Helgens prognos om stormigt väder i södra Norge är ett perfekt exempel på ett fenomen som har eskalerat under de senaste åren: Medias omskrivning av normalt väder för att passa in i en alarmistisk klimatberättelse.

Det som våra far- och morföräldrar kallade en ”riktig höststorm” presenteras nu som det fruktade ”extremvädret Amy”, komplett med ”allvarlig fara” och varningar om att ”liv kan gå förlorade”.

Detta är inte längre nykter information; det är språklig manipulation för att främja en agenda.

Vi har bevittnat en gradvis men systematisk förändring av det språk som används för att beskriva vädret. Syftet verkar uppenbart, att skapa en ständig känsla av kris och undantagstillstånd.

Förr hade vi skyfall, nu har vi ”störtregn” och ”regnbomber”. Förr hade vi en varm sommar, nu har vi ”värmeböljor” som snabbt döps om till ”helveteshetta”. En vanlig storm har blivit ”extremväder”.

Väder är inte längre bara väder, det framställs konsekvent som ett direkt bevis på en klimatkris orsakad av människan. En enstaka storm ses inte längre som en naturlig del av klimatcyklerna, utan som ett symptom på ”global uppvärmning”.

Varför händer detta? Svaret är enkelt: för att upprätthålla en permanent nivå av rädsla hos befolkningen. När människor väl har vant sig vid ett skämselord måste ett nytt och starkare ord introduceras för att behålla deras uppmärksamhet. För medierna genererar detta klick och tittarsiffror. För klimataktivister och de politiker som lyssnar på dem legitimerar det drastiska och kostsamma politiska åtgärder.

Man piskar upp en stämning där människor ska vara så rädda för vädret att de accepterar politik som de annars skulle ifrågasätta.

NRK:s artikel om ”Amy” är ett typexempel. Folk varnas för hummerfiske och uppmanas att hålla sig inomhus. Det är förstås vettiga råd i stark vind, men förpackningen är ny.

Genom att beteckna stormen som ”extrem” och en rest av en orkan från Karibien upphöjs en vanlig, om än kraftig, höststorm till ett existentiellt hot.

Den språkliga skrämselpropagandan har två farliga konsekvenser. För det första skapar den onödig oro hos befolkningen. Människor lär sig att frukta de naturkrafter som alltid har varit en del av att bo i Norge.

För det andra riskerar man att skapa en ”larmapati”. När allt är en extrem kris slutar folk att lyssna. Den dag en verkligt exceptionell fara uppstår kanske varningarna inte längre har någon effekt, eftersom människor har blivit immuna mot den ständiga överdramatiseringen.

Det är som sagan i Aesops fabler om pojken som ropade varg.

En storm är en storm. Det är dags för medierna, och särskilt en licensfinansierad statskanal som NRK, att sluta upp med att agera aktivister och återgå till saklig journalistik.

Vädret är tillräckligt dramatiskt på egen hand, det behöver inte förvrängas av en politisk agenda.