I Iran kan man bli misshandlad, fängslad eller dödad för något så enkelt som att visa sitt hår, älska fel person eller säga högt att man är trött. Detta är inte en kulturell skillnad. Det är ett regimproblem.

Det iranska prästerskapets regim är en av de mest brutala i världen. De förtrycker systematiskt kvinnor, förföljer homosexuella, fängslar journalister och skjuter demonstranter på gatorna. Ändå behandlas Iran ofta som ett svårt men legitimt land i internationell politik. Det är ovärdigt.

När Mahsa Amini dog efter att ha arresterats av sedlighetspolisen utbröt protester. Inte för att detta var en isolerad händelse, utan för att det var droppen som fick bägaren att rinna över. Unga flickor tog av sig sina hijabs i protest, väl medvetna om att de riskerade allt. Många betalade med sin frihet. Vissa med sina liv.

Det är mod. Verkligt mod. Och det förpliktigar oss.

Alltför ofta i väst talar vi om mänskliga rättigheter som vackra ord i tal. Men när det faktiskt kostar något att stå upp för dem blir vi plötsligt försiktiga. Norge ser sig gärna som en förkämpe för frihet. Då måste vi också våga vara tydliga gentemot regimer som Irans, även när det är politiskt obekvämt.

Frihet är inte västerländskt. Det är universellt.

Som liberal ungdomspolitiker anser jag att det är vårt ansvar att tydligt säga: Ingen stat har rätt att kontrollera sina medborgares kroppar, sinnen eller liv. Staten ska tjäna individen, inte krossa den.

Norge bör använda sin röst tydligare internationellt, aktivt stödja iranska människorättsförsvarare och sluta låtsas att dialog ensam räcker när ett regim skjuter sitt eget folk.

Det handlar inte om religion. Det handlar om makt. Och om rädslan för fria människor.

De unga i Iran kämpar just nu för samma värden som vi tar för givet: frihet, värdighet och rätten att leva sina egna liv. Det minsta vi kan göra är att stå fast på deras sida.

Att förbli tyst är också ett val. Och inför förtryck är det alltid fel val.

Nadia Noor Louhibi är förste vice ordförande i Oslo Øst FpU.