När jag bläddrade i Fantomens krönika, som jag kallar mina dagboksanteckningar, stötte jag på en liten historia om hur jag klarade rollen som trygg pappa när min dotter var fyra och ett halvt år.

Det var på 1990-talet, när telefonerna fortfarande satt fast i väggen och det modernaste på området var en telefonsvarare som spelade in meddelanden från uppringare på kassettband. Naturligtvis var man spänd på att se om någon hade ringt när man kom hem och blev desto mer besviken om inte ”meddelande”-lampan blinkade rött. Det betydde ju att man var ensam. Och det ville du inte bli påmind om.

Det här skulle inte handla om telekommunikationens tysta tidsålder, utan om läskiga saker som inte är så läskiga som barn tror, så länge pappa kan lugna dem lite. Inte demon-, spök- och mordläskigt, som alla pappor är så rädda för att de ger ifrån sig ett skrik i falsett om vindstrappan knarrar, så att de inte vill prata om det alls, utan vardagsläskigt.

Pappa representerar säkerhet. Om det uppstår oväntade situationer som känns hotfulla för ett barn måste han finnas där, trygg och säker med sitt lugna leende.

En plötslig åskknall precis ovanför våra huvuden kunde (och kan!) skicka den bästa av oss in i panik (och min dotter in under sängen). Men alter ego-pappan (inte ”rädde Yan”) log det lugnt, gick långsamt över golvet och nynnade på en sång (medan han försiktigt torkade bort svettpärlorna från överläppen).

Åskväder är läskiga. Riktigt läskiga. Jag har hört urbana legender omblixtar som seglar som skimrande blå bollar genom människors vardagsrum, in genom ett fönster, ut genom det andra. Beröring betyder död. När det är åskväder stänger jag fönstren – för att hålla ljudet ute, sa jag alltid till min dotter. Sedan kastade hon en snabb blick på mig, så snabb att jag stannade upp och såg rädd ut för blixten. ”Vad är det, pappa?” frågade hon. Och hon lugnade sig inte alls när jag, lite för snabbt och med ett nervöst skratt, förklarade att ja trodde att jag hade sett fru Larsen. Att se fru Larsen var i sig inte särskilt skrämmande, eftersom hon gick förbi många gånger om dagen, men att jag plötsligt gjorde en sak av det var både oroande och misstänksamt. Hon avslöjade mig där. Men det är ju så det är. Även pappor får panik.

Att simma på djupt vatten är läskigt. Vattnet är svart av hemligheter och okända hot. Vad gömmer sig där nere i mörkret? Tittar det på dig? Det är läskigt. Precis som det är läskigt att simma in i en skog av blåstång och sjögräs. Eller att hamna bland svarta sjöborrar i Thailand. Det är då paniken rycker i kroppen och jag mår illa.

Det läskigaste jag någonsin varit med om var en simtur i en liten sötvattensjö utanför Arendal. Plötsligt gled något mjukt och kallt längs mitt lår. En kort beröring. Jag har aldrig varit närmare att drunkna.

Detta gjorde mig till en mycket bräcklig lärare när min yngsta dotter skulle utsättas för de första försöken i simkonsten. Pappa fick simma bredvid med ett falskt leende och lögnaktiga rop:

– Kom igen nu! Det är inte farligt! Ut på djupet!

Allt medan han darrade vid tanken på fantasivarelserna som tyst gled under dem med kalla blickar och fruktansvärda planer. För att inte tala om alla maneter. Till och med glasmaneter är läskiga när man simmar in i dem. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer olycksbådande än en glasmanet rakt in mot kroppen.

Men jag kunde inte berätta för min dotter att pappa är rädd för glasmaneter och blåstång. Precis som jag inte kunde avslöja min livslånga rädsla för nattens alla lurviga, flaxande insekter. De som gör vardagsrummet till ett levande helvete varje sommarkväll. ”De är inte farliga”, sa jag, ”de kan inte sticka, de är bara snälla och nästan blinda”, sa jag och skrek när nattfjärilen plötsligt ändrade kurs och styrde rakt mot mig.

– Ha! Ha! Ha! Pappa blev bara lite förvånad, ursäktade jag mig medan jag stod med en av hennes nallar i handen och stirrade på den dammiga och sönderslagna klumpen på golvet.

– Du dödade den med Bam Bam! sa hon anklagande.

Far var (och är) rädd för får också. För de kan stångas. Precis som getter. Det är det inte alla som vet. Att åka bak på motorcyklar är läskigt, särskilt när de svänger och jag håller mig fast vertikalt tills motorcykeln håller på att välta och föraren, låt oss kalla honom Eirik, svär åt mig med ord så fula att de flesta gammelmormödrar skulle tvätta hans mun med grönsåpa.

Att äta äpplen med mörka fläckar i skalet, eller bananer som börjat bli bruna, eller dricka ur en främlings glas som inte verkar helt rent (särskilt röd juice hos gamla damer), eller jogga förbi folk som tittar på en, eller getingen/getingarna som surrar runt apelsinmarmeladen när man äter frukost på verandan (eller i trädgården), eller gå ensam genom den lilla skogen utanför kvarteret efter mörkrets inbrott, eller bli antastad av främlingar på gatan, eller hoppa från femte våningen, eller titta ner i toaletten, eller att kika i avloppet (som är igensatt), eller att röra vid något som någon sjuk kan ha rört vid (exempelvis tidningarna i väntrummet). Allt detta ingår i min långa lista över vad som är läskigt i vardagen.

Det är en lista som måste förtigas med alla tillgängliga medel som en kropp har till förfogande när den ställs inför sina barn. (Du kan inte skrika och springa vid åsynen av en stor spindel när du är upptagen med att plocka upp en flicka). Att vara make och far är att leva på en samling lögner. Du säger till dina barn att världen är god, trygg och snäll, samtidigt som du vet (och ditt barn fruktar) att det lurar läskiga faror runt varje hörn.

Det läskigaste av allt är tanken på att bli upptäckt. Under min dotters vakande öga plockade jag försiktigt upp den tidigare nämnda nattfjärilen som låg platt och död på golvet med mina fingrar, bar ut den på verandan och lyfte den långsamt över räcket. Inuti skrek varenda nerv i min kropp, jag svimmade, jag kräktes, jag började springa mot bergen. Men min dotter såg bara en trygg far som gjorde trygga saker, vände sig om med ett leende och sa:

– Du förstår, det där var inte bra.

– Du ser, det var inget farligt. Nu kan du gå och lägga dig.

Efteråt var jag tvungen att ta en drink och ha några tysta minuter för mig själv.