Den danska regeringen har nyligen inrättat en medieombudsman. Denna institution kan väcka talan inför den danska pressens klagomålsnämnd, anmäla ärenden till polisen och rekommendera rättshjälp. När det gäller alternativa medieaktörer har ombudsmannen rätt att fatta beslut om ”god publiceringssed”, väcka åtal för förtal och ingripa i civilrättsliga mål.

Søren Pind är känd för sin hårda linje mot högern, den nationalistiska rörelsen och dem som vill skärpa invandringspolitiken. Han är kandidat till posten och vill utvidga och stärka ombudsmannens befogenheter så att de även gäller mainstreammedier.

Känner du hur censuren smyger sig på?

Det är en del av ett europeiskt mönster där makten koncentreras till att disciplinera dem som faller utanför den etablerade konsensusen.

Strax innan regeringen undertecknade avtalet visade EU hur denna disciplin fungerar i praktiken.

När böter blir politiska vapen

Förra veckan bötfällde EU Elon Musks X med 120 miljoner euro. Officiellt är böterna för tekniska överträdelser: vilseledande färgmärkning, otillräcklig datatillgång för forskare, bristande transparens.

Men alla som har följt Bryssels kampanj mot plattformen vet att dessa anklagelser bara är en fasad. Det verkliga målet är att straffa en plattform som tillåter perspektiv utanför den europeiska elitens konsensus.

EU:s lag om digitala tjänster från 2022 såldes som ett sätt att skydda barn och bekämpa brottslighet på nätet. Dess tillämpning avslöjar något annat, som denna artikel i The European Conservative visar med ett antal exempel. Bland annat:

I augusti 2024 varnade EU-kommissionär Thierry Breton Musk för att en planerad intervju med Donald Trump kunde bryta mot lagen och utlösa sanktioner, eventuellt uteslutning från den europeiska marknaden. Budskapet var aggressivt tydligt: om du låter en tidigare och framtida amerikansk president tala fritt, riskerar du din verksamhet.

Som både The Free Press och The European Conservative har dokumenterat, formar detta nätverk av främst vänsterorienterade tillsynsmyndigheter aktivt gränserna för vad européer får säga. Detta är indirekt censur, och på många sätt är det effektivare än direkta förbud.

Det europeiska mönstret för undertryckande

X-fallet är bara ett exempel på en bredare offensiv mot yttrandefriheten i europeiska länder. Storbritannien representerar kanske det mest extrema fallet med åtal mot invandringskritiker som Tommy Robinson och Lucy Connolly.

Brittisk polis gör cirka 12.000 arresteringar årligen för yttranden på internet.

I Frankrike arbetar domstolarna för att hindra Marine Le Pen från att ställa upp i presidentvalet 2027. I Rumänien har den populäre högerkandidaten Călin Georgescu förbjudits att ställa upp i presidentvalet.

I Tyskland vill många förbjuda AfD, och den nya regeringen planerar att slå ner på ”hat och uppvigling” och ”informationsmanipulation”, vilket är en kod för censur av konservativa åsikter. Kansler Friedrich Merz har väckt nästan 5.000 brottmål mot medborgare som har kritiserat honom online. Och han är inte den ende.

Det är ett samordnat mönster, en totalitär liberalism, där eliten använder institutionell makt för att censurera, utesluta och åtala politiska motståndare. Som psykologiprofessorn Luke Conway har skrivit kan dessa liberala auktoritära personer inte hantera osäkerhet och komplexitet. Därför måste de kontrollera informationsflödet.

De falska försvararna av demokratin

När EU-kommissionärer insisterar på att Digital Services Act och det liknande Democracy Shield inte har något med censur att göra, och när danska politiker försäkrar oss om att medieombudsmannen bara skyddar medborgarna, måste vi lyssna på vad de inte säger.

De talar inte om att beskydda yttrandefriheten. Eller om att säkerställa pluralism. Faktum är att Elon Musk just har förvandlat Twitter från ett progressivt, censurhungrigt medium till ett dokumenterat pluralistiskt medium med lika många röster från vänster och höger och en hög tröskel. Det finns fortfarande många dumma uttalanden, ja, men dessa kan lyftas fram och motbevisas. Så som det ska vara.

I stället för att tala om yttrandefrihet och pluralism lovar totalitära liberaler att ”skydda demokratin”. Detta uttryck fungerar som ett kodspråk för att begränsa vad som kan debatteras inom demokratins ramar.

Systemet riktar sig inte mot dem som redan följer konsensus. Det riktar sig mot dem som utmanar det. Det behöver inte uttryckligen förbjuda något. Det behöver bara göra det tillräckligt kostsamt och farligt för att de flesta människor ska välja att tiga. Det är förståeligt att den amerikanska regeringen varnar för denna trend i sin nya säkerhetsstrategi.

Europas ledare talar ständigt om att försvara demokratin. Men deras handlingar avslöjar att de bara tolererar en demokrati där de själva kontrollerar samtalsämnena. Lagen om digitala tjänster, institutionen för medieombudsmannen och tusentals brottmål mot kritiska medborgare följer samma logik: staten måste ha fler verktyg för att forma den offentliga debatten.