Vi talar om andlig upprustning och oroar oss för ungdomars ovilja att försvara sitt land. Samtidigt hyllar vi en populärkultur som fungerar som ett gift för den västerländska självkänslan.

På årets Glastonburyfestival ropade rapparen Bob Vylan ”Death to the IDF!” inför 200.000 jublande festivalbesökare, medan BBC sände det live till miljontals brittiska hem. Samma människor, vita engelsmän, som hånades och hotades, hejade på detta hatevangelium.

På Roskildefestivalen var det inte mycket bättre. Här ropade festivaldeltagarna ”From the River to the Sea!”, slagordet för Israels förintelse, som kostade 378 människor livet på Nova-festivalen i Israel den 7 oktober 2023. Här massakrerades, torterades och våldtogs glada ungdomar av Hamas-terrorister.

Politiker talar om andlig upprustning.

Populärkulturen ägnar sig åt andlig nedrustning.

Hatets festival

Danska ungdomar visar sitt internationella engagemang genom att uppmana till utrotning av judarna. Och unga liberala politiker försvarar hatet.

Som Jotam Confino påpekar: Man måste vara helt avtrubbad eller hjärntvättad för att skrika ”From the River to the Sea” på en musikfestival. Speciellt när denna ideologi just har kostat hundratals festivaldeltagare livet i Israel. Ändå tolererades det, till och med firades, som ungdomligt engagemang.

Glastonbury var en karneval av civilisatorisk hat. Som Rod Dreher skriver, rappade Bob Vylan inte bara sina uppmaningar till dödandet av israeliska soldater. Han framförde också låten ”I Heard You Want Your Country Back”, där han anklagar vita britter för att ha stulit hans land från honom – ett charmigt budskap från en man vars förfäder sannolikt inte satte sin fot på brittisk mark när The Beatles var pojkar som sprang omkring i shorts.

”Gammons” – vänsterns nedsättande term för vanliga vita engelsmän – hotades med att ”vi kommer för att ta landet och behålla det”.

BBC valde att sända detta live och följde upp med berättelser om israeliska grymheter i Gaza.

Den dubbla standarden avslöjar allt

Dreher fäster uppmärksamheten på en slående kontrast. När Lucy Connolly i kölvattnet av massakern i Southport publicerade – och snabbt raderade – ett våldsamt meddelande mot asylsökande, fängslades hon i flera år för hatpropaganda. Bob Vylan uppmanar öppet till mord på israeler och våld mot vita britter. Och hyllas i nationell tv. Renaud Camus dömdes i Frankrike 2020 för att ha sagt att han skulle välja krig framför att underkasta sig en främmande kultur. Camus får inte resa in i Storbritannien.

Samtidigt kan du fritt uppmana till utrotning av judar och raskrig från en av Europas största scener.

Föreställ dig det omvända: Om radikala proisraeliska krafter uppmanade till förintelse av palestinska territorier. Om vita nationalister uppträdde på festivaler och sjöng om att ”ta tillbaka landet” från invandrare. Reaktionen skulle bli omedelbar och skoningslös. Frivilligorganisationer, politiker, forskare och media skulle stå i kö för att fördöma rörelsen. Men eftersom hatet är riktat mot judar och européer är allt tillåtet.

Toleransens fanatiker tolererar allt – utom sin egen civilisation.

Den avvisande kulturen

Det finns en grundläggande skillnad mellan 1960-talets protestsånger och dagens hatkultur. Som Rod Liddle påpekar: ”När Country Joe McDonald sjöng ”What are we fighting for?” på Woodstock riktades kritiken mot specifika politiska beslut som Vietnamkriget.”

Woodstock hade lera och dålig hygien; Glastonbury och Roskilde har uppmaningar till folkmord. Det är verkligen inte framsteg. Dagens kulturella uppror handlar inte om enskilda politiska frågor, utan om civilisationens legitimitet. Det är inte kriget i Gaza som attackeras, utan Israels rätt att existera. Det är inte den brittiska invandringspolitiken som kritiseras, utan vita britters rätt till sitt eget land.

Som Rod Dreher konstaterar: ”Detta är den västerländska politikens ’gazafiering’ – komplexa konflikter blir Manikeiska strider mellan förtryckare och förtryckta, där västvärlden alltid är den skyldiga parten”.

Låt mig komplettera Drehers diagnos med en bild av vad dessa festivaler berättar för oss: Hatets cancer metastaserar genom kulturens ådror, medan självföraktets virus sprider sig genom mediecykeln.

Resultatet är en generation som lär sig att hata det de borde älska, och älska det de borde hata.

Paradoxens kärna

Här kommer vi till den centrala paradoxen: Hur kan politiker, mediefolk, konstnärer, frivilligorganisationer och inte minst festivalledare tala om solidaritet och andlig upprustning samtidigt som de främjar en kultur som lär unga människor att hata sin egen civilisation?

Hur kan man förvänta sig att en generation skall försvara värderingar, institutioner och ett samhälle som de från barnsben lär sig att betrakta som förtryckande? Den generation som ska försvara friheten lär sig att hata den.

Den demografiska förändringen spelar in här. Som Ed West påpekar kommer till exempel den vita befolkningen i Storbritannien att gå från 99 procent 1960 till minoritetsstatus på 2060-talet. Detta är en förändring som saknar motstycke. Samtidigt får de nya befolkningarna lära sig att det land de kommer till är fundamentalt ont och att dess ursprungliga befolkning förtjänar sin egen undergång.

Detta är ett recept för inbördeskrig, inte integration och enighet.