Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har EU-kommissionen förgäves försökt gå i spetsen för en omfattande EU-handlingsplan som ska leda till eldupphör och ett fredsavtal. Detta har varit en omöjlig uppgift eftersom medlemsländerna, trots att EU-rätten på många områden trumfar nationella lagar, inte har varit villiga att överlåta sin militära eller utrikespolitiska suveränitet till unionen, hur mycket de än vill. Resultatet har blivit en politisk loppmarknad utan gemensamma mål och planer, där varje nationalstat har skapat sin egen stödstrategi för Ukraina. I mer än 40 månader har EU-medborgarna underhållits av ett hav av toppmöten i EU-kretsen, där seriösa statschefer tillsammans med Ursula von der Leyen försäkrar den undrande allmänheten om sin obrytbara enighet och sitt helhjärtade stöd för Ukraina.

Verkligheten är dock något annorlunda. Strax efter den ryska invasionen försökte Tysklands förbundskansler Scholz tillsammans med Frankrikes president Macron övertala president Zelenskyj att gå med på en vapenvila som lämnade de östukrainska provinserna och Krim till Ryssland. Den fransk-tyska planen var att de ockuperade regionerna skulle ha full autonomi och endast en formell koppling till Ukraina. I praktiken skulle östra Ukraina bli en del av Ryssland, men utan att Ukraina formellt avträdde provinserna. Zelenskyj hoppade dock inte på det fransk-tyska tåget och istället fick EU och dess medlemsländer förlita sig på att organisera ett militärt stödpaket till Ukraina kombinerat med sanktioner mot den ryska aggressorn. Det var här som unionen återigen körde fast. Offerviljan och stridsviljan varierade kraftigt mellan medlemsländerna. De stater som på nära håll hade fått erfara att ryssarna är brutala och opålitliga var beredda att rusta upp och ge maximalt militärt stöd till Ukraina. Dessa var Finland, de baltiska staterna och Polen. Nato-länderna i andra ledet, som Sverige, Tyskland, Frankrike och Danmark, var redo att ge stöd, men med måtta. Och så fanns det de stater som var så långt från Putins vision om ett stort ryskt imperium att de höll sig blygsamt i bakgrunden. Dessa var Spanien, Italien och, i viss utsträckning, Benelux.

Under krigets gång har Ukraina dock lyckats få betydande summor pengar och en ökande mängd militär utrustning. Hela stödpaketet till Ukraina är dock noga avvägt utifrån principen att de militära leveranserna och sanktionerna, samtidigt som de hjälper Ukraina att försvara sig, inte får leda till ett hotande ryskt nederlag som skulle kunna fresta Putin att ta in kärnvapen i striden. De artilleri- och missilsystem som levererades var därför alla programmerade för kortdistansoperationer, även om både de brittiska Shadow-missilsystemen och de tyska Taurus-kryssningsmissilerna kan träffa sina mål med stor precision över långa avstånd. Det övergripande målet för både EU-kommissionen och medlemsländerna var att bidra till en utnötningsstrid som varken Ryssland eller Ukraina kunde vinna och som därför skulle leda till ett eldupphör. Och sedan fick diplomaterna ta det därifrån.

Efter tre och ett halvt år av blodigt krig inser vi att EU-planen har slutat som ett nollsummespel utan utsikter att få slut på kriget. En färsk rapport från Centre for Research on Energy and Clean Air avslöjar bottenlinjen i EU:s Ukraina-politik: bara under 2025 har Europa spenderat mer på gas-, olje- och kolinköp från Ryssland än värdet av sitt totala finansiella och militära stöd till Ukraina under samma period. Den europeiska hjälpsamheten mot Ukraina överträffas bara av rädslan för Putin.

Det ser alltså ut som om EU håller på att förlora kriget i Ukraina, men kanske finns det ett svagt ljus i slutet av tunneln. Militära rådgivare samlas för närvarande kring en ny strategi som kallas ”strategisk neutralisering”. Målet är att beväpna Ukraina till en nivå där det är omöjligt för Ryssland att tränga djupare in i landet. Detta bör få den ryska regeringen att inse att ett fortsatt krig är meningslöst och att det inte finns någon anledning att offra fler soldater än den miljon dödade och sårade ryska stridande trupper som redan har förlorats. Europa har tillräckliga resurser för att förverkliga planen om ”strategisk neutralisering”. Enligt The Military Balance 2025 har Nato utan USA fler soldater och stridsvagnar än Ryssland. Vi har fler flygplan och mer artilleri och i modernare versioner än Ryssland. Å andra sidan har de europeiska styrkorna ingen stridserfarenhet. Vi ligger långt efter i kapplöpningen om att ha de bästa drönarna, som är det nya supervapnet på slagfältet, och Rysslands produktion av stridsvagnar och infanteristridsfordon överstiger vida vad EU-länderna kan åstadkomma.

På senare tid har det skett en ökad acceleration och dynamik i viljan att verkligen beväpna Ukraina och inte bara det ljumma militära stöd som vi hittills har gett. Det ser nu ut som om Ukraina kommer att utrustas med en israelisk Iron Dome så att de större ukrainska städerna kommer att vara nästan helt skyddade från ryska missiler och drönare. Ukraina kommer också nu att ha långdistansmissilsystem som kan riktas mot rysk vapenproduktion och militära utplaceringsplatser över större delen av Ryssland, vilket förlamar den ryska leveransen av utrustning och personal till frontlinjerna.

Det är bara en dåre som inte fruktar EU:s tyranniska byråkrati. Och endast en dåre fruktar EU:s militära kompetens och stridsvilja, skulle president Putin ha tillagt. Unionen må formellt vara en del av stödet till Ukraina, men i verkligheten är den åsidosatt av en ”koalition av villiga”, som består av Finland, de baltiska staterna, Polen, Norge, Sverige, Danmark, Storbritannien och till och med Tyskland och Frankrike, som nu äntligen verkar ha vaknat upp ur sin militära dvala. Detta är den axel som kommer att förverkliga planen att strategiskt neutralisera Ryssland. Den plan som kommer att leda till ett ovillkorligt eldupphör enligt koreansk modell, vilket verkar vara den enda framkomliga vägen mot ett slut på det militära massmördandet och början på återuppbyggnaden av det ukrainska samhället.