Indien har svarat på Pakistans avsiktliga dödande av turister i Kashmir med missilangrepp mot terroristhärdar. Inga militära installationer har träffats. Pakistan, där morden beordrades, hotar med vedergällning.

Både Indien och Pakistan («de renas land») har kärnvapen. Det kan bli muntert.
Det är som det har varit i 1400 år: Där det finns muslimer, där finns det krig och våld. Allahs män skall inte leva i fred med icke-muslimer, för det står i Koranen – Lars Løkkes kvällslektyr, som han har bestämt att man inte får skratta åt.

Det är inte det mest anmärkningsvärda, för det är en gammal historia. Islamiska krigare har utrotat miljontals indier sedan 600-talet.

Vad som är anmärkningsvärt är att världens uppmärksamhet återigen riktas mot USA. Alla frågar vad president Trump kan eller ska göra för att lugna ner läget. Varför ber ingen Ursula von der Leyen att sätta ner foten och kräva fred? Varför ringer ingen till Moskva eller Peking? Varför är det ingen som ber Mette Frederiksen att ingripa? Varför måste man alltid, som i Ukraina och Gaza, förlita sig på amerikanska presidenter?

Det är som om världen inte har vuxit upp, utan alltid förväntar sig att pappa ska komma hem och reda ut saker och ting.
Samtidigt känner sig världen berättigad att skälla på Trump. Det måste pappa stå ut med.

Det är svårt att vara världens far.