hade fyllts av glada tillrop om att etniska svenskar nu ska påverka politiken så att det gagnar den egna gruppen? Hade även det fått passera med en medial gäspning, eller hade kraven på avgångar, ogiltigförklarande och nyval ekat ända bort till Bryssel?
Nu är det, hur som helst, tyst. Varken påverkan från främmande makt eller gängkriminalitet var visst särskilt allvarligt när allt kom omkring.
Konsekvensen är att vi nu har invandrade riksdagsledamöter med kriminell bakgrund och minst sagt bristande kunskaper i svenska språket, ledamöter som har som främsta mål att gynna den egna etniska och/eller religiösa gruppen.
Somaliska klanröster skakar om riksdagen – talespersoner petas, polis utreder valfusk
Jag skulle kunna säga ”vad var det vi sa?”, men bland är det det sista man vill säga.
Jag skulle så mycket hellre vilja ha fel. Just nu önskar jag inget hellre än att kunna säga att jag hade fel. Men jag hade inte fel.
De senaste två veckorna har jag därför lidit av en skrivkramp jag aldrig tidigare har upplevt. Att skriva känns meningslöst. Vilka ord kan beskriva det som händer i Sverige, eller det jag som svensk känner? Kan jag ens beskriva det jag känner, utan att bli dömd för det? Vilka ord kan förändra något? Eller har orden upphört att ha någon betydelse? Spelar något längre någon roll? Är det kört?
Förmodligen. För nu finns det ingen väg tillbaka.
Sverige är förlorat.
Det är dramatiska ord, som inte ska användas vårdslöst. Så låt mig förklara varför jag gör yttrar dem: Den demografiska förändringen av Sverige fortsätter och kommer med stor säkerhet att accelerera under en rödgrön regering. Under detta val var mer än var sjätte väljare född utanför landet – majoriteten kom från kulturer där individen är underordnad kollektivet och lyder religiösa auktoriteter. Vid nästa val kommer den andelen att vara ännu större, samtidigt s0m svenskarna kommer att fortsätta att rösta som individer.
Det kommer därför att vara oerhört svårt för den krympande skaran etniska svenskar att påverka de kommande valen.
Men om något kan få större genomslag än det jag just räknat upp, är det detta: De krafter som vill krossa vår demokrati och frihet – eller med ett mer dramatiskt ordval – vill ta över Sverige, har nu fått vatten på sin kvarn. Nu vet de vilken makt de faktiskt har. Nu vädrar de morgonluft. Om de kunde påverka valutgången genom så begränsade insatser – hur kan de då inte påverka samhället om de verkligen försöker..?
Där, just där, befinner vi oss nu.
Dammluckorna är öppna och alla vet att stängningsmekanismen är satt ur funktion. Vattnet stiger sakta men säkert runt Moder Svea. Endast fantasin sätter gränser för vad som väntar oss härnäst.
