Expressens krönikör Kalle Lind ondgör sig över att det tagit dubbelt så lång tid som vanligt att cykla till innebandyträningen. Kalle bor i Malmö, där Eurovisionveckan pågår, och Kalle frågar sig därför: ”Är det för Israels skull vi ska stå ut?”.

Historiens röst ekar mellan Lilla Torgs korsvirkesfasader och hippa uteställen. Ryggmärgsreaktionen tycks, som vanligt, vara att lägga skulden hos Israel. Det är väl ändå judarnas fel, det blir ju bara problem när de ska vara med? Är det verkligen nödvändigt att låta dem tävla? Varför ska vi göra något – för dem..? Så himla onödigt…

Kalle Lind cyklar runt i sin hemstad, han associerar till nyhetsinslag från belägrade städer och ondgör sig över de rigorösa säkerhetsarrangemangen.

”Man undrar: är det värt det? Ska en hel stad gå som på äggskal för några tonartshöjningars skull? Kan schlagergeschäftet verkligen vara så viktigt att vi låter poliser visitera småbarns godispåsar?

Man vänder på det igen: är det verkligen bara goda krafter på schlagersidan? Är det för Israels rätt att delta i schlagerns kärleksmanifestation vi står ut med att leva i ett undantagstillstånd?”

De flesta individer där det moraliska sinnet är mer utvecklat än begäret efter klick, kan säkert besvara Kalles frågor. Men låt mig göra det åt oss. Nej, Kalle. Det är varken för tonartshöjningarnas eller Israels skull som du behöver stå ut. Du – och alla andra – behöver stå ut för demokratins skull. För frihetens skull. För det sekulära samhällets skull.

Du, alla Malmö-bor och faktiskt också alla svenskar, behöver stå ut för Sveriges skull. För att vår nation ska hålla ihop så pass att den går att lämna över till våra barn. För att vi hellre möts av provocerande krönikor i Expressen, än av löpsedlar med krigsrubriker om terrordåd med tusentals offer på Malmö arena. För att barnet som idag får sin godispåse undersökt av en polis, ska få leva så länge att hon om trettio år kan berätta om det mötet för sina egna barn.

Alternativet är såklart att skita i säkerheten. Kalle kommer fram till innebandyn några minuter snabbare, men svenskarna förlorar i bästa fall sina fri- och rättigheter och i sämsta fall sina liv i samma millisekund som den första laddningen går av i Malmö arena och terrorn slutligen vinner striden om Moder Svea.

Eller kanske ändå? Kanske är det just för Israels skull som vi ska stå ut! Vi ska stå ut för deras skull, eftersom det judiska folkets vägran att vara ständiga offer borde imponera på oss. Vi ska stå ut för deras skull, eftersom israelerna har byggt och upprätthåller Mellanösterns enda demokrati trots den islamistiska omvärldens mångfaldshat, och det borde vara en förebild för oss. Inte minst ska vi stå ut för deras skull, eftersom de är kanariefågeln i gruvan: det som händer Israel, israeler och judar idag, väntar oss imorgon.

Därför. Och det är, enligt min mening, en himla massa bra argument för att under några dagar tvingas ”stå ut” med längre cykeltid till innebandyn.

Och by the way: Det är inte Israel som bär skulden för att poliser i Malmö måste bära automatvapen och söka igenom barnens godispåsar. Den skulden vilar helt och hållet på de terrorälskande judehatarnas axlar, de som inte tvekar efter att spränga både dig och dina barn i luften om det gagnar deras sinnessjuka jihad. Och ansvaret för att just den gruppen i dagsläget utgör en icke försumbar del av Malmös befolkning, vilar helt och hållet på de makthavare som ägnat decennier åt att välkomna dem. Där vilar ansvaret. Ingen annanstans.