Den största långsiktiga studien som någonsin genomförts i Sverige om våldtäktsdömda och personer med invandrarbakgrund publicerades tidigare under 2025. Den sträcker sig över 21 år, baseras på nationella register och omfattar mer än 4.000 personer som dömts för våldtäkt eller våldtäktsförsök.

Studien publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomfördes av forskare vid Lunds universitet.

Det mycket höga antalet våldtäkter i Sverige, som nu drabbar alla åldersgrupper, från barn till äldre kvinnor, är i hög grad ett importerat problem.

År 2018 avslöjade Uppdrag granskning på SVT att 58 procent av de dömda våldtäktsmännen i Sverige var födda utomlands. Trots detta fortsätter SVT ofta att ignorera etnisk bakgrund i sin rapportering om våldtäktsfall.

Den frilansande journalisten Joakim Lamotte påpekar att detta borde vara ett dominerande ämne i den svenska samhällsdebatten, som diskuteras i ledare och partiledardebatter. Men det är i stort sett tyst om detta.

Resultaten av 2025-studien är banbrytande och uppenbarligen obekväma för vissa.

Efter att forskarna justerat för allt som använts som ursäkt i åratal (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare brottslighet) finns det fortfarande en betydande överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland dem som dömts för våldtäkt.

Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien hade invandrarbakgrund, och det är de som är födda utanför Sverige, och särskilt de som varit där en kort tid, som är mest benägna att begå våldtäkt.

När Lamotte och andra skrev om detta för mer än tio år sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan, utan om att kritikerna stämplades som rasister av människor som inte vågade ta upp frågan. Joakim Lamotte skriver:

”Jag engagerade mig inte i denna fråga för att ha ’rätt’. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina döttrar och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott ursäktas, relativiseras och fortsätter att öka år efter år, medan vuxenvärlden blundar. Mina kritiker kunde inte förstå det då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre kan förklaras bort med socioekonomi, återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, syn på kvinnor och en oansvarig migrationspolitik kan få dödliga konsekvenser. Det är just denna diskussion som Sverige har vägrat att föra i åratal. Istället har man förblivit tyst, stigmatiserat, kastat misstankar och moraliserat, medan övergreppen har fortsatt. Jag är genuint bekymrad över att människor med makt att förändra saker kan vara så blinda, som att köra i full fart mot en klippa, med varningsskyltar överallt, men med blicken fäst på backspegeln och sin ideologi. Även om jag vet att det inte kommer att hända, vore det läge för de politiker och medier som har förnekat verkligheten att träda fram och be om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excel-ark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som har drabbats. Och varje år av förnekelse har haft sitt pris.”