1Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vem är störst i himmelriket?« ₂Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem ₃och sade: »Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. ₄De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. ₅Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

₆Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. ₇Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.

Matt 18:1-7

Den 31 oktober 1517 skickade den katolske prästen Martin Luther diskussionsskriften Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz. Om Luther verkligen spikade upp sina 95 teser även på porten till slottskyrkan i Wittenberg tvistar de lärde om, men det blev ju en bra story.

Luthers avsikt var att påtala det han uppfattade som brister inom den katolska kyrkan och initiera förbättringar – inte att leverera startskottet för ännu en splittring av den kristna kyrkan. Men så blev det.

Femhundra år senare, 2017, firade Svenska kyrkan sitt ”reformationsjubileum” med pompa och ståt. Organisationen var oerhört stolt över jubileet och Luthers uppgörelse med vad han uppfattade som den katolska kyrkans villoläror gällande påven, avlatsbrev och relationen mellan människa och Gud. Svenska kyrkans alla informatörer, biskopar och diverse högdjur var så upptaga med att fira Luthers femhundra år gamla handlingskraft och mod, att man helt glömde själva budskapet:

Exklusiva och traditionsfyllda organisationer har en tendens att fastna i sin egen självgodhet, till den punkt där de glömmer sitt uppdrag och börjar motverka sitt ursprungliga syfte.

Hade biskoparna och kyrkomötet förstått sin Luther, hade de insett att Svenska kyrkan inte behövde något reformationsjubileum. Vad Svenska kyrkan behövde – och behöver! – är en ny reformation.

Här är det viktigt att påpeka att det finns många fantastiska församlingar som är levade och varma kristna gemenskaper inom Svenska kyrkan. Det är inte dessa jag kritiserar, och sanna kristna gemenskaper kommer att fortsätta att leva och blomstra eftersom Anden bor där.

Organisationen Svenska kyrkan är däremot döende. Händer det inget omvälvande, är det snart dags att plocka ner skylten. Kyrkans uppdrag är nämligen i allra högsta grad verkligt och bör tas på stort allvar: Uppdraget att predika Evangelium och visa alla människor på den Frälsare som är Vägen, Sanningen och Livet har inte upphört att gälla.

Men det är, ärligt talat, lite si och så med det idag.

Det Svenska kyrkan allt oftare förmedlar är istället sekularisering och relativisering.

Det är inget olyckligt misstag i arbetet – utan resultatet av ett långsiktigt och medvetet strävande. Den marxistiska ”långa marschen genom institutionerna” har pågått under mer än ett sekel, och Svenska kyrkan är en av institutionerna.

År 1918 skrev den socialdemokratiske riksdagspolitikern Arthur Engberg boken Statskyrkans avskaffande, där han menade att Svenska kyrkan skulle kunna bli ett verktyg för att sekularisera landet och avkristna folket. Engberg ville se en socialdemokratiskt influerad, modern och radikal teologi ta över universiteten och prästutbildningen och på så sätt ”låta statskyrkoinstitutionen själv (…) träda i avkristningens tjänst”. Några år senare utnämndes Engberg till ecklesiastikminister, och förklarade att Socialdemokraterna avsåg att stöpa om Svenska kyrkan till ”ett kungligt salighetsverk med ärkebiskopen som generaldirektör”, och omformulera den kristna förkunnelsen till en ”ateistisk allmänreligiositet”.

Nu har det gått ett sekel och Engberg hade förmodligen varit ganska nöjd med sin skapelse. Svenska kyrkan har förvandlats till en kvinnodominerad, känslostyrd, socialdemokratisk intresseorganisation i likhet med LO, med präster som motiverar sitt ”yrkesval” med att de ”vill sprida kärlek” och lika gärna kunde vara socionomer eller wellness-coacher. Predikningar som fokuserar på Bibeln och Kristus ersätts allt oftare av förkunnelsen av woke, Pride, klimatångest och vad annars som kan finnas på löpsedlarna.

Svenska kyrkan är idag en kyrka där en präst kan förneka både uppståndelsen och dopet – och ändå behålla sitt ämbete. Det är samtidigt en kyrka där präster återfinns i toppen av sjukskrivnings-, skilsmässo- och suicidstatistiken och där det i praktiken är omöjligt att göra någon form av karriär, eller ens prästvigas, för den som anser äktenskapet vara ett förbund mellan man och kvinna. Präster som har kritiserat det genompolitiserade systemet, berättat om övergrepp man utsatts för eller gjort misstaget att vara öppen med icke-socialistiska åsikter beläggs i praktiken med arbetsförbud.

En präst kan dessutom aldrig få upprättelse, vad han eller hon än utsätts för gällande lögner, kränkningar och förtal. Prästen kan vädja och be inför biskopar och domkapitel – men möts oftast av tystnad eller avvisande: ”Tyvärr. Det faller utanför vårt ansvarsområde.”

Slutsats: Svenska kyrkan är på väg att förlora sin identitet och sin kompass, och har därför en hel del att ta tag i.

Varför dessa hårda ord? Jo, därför att:

1. Svenska kyrkan har, under ett sekel, utvecklats från kristen kyrka i riktning mot en socialistisk, politisk intresseorganisation.
2. Vänstervridningen av Svenska kyrkan är en konsekvens av den marxistiska idén om att ersätta revolution med ”den långa marschen genom institutionerna”.
3. Den kristna 68-vänstern försökte skapa en syntes mellan marxism och kristendom.
4. Svenska kyrkan har underlättat politiseringen genom att kopiera den politiska strukturen gällande organisation, styrning och val.
5. Svenska kyrkan är det enda trossamfundet i Sverige där förhållandet till staten regleras genom en egen lag: Lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591).
6. Trots att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, särbehandlas den av staten eftersom kyrkoavgiften dras via Skatteverket.
7. Det socialdemokratiska partiet vill inte medverka till att avpolitisera Svenska kyrkan genom att lämna kyrkovalen.
8. Socialdemokraterna använder Svenska kyrkan som arena för att saluföra socialdemokratiska frågor och propagera mot politiska motståndare.
9. Socialdemokraterna använder kyrkovalen för att finslipa valmaskineriet inför riksdagsvalet (som äger rum ett år efter kyrkovalet).
10. En socialdemokrat som på grund av teologisk övertygelse engagerar sig i annan nomineringsgrupp än S i kyrkovalen, utesluts ur partiet.
11. Socialdemokraterna satsar, långt mer än något annat politiskt parti, på att mobilisera sina väljare att rösta i kyrkovalen och är därför det parti som har störst representation av förtroendevalda på alla nivåer inom Svenska kyrkan.
12. De förtroendevalda styr Svenska kyrkan, från nationell nivå via stiftsnivå till de enskilda församlingarna.
13. Den stora socialdemokratiska representationen innebär att Socialdemokraterna, mer än något annat parti, styr Svenska kyrkans inriktning.
14. Det är möjligt att kandidera i kyrkovalet utan att vara aktiv i en församling eller ens bekännande kristen.
15. Det är däremot inte möjligt för medlemmarna att välja vilken församling som ska få motta kyrkoavgiften, den tillfaller automatiskt församlingen där man är folkbokförd.
16. Detta försvårar de enskilda medlemmarnas möjlighet att stödja den verksamhet man uppskattar och/eller är delaktig i.
17. Det kristna budskapet tolkas genom socialdemokratiska filter.
18. Förkunnelsen om Kristus ersätts därför ofta av förkunnelse om solidaritet, bistånd, klimat, woke, feminism, HBTQI+, polyamori, migration och de frågor som för tillfället finns på den politiska agendan.
19. Den svenskkyrkliga mallen för att anses vara ”en god kristen” är därför att ha ”rätt åsikter” i dessa frågor.
20. Socialdemokraternas antisemitism och Israelhat har bland annat medfört svenskkyrkliga krav på bojkott av israeliska varor och stöd för rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS).
21. Antisemitismen och Israelhatet har medfört nära relationer med palestinska aktivister.
22. Detta har lett till stöd för så kallad ersättningsteologi, det vill säga en typ av ”kristen antisemitism” som menar att judendomen inte längre behövs – trots att Svenska kyrkan officiellt förkastar ersättningsteologi.
23. Idag är det därför möjligt att vara präst och uttalad antisemit.
24. Svenska kyrkans svek inför det judiska folket och Israel bör ses i ljuset av Guds löfte i 1 Mosebok: ”Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig.” (1 Mos 12:3).
25. Sedan 68-rörelsens övertagande av Svenska kyrkan, har såväl utbildningsmakten som utnämningsmakten vilat på socialistisk grund.
26. Biskoparna väljs i val som, på grund av formella regler för ersättare, alltid domineras av förtroendevalda.
27. Biskoparna beslutar om vem som får prästvigas och får neka prästvigning på valfri grund.
28. Idag är det därför i praktiken omöjligt att prästvigas eller göra karriär inom Svenska kyrkan för den som har ”fel” åsikter gällande exempelvis migration, klimat och HBTQI+.
29. Denna kraftiga politisering har inneburit en likriktning inom Svenska kyrkan, där teologiskt konservativa och män väljer bort prästyrket.
30. Likriktningen har medfört en kraftig liberalisering av kyrkans tro, bekännelse och lära.
31. Teologi som inte överensstämmer med liberal, socialistisk värdegrund bortförklaras, omtolkas eller tystas ner.
32. Förändringarna har inneburit att präster i predikan och undervisning ofta undviker ”svåra” begrepp som exempelvis nåd, upprättelse, frälsning, dom och synd, trots att dessa begrepp är helt avgörande för den kristna läran.
33. Resultatet har blivit att en gudstjänstbesökare riskerar att möta en antropocentrisk tro, där människan har satt sig själv i centrum istället för Gud.
34. Liberaliseringen tydliggörs bland annat genom den nya Kyrkohandboken som antogs 2018.
35. Handboksförslaget kritiserades starkt av flera remissinstanser, bland annat för tecken på antisemitism då ursprungliga hebraismer (exempelvis ”Herre Sebaot”) i språket avlägsnats.
36. Den nya Kyrkohandboken har även minimerat det maskulina, där exempelvis ”Herre” och ”Fader” ofta har ersatts av det mer könsneutrala ”Gud” även om det skadar språket.
37. Även nattvardssynen förändras genom formuleringar i flera nya nattvardsböner.
38. Liberaliseringen får även återverkan gällande den enskilde prästens förkunnelse.
39. Idag är det fullt möjligt att vara präst eller biskop i Svenska kyrkan och officiellt förneka Kristi fysiska uppståndelse.
40. Det är möjligt att vara präst och förneka Jesus Kristus som ”Vägen, Sanningen och Livet” och den enda vägen till Fadern (Joh 14:6).
41. Det är även fullt möjligt att som präst förneka dopets betydelse och/eller Kristi återkomst.
42. Förnekandet av underverken och mystiken innebär ett förnekande av kristendomens innersta kärna.
43. Svenska kyrkan har genom detta övergett sitt unika uppdrag – att rent och klart förkunna Evangelium och rätt förvalta sakramenten.
44. Detta till förmån för den avkristnade, sekulära allmänna religiositet som Socialdemokraterna har förespråkat under ett sekel.
45. Denna allmänreligiositet har resulterat i att präster kan predika värdegrundsbaserade budskap istället för Evangelium.
46. Allmänreligionsiteten har medfört att klyftan mellan Svenska kyrkan och övriga kristna kyrkor har ökat.
47. Utvecklingen har medfört ett bristande engagemang för världens förföljda kristna, trots att vi utgör en och samma kropp i Kristus (1Kor 12:12-14).
48. Avståndstagandet från kristen förkunnelse till förmån för antropocentrisk allmänreligiositet innebär att man förleder dem som söker Kristus och kommer att dömas därefter (Matt 18:1-7).
49. Allmänreligiositeten har även medfört att Svenska kyrkan har knutit nära band till islamistiska organisationer (även det i andra länder terrorstämplade Muslimska brödraskapet) och kända islamister.
50. Kors har avlägsnats ur kyrkorum, samtidigt som riktning mot Mecka har pekats ut.
51. Församlingar har lämnat projekt mot hedersvåld och/eller kvinnors rättigheter efter påtryckningar från muslimska organisationer.
52. Svenska kyrkan nedprioriterar ekumeniskt arbete med kristna kyrkor, till förmån för samarbete med muslimska organisationer.
53. En aktiv part i detta har varit Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) som även undertecknade samarbetsavtalet med Sveriges muslimska råd (SMR) 1999.
54. För att denna utveckling ska vara möjlig, måste det råda enhet och lojalitet mot (det politiskt styrda) systemet.
55. Svenska kyrkan på nationell nivå strävar idag efter större centralisering och mindre självbestämmande för församlingarna.
56. Trots att Svenska kyrkan säger sig verka för mångfald, motarbetas all mångfald gällande politiska åsikter och teologi.
57. För att uppnå lydnad under systemet, verkar organisationen repressivt mot den som avviker: anställda med ”fel värdegrund” (= fel teologisk eller politisk åsikt) exkluderas, avskedas, beljugs och drivs bort.
58. Detta sätt att behandla sina anställda är ett kännbart straff för den som drabbas, men verkar även avskräckande för andra (”enom till straff, androm till varnagel”).
59. Inom organisationen Svenska kyrkan betraktas det nämligen som ett värre brott att berätta om kränkningar, mobbning och lögner man har utsatts för, än att kränka, mobba och beljuga andra.
60. Den som berättar om trakasserier eller till och med lagbrott exkluderas ur den svenskkyrkliga gemenskapen.
61. Exkluderingen skapar syndabockar, där enskilda (och oskyldiga) individer får bära skuld för organisationens brister.
62. Att hävda sin rätt eller sin oskuld innebär att stämplas som ”besvärlig” och ”icke önskvärd” – och en sådan präst får ingen anställning.
63. Är du en gång stämplad kan du aldrig få upprättelse.
64. Rädslan att förlora möjligheten att verka inom sitt ämbete – och sin inkomst – får präster att tystna.
65. En präst har dessutom ingen anställningstrygghet – har prästen inte längre biskopens förtroende, kan prästen ”avkragas” och rätten att utöva ämbetet upphör.
66. Det existerar samtidigt en ”svenskkyrklig adel” där personer ur rätt familjer och/eller med rätt vänner får tillgång till åtråvärda tjänster och titlar.
67. Denna privilegierade grupp bedöms lindrigare än andra ämbetsbärare och undgår generellt bestraffningar, även om de begår allvarliga brott mot prästlöftena.
68. Biskopar inom Svenska kyrkan har agerat för att hindra präster med ”fel värdegrund” från anställning.
69. Biskopar inom Svenska kyrkan har hävdat att muslimer inte behöver konvertera till kristendom eftersom ”vi har samma Gud”.
70. Det är i praktiken omöjligt att avskeda en biskop.
71. Efter förändringen gällande biskoparnas ansvar och roll, vilar ansvaret för arbetsmiljö och arbetsrätt dock helt på de förtroendevalda politikerna.
72. Avgörande förändringar inom Svenska kyrkan – exempelvis besluten om kvinnliga präster och samkönade äktenskap – drevs igenom efter krav från Socialdemokraterna (som nu arbetar för att präster som inte viger samkönade par ska avskedas).
73. Dessa politiska beslut har medfört onödiga slitningar och konflikter inom kyrkan.
74. Majoriteten präster inom Svenska kyrkan är idag kvinnor och sju av tio prästkandidater är kvinnor.
75. Kvinnodominansen har lett till en feminisering av prästämbetet.
76. Feminiseringen har påverkat Svenska kyrkans förkunnelse och verksamhet, där teologi har fått ge vika för känsla.
77. Kvinnodominansen har medfört att män upplever sig ovälkomna inom Svenska kyrkan.
78. Kvinnodominansen har medfört ökande arbetsmiljöproblem.
79. Svenska kyrkan har utsetts till ”Sveriges sämsta arbetsgivare”.
80. Svenska kyrkans präster har under mer än ett decennium återfunnits i toppen gällande Försäkringskassans stressrelaterade sjukskrivningsstatistik.
81. Organisationen har vägrat att ta ansvar för dessa välkända arbetsmiljöproblem, den som mobbas ut får inget stöd trots allt tal om ”allas lika värde” och ”stöd för de utsatta”.
82. Istället skuldbeläggs den utsatte genom att organisationen skyller arbetsmiljöproblem på ”felrekryteringar”.
83. Svenska kyrkan talar därför med kluven tunga: man säger sig stå för kärlek, respekt och förlåtelse men tillåter lögn, förtryck och intolerans att härja inom organisationen.
84.  Ovanstående leder till rekryteringssvårigheter, samtidigt som präster väljer – eller anser sig tvingade – att lämna Svenska kyrkan.
85. Svenska kyrkan lider därför av ”prästbrist”.
86. Trots ett stort antal vakanta tjänster stoppas ”besvärliga” präster eller präster med ”fel värdegrund” från tjänster, inte sällan av samma domkapitel och biskopar som klagar över bristen på präster.
87. Svenska kyrkan rekryterar istället frikyrkopastorer som ”upptas som präster”.
88. Detta leder till ytterligare förvirring gällande Svenska kyrkans teologi och identitet samt gällande prästlöftenas giltighet.
89. Röster höjs nu för att förenkla och förkorta prästutbildningen, vilket riskerar att ytterligare utarma teologin.
90. Slutsats: Svenska kyrkan har förlorat sin identitet och glömt sin uppgift.
91. Svenska kyrkan är därför oförmögen att möta andligheten och det ökade intresset för den kristna tron i Sverige.
92. Konsekvensen av detta är att Svenska kyrkan inte kan utföra uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20).
93. Svenska kyrkan har därigenom förvandlats från en lutherskt kristen trosgemenskap till en intolerant och exkluderande sekulär åsiktsgemenskap.
94. Men Svenska kyrkan behövs!
95. Alltså behövs en reformation – och den behövs nu.

Pax et Bonum!