Jag har tidigare skrivit att massinvandringen ”inte började med en illvillig plan kläckt av fem gamla män med vitt hår och skägg i en grotta i Davos”.

Efter att nyligen ha blivit uppmärksammad på FN:s rapport från mars 2000 om ersättningsmigration i kommentarsfältet på Document, är jag inte så säker längre.

I vilket fall som helst finns det en mycket tydlig plan bakom massinvandringen till Västeuropa och Nordamerika. Du hittar den bland annat i den ovan nämnda FN-rapporten.

Rapporten heter Replacement Migration: Is it A Solution to Declining and Ageing Populations? (Ersättningsmigration: Är det en lösning på en minskande och åldrande befolkning?). Den är 177 sidor lång och har utarbetats av FN:s befolkningsavdelning vid avdelningen för ekonomiska och sociala frågor, som är en del av FN-sekretariatet. Den bygger på källor från EU, OECD och FN som sträcker sig tillbaka till slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.

FN:s befolkningsavdelning ansvarar för att förse det internationella samfundet med information om befolkningstrender i världen. Den ger råd och vägledning till FN:s generalförsamling, FN:s ekonomiska och sociala råd och FN:s kommission för befolkning och utveckling.

Rapporten baseras på de demografiska trenderna före och runt millennieskiftet, med befolkningsminskning och en åldrande befolkning, till följd av sjunkande födelsetal och ökad förväntad livslängd i västvärlden. I rapporten uttrycks oro för att allt färre människor kommer att behöva försörja allt fler människor.

De åtgärder som rapporten föreskriver är en omfattande ersättningsmigration från länderna i syd till länderna i nord, för att ersätta en minskande och åldrande befolkning med färre människor i arbetsför ålder.

Här är planen beskriven i svart och vitt. FN:s befolkningsavdelning ansåg, och anser fortfarande, att länderna i Väst behöver massiv ”ersättningsmigration” och stora internationella migrationsflöden för att förhindra att Europas befolkningar blir mindre och äldre och svårare att försörja.

Detta är planen och dess logik i ett nötskal. Och det är precis vad som har hänt i Nordamerika och Västeuropa, inklusive Sverige och Norge. Planen har genomförts till punkt och pricka.

Och det har gått helt fel, eftersom det har vilat på uppenbart bristfälliga och helt felaktiga premisser.

För det första är premissen att en åldrande befolkning är ett problem och att den hindrar fortsatt ekonomisk tillväxt och välfärdsutveckling tveksam.

Livslängden har ökat kraftigt i västvärlden, men det har också arbetsproduktiviteten, vilket har lett till ökad reallönetillväxt och välfärdsutveckling i både Nordamerika och Västeuropa fram till före millennieskiftet, då invandringen tog fart på allvar och började belasta de offentliga budgetarna.

Likaså finns det få skäl att anta att den tekniska utvecklingen och produktiviteten i västvärldens ekonomier kommer att avta. Den tog ett språng med datorrevolutionen på 1990-talet och är på väg att ta ett nytt språng nu, med artificiell intelligens.

Den ihållande produktivitetstillväxten kompenserar för den åldrande befolkningen. Samtidigt som fler människor behöver försörjas arbetar den arbetande befolkningen allt effektivare tack vare innovation och tekniska framsteg.

Samtidigt finns det dock anledning att tro att ökningen av den förväntade livslängden inte kommer att fortsätta in i evigheten. Den började redan plana ut i OECD-området för drygt tio år sedan och har nu faktiskt minskat i USA och flera andra länder.

Arbetsproduktiviteten är på väg att göra ett nytt språng och befolkningens åldrande är på väg att upphöra. Med andra ord, motsatsen till vad demograferna vid FN förutspådde.

Det är dessutom anmärkningsvärt att politikerna i västvärlden helt har ignorerat användningen av ekonomiska och andra incitament för att öka födelsetalen.

Detta har uppenbarligen att göra med kvinnans frigörelse och tanken att kvinnor bör ge sig ut på arbetsmarknaden i stället för att stanna hemma och föda barn.

Det är dock ett postulat som allt fler ifrågasätter både här och i flera andra länder. För allt fler har det blivit en fråga om man har råd att stanna hemma. En mer barnvänlig familjepolitik som gör det möjligt att skaffa fler barn efterlyses av allt fler.

Men först och främst har demograferna inom FN, EU och OECD begått ett stort misstag genom att anta att arbetskraftsdeltagandet bland migranter från syd skulle vara lika högt som bland värdländernas egen befolkning.

Det är det inte. Arbetskraftsdeltagandet är betydligt lägre och konsumtionen av välfärdsförmåner är mycket högre i invandrarbefolkningen. Det finns flera uppenbara skäl till detta.

För det första har invandrare från syd i allmänhet mycket låg eller ingen utbildning alls och saknar de färdigheter som efterfrågas i västvärldens kunskapsekonomier.

För det andra kommer många migranter från feodala stam- och klansamhällen med en helt annan kulturell bakgrund och arbetsmoral, vilket i kombination med generösa västerländska välfärdsprogram stimulerar inaktivitet och motsvarande hög konsumtion av sociala tjänster.

Resultatet är att det inte är den åldrande befolkningen utan invandringen söderifrån som hotar välfärdsstaten. Med andra ord, raka motsatsen till vad planerarna och byråkraterna i FN föreställde sig.

De bortsåg också från det faktum att migrationen från syd dränerar utvecklingsländerna på humankapital och därmed hindrar utvecklingsländernas egen ekonomiska och sociala utveckling.

Istället öser man in mer och mer bistånd, vilket sätter allt större press på statsfinanserna och skattebetalarna, och dessutom leder till biståndsberoende snarare än utveckling.

De har helt ignorerat de ekonomiska kostnaderna och de politiska, sociala, kulturella och säkerhetsmässiga konsekvenserna av invandringen.

Och de har inte tagit hänsyn till de många konflikter som följer med massinvandringen och blandningen av befolkningar med olika kulturer, religioner och rättssystem.

Tanken att lösa utmaningarna med låga födelsetal och en åldrande befolkning genom ersättningsmigration har vilat på banalt förenklade och felaktiga antaganden.

Det har tjänat intressena hos de politiska eliter och intressenter som träffas årligen i Davos.

Det har inte tjänat skattebetalarnas och väljarnas intressen, som har fått betala invandringens kostnader i form av högre skatter och tryck på välfärdsstaten, minskad reallönetillväxt och försvagad arbetsmarknad, sämre social trygghet och växande kultur- och värdekonflikter samt minskat demokratiskt inflytande över utvecklingen i värdländerna.

Västvärldens eliter har uppträtt oerhört arrogant och oansvarigt. Massinvandringen till väst, liksom massvaccinering, framstår som ett enormt och ogenomtänkt socialt experiment.

De skadliga effekterna av covidvaccinationen försöker man dölja och bagatellisera. När det gäller massinvandring blir det allt svårare. Och det är inte svårt att förutspå resultatet om invandringspolitiken inte vänds.

Det har redan fört Storbritannien till randen av inbördeskrig. Hundratals stadsdelar i Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Sverige och Storbritannien har blivit ”no go-zoner” där sharia och våldsbrott råder och där polis och ordningsmakt inte längre kan upprätthålla lag och ordning.

Stadsdelar i flera av Norges större städer är inte längre säkra på natten. Vi håller på att få ”svenska tillstånd” här också. Och det är inte en tillfällighet.

Det finns en plan bakom den. Den har genomförts av ett stakeholder-konglomerat av internationella politiker, byråkrater, investerare och företagsledare helt utan demokratiskt stöd. Och den har slagit helt fel.

Det enda som kan råda bot på detta är att omedelbart stoppa den ekonomiska välfärdsimmigrationen och inleda en omfattande återvandring av asylsökande i enlighet med asylinstitutets ursprungliga avsikt att återvända till hemlandet så snart förhållandena där gör det försvarbart, en utveckling som Trump nu har påbörjat i USA.