skvälkäft substantiv ~en ~ar
• högljudd och irriterande människa; någon som inte har något substantiellt budskap; av skvala: o­upphörligt strömma, häll­regna; och käft: öppen mun, gap: ​vargens käftar; ​slänga käft ⟨vard.⟩ sam­tala med rappa repliker; ​en riktig skvälkäft ⟨vard.⟩ en fruktansvärt irriterande och påträngande människa utan något vettigt att säga

(Definition ur HEOL, Helena Edlunds Ordlista)

Norrmalmstorg fylldes under tisdagskvällen av sång, tal och flaggor, när hundratals stockholmare samlades för att minnas tvåårsdagen av Hamas terrordåd och uppmärksamma de 48 gisslan – levande och döda – som terrorgruppen fortfarande håller fångna i Gaza.

De som samlats på torget representerade bredden av Sveriges befolkning – unga, gamla, småbarnsfamiljer, etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund. En särskilt tydlig representation visades från svensk-iranskt håll.

Israeliska och iranska flaggor under manifestationen. Foto: Document.

Manifestationen var en viktig markering av årsdagen och det fortsatta lidandet, men det fanns även en annan dimension som är väl så viktig för oss i Sverige: Uppslutningen visade på det stora stöd, både för gisslan, det judiska folket och Israels rätt att existera, som faktisk bland helt vanligt folk – bland folk som inte skriker, inte är aggressiva, inte hyllar terrorism, inte relativiserar terrorism, inte hyllar Hitler, inte tar över gator och torg och inte ropar efter våld och utrotning.

Individerna som beter sig så, befann sig istället 500 meter bort, på Sergels torg.

500 meter – en annan värld

Där hade palestina-lobbyns ständigt krympande skara samlats för att välkomna Greta Thunberg och Lorena Delgado Vargas tillbaka från sin Hamas-sponsrade selfie-cruise med en humanitär flotta med tomma lastrum.

Uppslutningen på Sergels torg var dock betydligt mer blygsam än den på Norrmalmstorg, till public service illa dolda förtvivlan. Detta trots att duon Thunberg/Delgado Vargas var i sitt esse: Beskyllningar mot Sverige och Israel varvades med random antisemitism och apologetik inför islamistisk terror. Allt ackompanjerat av krav, trummor, skrik och skrän.

Inget nytt under solen där, med andra ord.

Trots det var Sergels torg inte ens halvfullt – och det säger något: Sverige och svenskarna har tröttnat på de som min salig mormor hade kallat ”skvälkäftarna”, de som skriker och skränar, de som inte har något av vikt att säga men som gör vad som helst för att få uppmärksamhet. De som, med Bibelns ord, bara är ekande brons och skrällande cymbaler.

Sverige har tröttnat på dem, Sverige har genomskådat dem.

Sverige har tagit ställning

Det vi ser i jämförelsen mellan tisdagens uppslutning på dessa två torg visar att den stora majoriteten svenskar stödjer judarnas rätt till existens, inte Hamas rätt till terrorism. Majoriteten svenskar stödjer gisslan, inte kidnapparna. Majoriteten svenskar stödjer livet, inte döden.

Vanligt folk tröttnade nämligen på the gretards när det visade sig att fröken Thunberg bytt helgonglorian mot keffiyeh. Kanske var det mer lönsamt, kanske hyllar hon de facto mord på spädbarn. Vem vet? Men kommunism och antisemitism brukar gå hand i hand, så kanske var steget inte så stort.

Förhoppningsvis medförde tisdagen en insikt för Greta och den så kallade pro-palestinarörelsen: De har inte (längre) något brett, folkligt stöd. Deras stöd finns hos islamister, nazister och vänstermarinerade journalister. Det räcker inte långt, förutsatt att man inte är beredd att överta både terroristernas slagord och deras modus operandi.

Nu återstår att hoppas att samma insikt når våra folkvalda. De behöver nämligen också vända ryggen åt skvälkäftarna och göra samma val som människorna på Norrmalmstorg: visa sitt stöd för för gisslan, för det judiska folket och för Israels rätt att existera. Sverige och svenska politiker måste kort och gott välja livet före döden.

Hur det slutar annars kan de fråga gisslan som, efter två år, fortfarande hålls i Gazas tunnlar om – förutsatt att de överlever tillräckligt länge för att kunna berätta.

Foto: Document.

Ulf Cahns tal

Manifestationen på Norrmalmstorg arrangerades av Bring Them Home Stockholm i samarbete med Med Israel för fred (MIFF). Under sitt tal påminde MIFF:s kommunikationschef Ulf Cahn om lidandet, tystnaden och vikten av att aldrig glömma. Talet återfinns nedan, men vill du hellre se och höra det så kan du göra det genom att klicka på denna länk:

Kära vänner,

Först, ett varmt tack till Bring Them Home Stockholm, som planerat och organiserar denna kväll. Jag är glad att vi inom Med Israel för fred kan samarbeta med er och att jag får tala här på Norrmalmstorg ikväll.

Det är så viktigt att vi kan och får samlas, i det offentliga. Gatubilden är full av Israels fiender, vi ser dem nästan dagligen på Stockholms gator.

Men vi finns också, och ikväll visar vi det!

Ikväll handlar inte dödskulten Hamas. Inte om det vidriga judehat och Israelhat som blir allt värre. Inte heller om public service och andra medier som inte gör sitt jobb. Inte ens om Greta Thunberg och andra Hamas-apologeter.

Ikväll handlar om våra systrar och bröder som är gisslan i Gaza. De är gisslan för att de är judar och är från Israel. Det folk och den stat som Hamas och andra islamister hatar och vill radera ut.

Vi minns alla den 7 oktober 2023. Chocken. Traumat. Videos och bilder från attackerna av terrorister, anställda hos UNRWA och vanliga civila palestinier i Gaza. Barn, kvinnor och gamla som mördas, våldtas, plågas och kidnappas, på de mest fruktansvärda sätt. Från Kfir Bibas, nio månader när han kidnappades och ströps av terroristerna, till Shlomo Mansour, 86 år, som överlevde Farhoud-pogromen i Irak 1941 men nu mördades.

Vi har sett bilderna, sett videos, hört vittnesmålen. Vi har talat med familj, släkt och vänner i Israel.

Må de mördades minne vara till välsignelse.

Må de kidnappade som fortfarande sitter fångna i Gaza snart vara fria. Må de återförenas med sina partners, sina familjer, sina vänner, grannar och arbetskamrater. Med sitt land.

Ikväll handlar om de kidnappade. Offren för terrorn från Gaza.

Om Evyatar David, som vi för någon månad sedan kunde se i propagandabilder och videos från Hamas. Mager som en jude under Förintelsen, grävande sin egen grav i en tunnel i Gaza.

Om Eitan Horn, vars bror Yair släpptes i februari och vars pappa jag träffade i Israel förra sommaren. Ett möte jag aldrig glömmer.

Det handlar om Alon Ohel. Om Yossi Sharabi. Om många fler, vi kommer att höra mer om dem snart.

48 gisslan är kvar i Gaza.

Varför talas det så lite om dem i Sverige?

Varför lyfter man inte upp det hat som Hamas och andra grupper står för?

Anledningen till det pågående kriget?

Det glömdes väldigt snabbt efter 7 oktober 2023.

Vi alla som samlats här ikväll, vi minns och vi vet. Vi lever med detta varje dag. Vi lider. Vi tänker på israelerna i Hamas tunnlar, eller var de nu är.

Och samtidigt är detta förstås ingenting. I Gaza har våra systrar och bröder, gisslan, plågats i två år. I Israel har deras familjer plågats i två år. Två år!

Ikväll säger vi högt och tydligt, till hela världen:

Bring Them Home Now!

Am Israel Chai!

Det judiska folket lever! Israel lever!