×

Ur flödet/i korthet

Europa befinner sig vid ett vägskäl. Tiden för önsketänkande, politisk korrekthet och intellektuell feghet är över. Efter 1.400 år av jihad – andlig och fysisk, kulturell och militär – är det hög tid att vi öppnar ögonen för den civilisationskonflikt vi befinner oss mitt i.

Det handlar inte om integration eller religionsdialog, utan om ideologisk överlevnad.

Islamisk civilisation är inte förenlig med västerländska värderingar

Västliga samhällen är byggda på principer som yttrandefrihet, likhet inför lagen, individuell autonomi och kritiskt tänkande. Islam, såsom den förstås i dess normativa texter – Koranen, Hadith och Sira – står i direkt motsättning till dessa principer.

Islamisk etik är inte universell utan dualistisk: en moral för muslimer, en annan för icke-muslimer – kafirer. Kafiren kan underkastas, föraktas, plundras och dödas – och detta är inte historiska anomalier utan systematiska delar av den islamiska doktrinen.

1400 år av empiriska bevis

Historien talar för sig själv. Islam har utrotat eller marginaliserat varje icke-islamisk kultur som den har fått makt över. Egyptens koptiska kristna, Afghanistans buddhister, Irans zoroastrier, Indiens hinduer – alla föll offer för ”jihads tårar” och lämnade 270 miljoner döda i sitt kölvatten. När islam väl har fått fotfäste följer sharia.

När sharia får fäste dör allt annat. Detta är inte ett teoretiskt resonemang – det är historisk empiri.

Vår liberala rättsstat är maktlös

Den liberala rättsstaten är utformad för att skydda individen från övergrepp – men förstår inte hur man ska hantera en totalitär doktrin som klär sig i religiöst språk.

Islam använder våra principer mot oss: Likhet inför lagen och religionsfrihet blir språngbrädor för krav på bönerum, separata badtider, hijab, halalmat, shariadomstolar. Demokratin används för att avveckla demokratin, precis som Goebbels sa.

Det här är inte extremism. Det är doktrinen. Det är sunna. Det är profetens exempel, och för alla muslimer är Muhammed den perfekta förebilden.

Från Mecka till Medina – från ord till svärd

I islam finns det två huvudfaser: Mecka, där Muhammed predikar, och Medina, där han slåss. Enligt islamisk rättstradition är det verserna från Medina-perioden som gäller – de som kom sist och som därför upphäver de tidigare fredliga verserna.

Därför är jihad inte ett missförstånd, utan en skyldighet. Och det är därför som den ”gode muslimen” aldrig kommer att kunna reformera islam – inte utan att betraktas som en avfälling och därmed straffas med döden.

Europas nedgång är planerad

Den demografiska förändringen i Västeuropa – särskilt i länder som Frankrike, Sverige och Tyskland – sker inte av en slump. Den är ett verktyg i ett medvetet strategiskt spel.

Islamiska ledare har varit öppna med sina mål i årtionden: att ta över västvärlden med fredliga medel – genom höga födelsetal, massinvandring och påtryckningar på institutioner att anpassa sig till islam.

När det finns tillräckligt många muslimer i ett område förändras saker och ting: krav ställs, territorier markeras och sharia blir verklighet – vilket redan är fallet i delar av London, Malmö och Berlin.

Kritik är rasistiskt – och sanningen är straffbar

I tidigare tider var denna kunskap allmän kännedom. Thomas Jefferson läste Koranen – för att förstå fienden. Winston Churchill varnade för islams våld och stagnation. Och i dag? Att citera Koranen och Sunna betraktas nästan som en hathandling. Den som säger att islam vill underkuva väst stigmatiseras, stängs av eller åtalas.

Men vad säger det om vår civilisation när det blir straffbart att påpeka uppenbara fakta – baserade på islams egna texter? Vad säger det om framtiden?

Vad gör vi nu?

Först och främst måste vi erkänna verkligheten: Islam är inte en religion i västerländsk mening, utan en komplett politisk civilisation som söker dominans. Den kan inte samexistera med liberala demokratier på lång sikt. Kompromisser är inte möjliga – eftersom islam enligt sig själv är perfekt och oföränderlig.

Nästa steg är ett val av värderingar.

Vill vi rädda vår egen civilisation, våra friheter och vårt kulturarv – eller skall vi fortsätta med eftergivenhet och förnekelse, tills vi vaknar upp som dhimmis i våra egna länder?

Valet är vårt. Men det är brådskande.