Vi behöver inte längre undra vad den härskande klassen hoppas uppnå med fortsatt muslimsk massinvandring och den islamisering som följer av den. När denna migration började omkring 1970 kunde man ha gett de islamvänliga politikerna, deras ideologer och medierna skulden för att de trots varningar inte förstod vad islam handlar om.

På den tiden, och i många år efteråt, var den danska och europeiska statens resonemang att muslimer var som alla andra. Med lite tid och en rad eftergifter skulle de snart assimileras och deras muslimska ideologi skulle bli en privatsak som myndigheter och lagstiftare inte skulle lägga sig i. Och detta är fortfarande den officiella uppfattningen i det danska folketinget, på universiteten och i mediehusen.

Men med tiden blir det allt svårare för tänkande människor att acceptera att det faktiskt är så här politikerna och deras följe av journalister och kommentatorer tänker. För decennier sedan måste makthavarna ha insett att det inte gick som de ville att befolkningen skulle tro och att de befann sig på en återvändsgränd som oundvikligen skulle leda till samhällets sönderfall. Ändå fortsatte de att importera anhängare av Allahs ideologi och att göra eftergifter till dem. Senast med Lars Løkkes koranlag, som i själva verket återinför hädelseparagrafen, som bara har fått ett annat namn. Vi måste nu acceptera att det inte finns några gränser för vilka tjänster politikerna är beredda att göra islam. Diktaturen och anhängarna av sharia behöver bara hota med våld så får de som de vill.

Vissa politiker vrider sina händer och hävdar att det här absolut inte var den utveckling de ville ha, men jag blir mer och mer övertygad om att det är precis vad de ville underlätta.

Låt oss titta på hur politiker och regeringar gynnas av fortsatt islamisering.

Det är en bra julklapp för politiker och statlig byråkrati att de kan styra över en delad befolkning. Inte i den gamla betydelsen av olika politiska åsikter, utan i något mycket mer djupgående: en radikal och oåterkallelig uppdelning mellan antagonistiska folk.

I Danmark har vi det danska folket och sedan har vi det muslimska folket, och erfarenheten visar att det inte finns minsta utsikter att de kommer att förenas. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer konsekvensen att bli att Danmark delas upp i vitt skilda rättssystem och delas upp i enklaver som domineras av stammar som inte vill ha något med varandra att göra.

Resultatet blir en konstant lågintensiv krigföring där varje stam naturligtvis måste försvara sitt territorium och se till att deras kvinnor inte faller i fiendens händer, vilket kan leda till att de skickar ut fler fientliga krigare i världen. Detta är för övrigt den djupare innebörden av islams kvinnoförtryck och förbudet för muslimska kvinnor att gifta sig med icke-muslimer. Muslimska män, å andra sidan, får ha hur många icke-muslimska älskarinnor de vill eftersom, enligt islamisk lag, alla avkommor från sådana relationer tillhör mannen.

I takt med att samhällets sönderfall fortskrider kan politikerna glädja sig åt att de inte möter någon enad opposition. Dessutom kommer deras skatteplundring av medborgarna aldrig att upphöra, eftersom en betydande andel av Allahs troende är improduktiva och därför beroende av statliga transfereringar, som politikerna inte vågar skära ned eftersom det skulle skapa allvarlig oro. När du väl har tagit tag i islams svans kan du inte släppa taget, annars blir du uppäten.

Islamisering är också ett utmärkt tillfälle att införa censur och förbjuda all politisk opposition. Vi ser det nu i EU och i det ena europeiska landet efter det andra. Det är helt klart att när själva folkets enhet har upplösts måste statsmakten välja sida. Den kan inte stå mellan två folk som inte vill ha något med varandra att göra.

Och än så länge har EU och flera stater valt att stödja islam. Detta är kanske tydligast i Tyskland och Storbritannien, där makthavarna gör allt för att skrämma invandrings- och islamkritiker till tystnad och begränsa medborgarnas fria rätt att kampanja för oppositionspartier som de rutinmässigt anklagar för att vara fascistiska. I England dömdes en mamma till 31 månaders fängelse för en kommentar som myndigheterna inte gillade. Hundratals har arresterats och många sitter i fängelse. Keir Starmers regering har inrättat en särskild polisenhet vars enda uppgift är att slå ned på kritiker av invandring och islamisering. I Tyskland växer kravet på att Alternative für Deutschland (AfD) ska förbjudas i takt med att partiet får stöd av allt fler.

Politikerna, deras experter och journalister kommer aldrig att tillåta att deras islamofila kurs avslöjas för vad den är. Och framför allt kommer de att göra allt för att hindra sina motståndare från att få regeringsmakten. De skulle hellre bränna ner hela stugan än att ge upp den.

Detta är också skälet till europeiska politikers och journalisters patologiska hat mot Donald Trump. Han har lyckats genomföra exakt den politik som de hatar som pesten – stängda gränser, yttrandefrihet, ekonomiskt välstånd för amerikanska arbetare i stället för illegala gränsöverskridare och gammaldags sunt förnuft i stället för demokraternas tilltagande galenskap.

Om Trump förlorar den här striden är det kört även för Europa. EU och politikerna är redan redo med knivarna för att ta bort alla våra rättigheter.

George Orwell skrev om 1984. Jag undrar om han någonsin föreställde sig att hans dystopi skulle bli krass verklighet trettio år senare.