Under klimatmötet COP30 i Brasilien väckte Sveriges kung Carl XVI Gustaf uppståndelse med några uttalanden som inte passade in i det godkända narrativet. I en intervju med Sveriges Radio ställde kungen frågor som sedan länge blivit impopulära i officiella sammanhang.

Om FN:s nya klimatavtal antas kommer rika västländer att betala ännu högre klimatskatter för sina utsläpp i framtiden. Carl XVI Gustaf kritiserade dessa krav och sa högt vad många tänker: att Europas klimatbörda är oproportionerlig och att frågan om ”hur mycket vi egentligen ska betala” förtjänar ett ärligt svar. Reaktionerna visar hur snäv debatten har blivit – både i Sverige och Norge. Kungen sa bland annat:

”Det är inte möjligt för alla länder att underteckna samma dokument. Jag anser att vi alla måste ta ansvar för oss själva och försöka göra så gott vi kan.”

”Europa står för endast sex procent [av utsläppen]. Och alla klagar över att det är för mycket. Men resten av världen är mycket, mycket värre.”

”Man kan tycka vad man vill om detta, men hur mycket ska vi egentligen betala? Det är den avgörande frågan.”

Kungen påpekade något så enkelt – och därför så farligt – som det uppenbara: att Europa inte kan rädda världen på egen hand, och att kostnaden redan är hög.

Klimatministern klagar

Uttalandena ledde till omedelbara reaktioner i pressen. Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) var snabb att peka finger:

”Han har inte fel i sak. Men jag delar inte hans slutsats”, sa hon till SVT.

”Om alla länder anser att deras andel inte spelar någon roll, skulle allt ansvar hamna på Kina, USA och Indien. Det vore inte bra.”

Med andra ord: kungen har rätt när det gäller siffrorna, men fel i sitt tänkande. I ett Sverige där varje klimatinvändning tolkas som kätteri tolkades frågan om ekonomisk realism som en politisk överträdelse.

I ett e-postsvar till SVT kommenterar hovet kungens uttalande:

”Kungen beskriver och ifrågasätter komplexiteten och utmaningarna med att nå globala överenskommelser. Kungen har varit djupt och långsiktigt engagerad i dessa frågor sedan 1970-talet.”

Sveriges Radio följde upp med en så kallad debatt med titeln ”Hur politisk får kungen vara på klimatmötet?”. Med en hovreporter och två natur- och miljöaktivister blev diskussionen något lam, men ett nytt element togs ändå upp: Bör kungen få yttra sig överhuvudtaget om han inte säger rätt saker?

Kungliga klimatmaskotar

Europas kungafamiljer används allt oftare som hållbarhetsambassadörer. De skickas till klimatmöten, miljökonferenser och FN-möten – som rena varumärken för den ”rätta” saken. När kungligheter uttrycker oro över klimatet får de genomgående beröm och sympatisk pressbevakning.

När Norges kung Harald och drottning Sonja besökte Svalbard 2025 sa kungen:

”För er som bor här är klimatförändringarna inte något som kommer att hända i framtiden. De händer nu.”

Detta mottogs med entusiasm i pressen. Norska och internationella medier lyfte fram kungens klimatmedvetenhet och engagemang för miljön. Ingen ansåg att kungen gav sig in på politiskt territorium. Kronprins Haakon och kronprinsessan Mette-Marit har rest runt i världen för att främja hållbarhetsmål och grön innovation – alltid till stor uppskattning.

I Sverige har kung Carl Gustaf själv tidigare fått god publicitet när han talat om hållbarhet. Under världsutställningen 2012 lyfte han fram ”Sveriges långsiktiga engagemang för hållbar utveckling”. Ingen ifrågasatte om det var ”för politiskt”.

Nu har Carl XVI Gustaf skickats till COP30 som Sveriges representant. Han har varit en passionerad förespråkare för naturen och miljön i många decennier och borde därför ha stort utrymme att uttala sig i denna fråga. Hans förberedda tal vid COP30 gick smidigt. Det var när den kungliga sändebudet gick utanför det noggrant utformade manuset och vågade uttrycka en aning av skepsis som hans roll uppfattades som problematisk.

Symbios mellan pressen och monarkin

Kritiken mot den svenska kungens klimatreservationer vittnar om en dubbelmoral: när kungligheter uttrycker sig inom klimatortodoxin framställs det som klokt, moraliskt och naturligt, och kungligheterna kallas ”engagerade”. När de uttrycker sig utanför den blir det plötsligt ett problem, och kungligheterna beskrivs som ”kontroversiella”.

I den meningen illustrerar den svenska kungens uttalande modern medielogik: kungligheterna ska inte vara neutrala – de ska vara förutsägbart politiskt korrekta. I praktiken innebär detta att politik är okej – så länge den följer den etablerade världsbilden. Äkta neutralitet och verklig debatt har däremot blivit misstänksamt.

Den svenska medieforskningen har beskrivit relationen mellan pressen och monarkin som ”symbiotisk”: kungafamiljen fungerar som symboliska budbärare för nationella värderingar. Problemet uppstår när budskapet inte passar in i den symboliska berättelsen – när kungen ställer frågor som andra bara ska bekräfta.

Så… hur mycket ska vi egentligen betala?

Carl XVI Gustaf ställde en enkel men avgörande fråga: Hur mycket ska vi egentligen betala? Detta borde vara en legitim fråga i en demokrati. Det är en fråga som varje statschef, finansminister – och skattebetalare – borde ställa.

Kungen bröt inte med fakta, bara med förväntningarna. Och i modern tid, där kungafamiljens värde ofta mäts i gröna pressmeddelanden, är det kanske det mest djärva han kunde ha gjort. Det finns ingen fara i att kungligheter uttrycker sig politiskt – så länge de säger det som media redan tror.

Kanske är det just därför som sådana frågor bör ställas – även av den ende mannen i Sverige som verkligen inte behöver frukta konsekvenserna av att säga sanningen.