”Lion on the Run” (AmKeLavi), var kodnamnet för den israeliska attacken mot Iran.

Det var en koordinerad operation mellan underrättelsetjänsten Mossad och den israeliska försvarsmakten (IDF) som riktade in sig på mer än 100 mål i Iran, främst anrikningsanläggningen Natanz utanför Isfahan, strategisk militär infrastruktur och nyckelpersoner i det iranska kärnvapenprogrammet.

Jordanien uppges ha gjort sitt luftrum tillgängligt för överflygningar av 200 israeliska stridsflygplan. Dussintals Mossad-agenter i Iran var också inblandade. De amerikanska myndigheterna ska ha informerats, men förnekar att de skulle ha varit inblandade i attacken.

Attacken är omfattande och kommer att fortsätta.

Betydande, men inte avgörande, skador uppges ha uppstått på det underjordiska anrikningskomplexet i Natanz utanför Isfahan. En kärnforskningsstation i Tabriz, en tungvattenanläggning i Arak och en plutoniumproduktionsenhet i Khondab bombades också.

Militära baser och försvarsanläggningar i Isfahan, Kermanshah, Tabriz och Piransharhr har bombats. Dessutom har chefen för revolutionsgardet, arméns stabschef och flera ledande kärnvapenexperter dödats.

Officiella israeliska tjänstemän beskriver det som en pågående operation. Risken för eskalering är stor. Den iranska vedergällningsattacken är redan på gång. I skrivande stund är iranska drönare med en restid på 3-9 timmar på väg mot Israel. De kommer sannolikt att följas av iranska kryssningsmissiler och ballistiska missiler, om de inte skjuts ner av det israeliska luftförsvaret innan de når Israel.

Den globala risken för kärnvapenanvändning har ökat

Oljepriset har ökat med nästan 10% till 78 dollar per fat. Den globala risken för kärnvapenanvändning har ökat dramatiskt, först till följd av den ukrainska attacken mot Rysslands strategiska bombplan, och nu igen efter Israels attack mot Iran.

Båda händelserna bidrar till att öka spänningarna i två separata, men sammankopplade, konfliktsfärer. Attacken mot Ukraina utmanar direkt Rysslands kärnvapenavskräckning. Israels attack mot Iran ökar risken för en regional kärnvapeneskalation, som kan involvera stormakterna med USA och Israel på ena sidan och Irans ”allierade” Ryssland och Kina på den andra.

Tillsammans kan de två händelserna uppskattas ha ökat den globala risken för användning av kärnvapen med så mycket som 20-40 procent.

Den stora frågan är nu hur stormakterna kommer att reagera?

Trumpadministrationen har tydligt distanserat sig från direkt inblandning i Israels attacker, samtidigt som man upprätthållit stödet för Israels rätt till självförsvar och varnat Iran för vedergällning mot amerikanska baser.

Trump har växlat mellan att betona sin önskan om en diplomatisk lösning och att vara tydlig med att Iran inte får ha kärnvapen.

Ryssland har förmodligen fått nog av kriget i Ukraina och kommer därför sannolikt att visa återhållsamhet med att engagera sig på ännu en front i Mellanöstern.

Kina har tidigare varnat ryssarna för ytterligare upptrappning och användning av kärnvapen i Ukraina. Framstegen i tullförhandlingarna med Trump kommer sannolikt att bidra till återhållsamhet från kinesernas sida. Ett handelsavtal med USA är minst lika viktigt för Kina som det är för USA.

EU och de europeiska statscheferna har egentligen inte så mycket att säga till om.

Historiskt sett har de stora EU-länderna också varit mer intresserade av kortsiktig tillgång till den iranska marknaden än av de långsiktiga säkerhetsutmaningar som är förknippade med uppbyggnaden av Irans kärnvapenkapacitet.

Och mycket beror på vad Iran kommer att göra härnäst.

Jag bodde under ett luftvärnsbatteri i Teheran i två år under Iran-Irak-kriget och stadskriget mellan Bagdad och Teheran med ständiga flyg- och robotattacker med Scud B-missiler mot Teheran. Jobbet handlade till stor del om att försöka förstå vad mullorna egentligen hade för avsikter. Det var, och är fortfarande, inte lätt.

Först och främst därför att den iranska regimen inte fungerar som en centraliserad och konsoliderad statsmakt. Det är en totalitär regim och inte en demokrati eller ett parlamentariskt system i västerländsk mening. Den styrs av olika, delvis konkurrerande, fraktioner inom prästerskapet, revolutionsgardet och armén, baserade på både feodala familje- och handelsband. Vilken grupp som tar ledningen i en given politisk fråga varierar över tid och från fall till fall. Detta gör det svårt att förutse reaktionsmönster och resultat.

För det andra eftersom mullahregimens legitimitet och överlevnad till stor del vilar på föreställningen om en ond yttre fiende. Den urbana och västorienterade oppositionen i Teheran och de större städerna är liten till antalet. 90 procent av Irans nästan 90 miljoner invånare är starkt troende shiamuslimer som bor på landsbygden eller i städernas slumområden. De är ett stolt folk med ett rikt kulturarv som går tillbaka till den tid då vi själva bodde i lergropar. Den hatiska retoriken mot allt västerländskt, och särskilt det imperialistiska USA och det judiska Israel, bidrar till att binda dem samman. Därav slagorden om död åt alla otrogna och särskilt amerikaner och judar; ”Marg bar Amerika!” och ”Marg bar Israel!”

Och för det tredje är den iranska regimen en totalitär teokrati baserad på en exkluderande och expansionistisk religion med trosuppfattningar, normer och en politisk kultur med starka feodala drag och som skiljer sig mycket från den västerländska sekulariserade men kristna demokratiska traditionen. Lögn, förställning och skådespeleri är helt legitimt i förhållande till en icke-troende motpart så länge det gynnar en muslim eller islam som sådan. Därav de utdragna förhandlingarna med USA om att fasa ut sitt kärnvapenprogram, som aldrig lett någonstans trots CIA:s luftbroar med dollar till mullorna i Teheran.

De iranska mullorna i Teheran skrattar förmodligen hela vägen till banken lika mycket som de afghanska mullorna skrattade när de flögs till Norge på UD:s bekostnad för att samla in biståndspengar.

Om man ännu inte förstått det på UD i Washington så har Mossad för länge sedan förstått det i Tel Aviv. Det är svårt att säga, men ”utpressningspengarna” är kanske en lika viktig drivkraft till varför mullorna fortsätter programmet till synes utan framgång som de regionala geopolitiska och säkerhetsmässiga skälen till varför Iran vill ha kärnvapen.

Sista men inte minst, realpolitiskt sett, har Iran ett till synes ”legitimt” anspråk på att också kunna ha kärnvapen. Det sunnimuslimska och delvis fientliga Pakistan i öster har kärnvapen. Det har också det judiska Israel och dess huvudfiende i väst. Iran ligger inklämt mellan de två och har inga. Både Israel och Pakistan skaffade sig kärnvapen utan att någon av stormakterna rörde en min. Det är inte förvånande att mullorna har svårt att förstå varför inte även Iran skulle ha kärnvapen.

Det är svårt att förutsäga, men hela världen kan sättas i brand.

Den oordnade geopolitiska situationen i Mellanöstern och den komplexa inrikespolitiska situationen i Iran och Israel bildar en förvirrande matris som gör den fortsatta utvecklingen av kriget extremt svår att förutsäga.

Risken för eskalering är stor. Detta har varit under uppsegling under lång tid. Risken att kärnvapen används är större än någonsin tidigare. Många konflikter når nu sin kulmen samtidigt. Den kumulativa effekten av dessa kan sätta hela världen i brand.

Øystein Steiro Sr. , tidigare Chargé dàffaires a.i. vid norska ambassaden i Teheran.