För bara några år sedan dominerade klimattoppmötena fullständigt med dagliga sensationsrubriker i medierna. Nu har det blivit märkligt tyst, och man får leta för att hitta nyheter från COP30 i Brasilien, som avslutades den 21 november. I år var en färdplan för utfasning av fossil energi det stora målet, men sedan utbröt en brand, och slutdokumentet var en enda härva.

På övertid enades man om ett åtgärdspaket för att öka klimatfinansieringen och genomföra Parisavtalet, men inga åtaganden om att fasa ut fossila bränslen – trots att den förmodade ”energiomställningen” var den viktigaste striden vid COP30, enligt Bloomberg. Även efter trettio klimattoppmöten har nedskärningar i världens fossila energiproduktion aldrig varit på förhandlingsbordet. Faktum är att fossil energi nämndes för första gången i en slutdeklaration efter Glasgowmötet 2021, och det är märkligt: ​​Utan nedskärningar i fossil energiproduktion är nedskärningar i koldioxidutsläppen omöjliga.

Om man utvinner kol, olja och gas förbränner man det. Så enkelt är det. Men istället har alla klimattoppmöten handlat om att först fånga upp de stora mängder koldioxid som släpps ut – samtidigt som man bygger nya system för ”förnybar energi” och hållbara bränslen, och fördelar ansvaret för verkliga utsläppsminskningar genom handel med ”klimatkvoter”.

30 år av klimattoppmöten har haft noll effekt

Klimattoppmötena har inte varit särskilt effektiva: Faktum är att de globala utsläppen av växtnäring har ökat helt linjärt under alla dessa 30 år, i linje med befolkningstillväxt och ökad levnadsstandard. Det enda undantaget är en viss minskning av utsläppen under coronanedstängningen. Det traumat borde skrämma alla som tror på att kunna påverka klimatet genom utsläppsminskningar, eftersom det avslöjade vad som krävs för att göra skillnad i världens koldioxidutsläpp.

När Brasiliens president Luiz Inácio ”Lula” da Silva öppnade toppmötet förra veckan var han dock snabb med att driva på för att minska användningen av fossila bränslen, utöka energimixen, bygga ut förnybara energikällor och öka produktionen och användningen av hållbara bränslen. Länder som Colombia är också med på tåget, men det beror förstås på att västländer kommer att få betala för äran genom ”klimatkompensation”.

Fattiga länder leder, eftersom rika länder får betala

Gro Harlem Brundtlands farliga doktrin om att ”förorenaren betalar” innebär att stater som påstår sig vara ”särskilt sårbara för klimatförändringar” kan kräva ekonomisk kompensation från stater som har höga utsläppsnivåer och inte uppfyller sina självpåtagna klimatåtaganden.

Här talar vi om västländer som Norge och Sverige, som har varit dumma nog att avisera enorma nedskärningar. Inte som den kinesiska regimen, som har lovat att öka utsläppen till 2030, bara minska med 7 till 10 procent till 2035, och bli koldioxidneutrala till 2060 – tio år efter Väst. Men maffiaregimen som har tagit över kommunistpartiet har naturligtvis inga planer på att hålla sina löften.

Enligt Norges klimat- och miljöminister Andreas Bjelland Eriksen har landets regering inte helt stängt dörren för initiativet, rapporterar NRK. Han säger förmodligen inte det utan att ha både fingrar och tår i ett skruvstäd, eftersom Arbeiderpartiets politiker visserligen är nedtryckta, men inte mer nedtryckta än att de mycket väl vet att en allt större andel av statsbudgeten täcks av oljefonden.

Om Norge skulle skära ner på sin petroleumsektor imorgon, skulle Norge vara bankrutt redan sommaren 2026, och hela välfärdssystemet och korthuset av offentliga överutgifter skulle kollapsa i historiens största krasch. Alla politiker som leker med låtsaspengar från oljefonden vet detta, men de fortsätter att låtsas att de vill ha ett ”grönt skifte” baserat på magisk energi.

Vad är magisk energi?

Alla delegater verkar dock 100 procent övertygade om att den monumentala gröna ”energiomställningen” kan ske, kommer att ske och är på väg att ske. Det är obestridligt, garanterat och så omoraliskt att tvivla på att varje offentlig debatt om huruvida detta är tekniskt och ekonomiskt möjligt är helt frånvarande.

Världen BORDE snabbt övergå till magisk ”förnybar” energi, som enligt myterna är oändlig, obegränsad, billig och allestädes närvarande, helt utan negativa ringeffekter och konsekvenser för naturen eller miljön, och i sådan överflöd att den kommer att göra naturens färdiga och lagrade fossila energi värdelös. Inte ens världens fattiga länder kommer att bry sig om att gräva upp kol längre när ”energiomställningen” är klar.

Detta är ren mytomani. Ett systemiskt självbedrägeri utan vetenskaplig bakgrund, och absolut ingen empirisk grund från försök att bygga vidare på. De missbrukade helt enkelt vetenskapen för att hitta ett problem, missbrukade media för att sprida panik kring det, uppfann en ”lösning” ur tomma intet, och beslutade politiskt att det skulle vara verklighet och fungera. Och ur det uppstod ett misstänkt fenomen som aldrig oroar media eller våra politiker, eftersom tanke och logik är ett hot mot gröna drömmar:

Historiens första och största lönsamma framtida katastrof

Den pyrande klimatkatastrofen baserad på vetenskaplig ”framtidsempirism” råkade också vara den första (framtida) naturkatastrofen som är enormt lönsam och har utlöst den största överföringen av offentliga pengar i historien, till privata profitörer som lovar att ”rädda klimatet” med ”innovation”. Ingen annan katastrof har låtit vänta på sig, medan denna har gjort så få människor så rika på så kort tid, tack vare andra människors pengar.

Det är just sådana krassa fakta som har fått president Trump att kalla klimatpolitiken för ”världens största bluff”: Han har dragit tillbaka USA ur Parisavtalet, avbrutit all klimatpolitik i USA och naturligtvis stoppat alla pengaöverföringar för ändamålet – eftersom alla resultat och fakta visar att det som görs i COP30 är meningslöst.

I fungerande demokratier skulle sådan kritik väcka allvarlig debatt. I fungerande internationella forum skulle USA:s utträde få alla hederliga människor att inse att klimatkampen var förlorad. Utan USA är det inte möjligt att uppnå något av FN:s klimatmål. Det skulle vara som att låtsas att fem minus ett blir sex.

Men istället inträffar något som mest liknar trots: Alla delegater blir ännu mer fanatiska och svär att satsa ännu hårdare på det som fortfarande inte har resulterat i några nedskärningar av växtnäring. Det är något otroligt barnsligt över alltihop. På lördagen kom slutdeklarationen från COP30, och det var en enorm antiklimax för aktivisterna. Så det är en akut kris för kampen mot koldioxidutsläppen. Hur ska de kunna sminka liket tillräckligt inför nästa år?