Øystein Noreng är professor i petroleumekonomi vid BI och har just utkommit med boken Kraften, makten og pengene. Boken skulle lika gärna kunna heta ”Det rika landet som fick så oansvariga politiker att de gav bort landet till någon annan”.

Noreng är kanske en av de personer som vet mest om kraftmarknaden och norsk energipolitik.

Han skräder inte orden när han talar om de politiker som 1991 antog den nya energilagen som underlättade avregleringen av kraftmarknaden, Solbergregeringen som utan reservationer accepterade EU:s ACER-regim och godkände kraftkablarna med Frps hjälp 2014, eller Støre-regeringen som sedan dess har fortsatt med samma politik och samma totala kapitulation inför EU.

Noreng inleder med att konstatera att han är den som kanske vet mest om kraftmarknaden och norsk energipolitik.

Noreng inleder med att konstatera att elpriskrisen i Norge är självförvållad och att den bottnar i en brist på demokratisk behandling av en oerhört viktig fråga med stor betydelse för samhället. ”I detta land avgörs en del viktiga frågor av ett fåtal, en oligarki inom offentlig och privat sektor”, säger han.

Den slutna politiska behandlingen av elfrågan under de senaste tio till femton åren står i stark kontrast till den öppna och demokratiska behandlingen av oljefrågorna på 1970-talet. Enligt Noreng har den norska oljepolitiken ”i stort sett varit framgångsrik och inneburit stora fördelar för folket. Den norska maktpolitiken under Solberg- och Støre-regeringarna har däremot varit påfallande misslyckad och medfört höga kostnader för folket.”

Det är också fel när Støre och Solberg försöker skylla Putin för de höga elpriserna. Elpriserna fördubblades hösten 2021 efter att kablarna hade lagts och många månader före Rysslands invasion av Ukraina.

Vintern 2023 gjorde dock Støre ett häpnadsväckande avslöjande. Han sa att ”regeringen kunde ha förhindrat elprisuppgången, men den ville inte”, utan att specificera vad han menade med det.

Varför regeringen ville ha höga elpriser var antagligen både för att blidka EU, som styr allt vad de så kallade regeringspartierna gör i Norge, och för att göra investeringar i dyr vindkraft mer konkurrenskraftiga.

De som får betala notan för EU:s reflexmässiga reaktion och oansvariga energipolitik är de norska hushållen, vars el över en natt blev mycket dyrare, och den kraftintensiva industrin, som förlorade sin naturliga konkurrensfördel.

Vinnarna är staten, kraftkommunerna, utländska kraftköpare som Google och tyska statsjärnvägar samt utländska och norska investerare som kunnat skörda frukterna av statligt stöd och subventioner till ”gröna” investeringar baserade på önsketänkande och högtflygande visioner snarare än på insikt, välgrundad riskanalys och hållbara ekonomiska kalkyler. De flesta människor får stå för notan.

”Vanligt folk förstår inte varför elpriserna ska mångdubblas i ett land med kraftöverskott; inte heller förstår de varför köpkraft och levnadsstandard ska sänkas i ett land med stort välstånd, höga inkomster och stora överskott i ekonomin”, skriver Noreng. Det är inte svårt att hålla med.

Det är här 169:an misslyckades totalt. Stortinget uttryckte oro över den kraftiga ökningen av elpriserna vintern 2020-2021, mer än ett år före Rysslands angrepp på Ukraina, men både Stortinget och regeringen förblev märkligt tysta.

Var och en med minimal kunskap om marknadsekonomi måste förstå att kraftkablarna och anslutningen till den europeiska elmarknaden med nödvändighet skulle leda till import av höga europeiska elpriser.

Var och en måste förstå att stängningen av brittiska, danska och tyska kol- och kärnkraftverk skulle leda till elbrist i Europa och ytterligare höjda elpriser.

Och alla måste förstå att ökade elpriser i ett land som Norge, som är så beroende av el, måste leda till ökade kostnader och försvagad reallöneutveckling för norska hushåll och minskad konkurrenskraft och intjäning för den elförbrukande industrin och för små och medelstora företag.

Istället för att göra som Frankrike och andra, skydda norska konsumenter genom att reglera elpriser och elexport, skyllde man på EES-avtalet och så småningom på Putin, med Frp i spetsen.

De införde visserligen tillfälliga elsubventioner som avlastade hushållen något, men misslyckades med att ta itu med det underliggande problemet, en energipolitik som har överlämnats till EU och som vi själva har tappat kontrollen över.

Och som Noreng skriver; ”Det är inte tekniskt eller ekonomiskt självklart att elpriserna i Norge ska anpassas till nivån i Storbritannien och Tyskland, två länder med exceptionellt misslyckad energipolitik.”

Om någon fortfarande tvivlar kan vi helt enkelt konstatera att ”Norges elpriser orsakas av Solberg- och Støre-regeringarnas beslut, specifikt avtal med EU och kraftkablarna till Storbritannien och Tyskland, och inte minst en anmärkningsvärt passiv och klumpig uppfattning om handlingsutrymmet inom EES-avtalet”, påpekar Noreng.

Elavtalet med Storbritannien kan sägas upp med ett års uppsägningstid. ”Efter Brexit kommer EU:s regelverk inte att spela någon roll. Men ingenting händer.

Med Tyskland kunde Norge initialt begära en omförhandling av avtalet, vilket avtalet medger vid betydande nackdelar för någon av parterna. Ingenting händer.

Frankrike, som är medlem i både EU och ACER, har redan antagit förordningar för att reglera el- och gasmarknaderna i september 2021. Regeringen har åternationaliserat elbolaget Èlectricité de France och kontrollerar både elpriser och elexport med fast hand. De har följts av Belgien, Portugal och Spanien med liknande arrangemang.

Men EES-landet Norge gör ingenting, trots att man är EU:s viktigaste leverantör av petroleum, olja och gas och har de bästa förhandlingskorten i världen om EU skulle välja att utmana. Som Noreng påpekar är den reflexmässiga reaktionen mot EU total.

Noreng avslutar med det självklara, att elpriskrisen har skapats av inkompetenta och klumpiga politiker och att den bara kan lösas politiskt med förnuftiga åtgärder som tillvaratar landets och den vanlige väljarens intressen.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg när vi går till valurnorna. De enda partier som vill skrota kablarna och se till att vi får kontroll över vattenkraften och elexporten är de alternativa partierna; Demokratin, INP, Høyre och Rødt, det senare utan jämförelse.

Norska Demokraterna vill begränsa kablarna till att bara användas när det finns ett kraftöverskott och betonar starkt nationell kontroll och utträde ur ACER, samt skrotning av EES-avtalet till förmån för ett bilateralt handelsavtal som vi hade tidigare. INP kommer att stoppa exporten när reservoarnivåerna ligger under medianen. Konservativa prioriterar nationell kontroll och vill begränsa exporten.

Sp, Sv, Ap och Frp ger varierande grad av stöd för att omförhandla kabelavtalen, men har inte vidtagit några åtgärder för att göra det. Hgern, Vnster, MDG och Krf vill ha kvar kablarna.

Med andra ord, oavsett om det blir en Støre- eller en Listhaug-regering med Frp, H, Krf och Venstre, kommer inget att göras med vare sig ACER-avtalet eller kraftkablarna.

Det är på detta sätt som Norges skepp kränger från sida till sida utan syfte och utan styrman eller kapten, till skillnad från Frankrike, Belgien, Portugal och Spanien, som trots att de är EU-medlemmar har tagit nationell kontroll över sin egen energipolitik.

Detta är obegripligt!