Okategoriserade

Människor i Latinamerika som migrerar till USA flyr från klimatkrisen som USA bär skulden för – så lyder en ny berättelse om migrationsvågen mot USA som nyligen berättades i Washington under överinseende av Organisationen av amerikanska stater (OAS).

Det var Inter-American Commission on Human Rights – som tillsammans med Inter-American Court of Human Rights ansvarar för att övervaka mänskliga rättigheter i de länder på hela den amerikanska kontinenten som tillhör OAS – som i torsdags höll en utfrågning i Washington D.C. där ”folk i frontlinjen av klimatkrisen” i Mexiko, Honduras, Bahamas och Colombia berättade sina historier, rapporterade The Guardian samma dag.

I rapporteringen om utfrågningen, som var den första i sitt slag, låter Storbritanniens ledande vänsterorgan sina läsare känna familjen Ramírez från Cedeño i Honduras, där kusterosion har orsakat stora lokala problem. Så då finns det inget annat att göra än att resa till USA, för alternativet är ekonomisk ruin, förklarar artikelförfattaren Nina Lakhani, som har titeln climate justice reporter.

För Lakhani verkar detta vara något av en käpphäst. Redan 2019 beskrev den som då kanske var en klimaträttsreporter-in-spe ett fall om en familj i Guatemala som på grund av klimatkrisen hade valet mellan migration till USA eller svält.

Nu är klimataktivisternas strategi att använda människorättssystemet för att legitimera migrationsvågen mot USA:

Thursday’s hearing is part of a push for the IACHR to formally recognise forced displacement as a consequence of the climate crisis, to carry out country visits, and to establish guidelines to protect people internally displaced and those seeking refuge in other countries.

Lakhani låter oss förstå att klimatkrisen inte är de latinamerikanska småstaternas fel:

Honduras, and the vast majority of countries and island nations in the region, have contributed minimally to the greenhouse gases driving global heating. Yet they are among some of the world’s most vulnerable, thanks to a mix of geography, poverty, political instability and limited access to climate adaptation and mitigation measures.

Härifrån ligger det inte långt bort att peka finger åt USA. The Guardian säger inte det uttryckligen. Men The Guardian är inte det enda vänsterblaskan som i månadsskiftet februari/mars skrev om utfrågningen i Washington: Spanska El País och italienska La Repubblica serverade också i huvudsak samma historia till sin publik, och det är den senare som också hjälper sina läsare drar slutsatsen om vem som är den store satan:

Den interamerikanska kommissionen hörde förstahandsvittnesmål om effekterna av klimatförändringar i Mexiko, Honduras, Bahamas och Colombia. Målet är att få världen att förstå att de som försöker nå USA:s gräns inte bara gör det för att hitta arbete, utan ofta flyr från förödelsen som orsakats av klimatförändringarna, som USA anses vara bland de främsta bovarna för.

Att USA påstås vara ”ansvarigt för föroreningarna”, är en punkt Italiens näst största tidning lyfter fram redan i ingressen.

Annars får vi berättelsen om familjen Ramírez med lite andra ord, medan vittnesmålet som de spanska kollegorna kommer från ett härjat lokalsamhälle i Colombia.

Det verkar helt klart att det är de hittills relativt välskötta samhällena i väst som ska få bära bördan av eländet i de länder som inte själva kan städa upp det. The Guardians klimaträttvisa reporter, som vill få oss att tro att USA:s migrationspolitik är ond och grym, gnuggar in det:

As immigration and refugee policies in the US, Mexico and beyond become increasingly cruel, and the criteria for asylum increasingly narrow, experts will also push for the IACHR to remind states of the non-refoulement principle, which prohibits returning displaced persons to situations that put their lives or freedoms at risk due to the effects of climate crisis.

Nästa avsnitt i berättelsen om förstörelsen av USA – kanske också Europa? – innebär att ett påtvingat återvändande av dem som säger sig vara ”klimatflyktingar” är strängt förbjudet. Det kommer att likställas med att skicka tillbaka människor till tortyrkammare i Syrien eller till talibanerna.

Migrationsvågen till Europa 2015/16 blev den vinnande lotten för alla som kunde utge sig för att vara en syrier på flykt, trots att de hade bott i säkerhet i Istanbul i tjugo år och kanske inte ens var syrier. Nästa våg kommer att bestå av människor från världens alla dynghögar, där hemlandets myndigheter kan friskrivas från ansvar för både folk och land genom att skylla västvärlden för ”klimatkrisen”.

Frågan är då om västvärlden är för dum för att överleva? Det ser inte så ljust ut, inte minst tack vare de överstatliga organisationerna. Medan EU förstör Europa, tar OAS sig an uppgiften att förstöra USA.