Efter ännu ett uppmärksammat barnamord ställs frågan åter på sin spets: Hur många varningssignaler får ignoreras innan någon hålls ansvarig? Fallet Preston Davey blottlägger ett system där rädslan för att uppfattas som intolerant tycks väga tyngre än viljan att skydda utsatta barn.

Disclaimer: Nej. Denna text handlar inte om att bra föräldrar endast återfinns i heterosexuella kärnfamiljer. Den handlar om att människors rädsla för att framstå som intoleranta eller homofoba nu är större än omtanken om barns liv och hälsa. 

En liten knubbig pojke med krulligt, rött hår och blå ögon tittar in i kameran och skrattar. En liten kerub. Foton på Preston Davey har cirkulerat i sociala medier de senaste veckorna, på grund av en tragedi som aldrig skulle ha behövt inträffa: Preston fick bara bli 13 månader. Sedan mördades han av sina adoptivföräldrar, läraren Jamie Varley, 37, och hans partner John McGowan-Fazakerley, 32.

Jamie Varley och John McGowan-Fazakerley dömdes förra måndagen vid Preston Crown Court. Foto: Lancashire-polisen

Prestons fyra månader hos det homosexuella paret präglades av brutal fysisk och psykisk misshandel och monstruösa, sexuella övergrepp. Flera av övergreppen hade dessutom dokumenterats av paret. Materialet var så starkt att flera jurymedlemmar fick bytas ut efter att ha tittat på det. Obduktionsrapporten visade över 40 skador på den lilla kroppen och de sexuella övergreppen hade varit så våldsamma att pojkens inre anatomi var förändrad.

Det är obegripligt. Djävulskt. Ondska i dess renaste form. Och värst av allt: det hade aldrig behövt ske.

Många visste – ingen agerade

Prestons lidande och död hade enkelt kunnat förhindras. Det fanns många varningsklockor, många tillfällen för tjänstemän med ansvar för Prestons väl och ve att reagera och stoppa övergreppen – om de bara hade vågat se.

Den åtta veckor långa rättegång som avslutades i Crown Court i torsdags visade att pojken fått sjukhusvård för skador ”som inte stämde överens med givna förklaringar” vid tre tillfällen under de fyra månader han vistades hos Varley och McGowan-Fazakerley, och Varley hade berättat för en arbetskollega att han hade ”mörka tankar” om att dränka eller kväva Preston. Ansvariga från adoptionsbyrån genomförde uppföljningar, och utöver detta hade flera socialsekreterare med jämna mellanrum besökt familjen för att säkerställa att Preston hade det bra hos sina nya föräldrar.

Men trots upprepade fysiska skador och att en socialsekreterare två veckor innan mordet konstaterade att Preston hade ett ”väldigt ledset ansikte och grät lite”, var det ingen som agerade.

Så kom den 27 juli 2023.

Klockan 16:45 spelade Varley in en 35 sekunder lång video på sin telefon där Preston hade ”extrem andnöd” och behöver återupplivas, men först klockan 18:30 fördes Preston till Blackpool Victoria Hospital. Ett team av ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och läkare försökte återuppliva Preston i 50 minuter, men han dödförklaras klockan 19:18.

Dödsorsak: kvävning genom ett föremål nedstoppat i munnen. Åklagaren menade att det homosexuella paret använt Preston som sin sexleksak, så vilket det ”föremålet” kan ha varit vill jag inte tänka på.

Preston är inte ensam

Om Prestons lidande och död varit en unik företeelse hade det trots det varit en oerhört tragisk katastrof. Men Preston är inte ensam.

I Storbritannien är mordet på Preston Davey bara det senaste i en rad av barnamord som har kunnat ske trots att socialtjänst och polis fått uppgifter om att barnen farit illa.

En nyligen genomförd analys från NSPCC (National Society for the Prevention of Cruelty to Children) visade att antalet fall av barnmisshandel och vanvård av barn hade ökat med 106 % under de senaste fem åren, och pedofiler och sadister får hjälp av modern lagstiftning: Är du dömd pedofil får du inte adoptera – men ingen kommer att hindra dig från att köpa hur många barn du vill genom surrogat…

Tyvärr ser det inte mycket bättre ut i Sverige.

Bara under juni månad har följande offentliggjorts: En pappa med rötterna i Turkiet försökte knivmörda sina tre barn på en väg utanför Nynäshamn. Mannen sköts till döds av polis när han attackerade barnen. Polis har vid flera tillfällen ryckt ut till familjens bostad, efter uppgifter om hot och våld, men utan att myndigheterna har agerat.

I Alvesta sköt en pappa bördig från Nya Zeeland sina två döttrar med spikpistol innan han begick självmord. Den ena flickan fick svåra skador, den andra livshotande skador. Pappan sköt döttrarna efter att mamman begärt skilsmässa. Mamman hade dagar innan mordförsöken förgäves vädjat till sociala myndigheter om hjälp, eftersom hon var orolig för barnens säkerhet.

Sexårige Albin, som Document har skrivit om tidigare, har polishämtats och separerats från sin storebror och mamma. Albin ska, mot sin vilja, placeras hos pappan som har misshandlat barnen och mamman, stampat ihjäl Albins kanin och förklarat att han ska ta Albin till Turkiet för att omskära honom och ”tvätta bort allt svenskt” från pojkens hjärna.

Skal Albin, 6 år, dø i dag?

En kvinna i Biskopsgården i Göteborg har åtalats för grovt vållande till annans död efter att hennes 5-åriga dotter dog i en lägenhetsbrand i februari. Polisutredningen har visat att mamman lämnat flickan ensam hemma vid minst 42 tillfällen. När det började brinna hade femåringen – som adopterades från Ryssland för ett år sedan – varit ensam hemma i 19 timmar. Polis, vårdpersonal, förskolepersonal och socialtjänst har tidigare larmat om flickans situation – utan resultat.

Alla dessa fall har en sak gemensamt: Det har funnits många varningsklockor och personal inom myndigheter och sjukvård har haft många chanser att agera – men de har avstått.

Hur är det möjligt?

Rädslan för det normala

Låt mig lansera min teori: Allt detta lidande, alla dessa misshandlade, våldtagna och dödade barn är resultat av ansvariga individers bortvända blickar. Och nej, det handlar inte om att dessa ansvariga individer är inkompetenta eller onda människor. De ser. De förstår. Men de väljer att skapa bortförklaringar eftersom de är marinerade i woke värdegrund och därför inte vågar agera på sin naturliga magkänsla.

Trots att det skulle rädda liv.

Det som styr oss är rädslan för att uppfattas som normativa. Normala. Normalt är nämligen dåligt, bakåtsträvande, passé och högerextremt. Det har vi fått lära oss genom våra akademiska, och av postmodernism präglade, utbildningar – och om inte normkritiken fastnade då, så har den nötts in under kompletterande kurser hos arbetsgivarna.

De som idag är verksamma inom socialtjänst, polis, familjerätter, sjukvård, kyrkor, adoptionsbyråer och domstolar vet vad som gäller: Det absolut viktigaste är att vara positiv till ”mångkultur” och ”alternativa familjekonstellationer”. Tjänstemän som skickats på obligatoriska antirasism-konferenser och hbtq-certifieringar vet att de förväntas välkomna allt som är härligt exotiskt, annorlunda och ”osvenskt”.

En tjänsteman förväntas därför vara accepterande inför såväl ”kulturella uttryck i barnuppfostran” som homosexuella män som föräldrar.

Ingen får exkluderas. Ingen får känna sig kränkt. Tolerans och förståelse måste visas – även in absurdum.

Toleransens konsekvenser

Konsekvensen av denna gränslösa och ofta blinda tolerans är att man ogärna kritiserar invandrares uppfostringsmetoder eller ställer frågor om varför två homosexuella män vill köpa ett barn – genom adoption eller surrogat. Anledningen är enkel: det skulle kunna anmälas, etiketteras som rasism eller homofobi och leda till reprimander, förlorade karriärmöjligheter eller omplacering.

Statistiken och nyhetsrubrikerna antyder att normbrytande tolerans inte sällan prioriteras högre än att skydda barnet.

Britisk rapport: 250.000 hvite britiske jenter systematisk voldtatt av pakistanske muslimer

Barnet kanske försöker att fly hemifrån eller berättar om våld och tvång? Det är nog bara livlig fantasi, överdramatisering eller tonårstrots. Har barnet blåmärken eller upprepade benbrott? Säkert inget märkligt, barn gör sig ju illa. Är barnet rädd för att kidnappas, könsstympas eller giftas bort? Klart att barnet ska följa med ”hem” på semester, det går nog bra…

Istället för att agera, väljer ansvariga – i Blackpool, Rotherham och Alvesta – att blunda och hålla tummarna. Det går nog bra. Och det gör det kanske, i nio fall av tio. Men det tionde..? Det tionde kan heta Preston Davey.

Addendum: Jamie Varley, 37, har dömts för mord och hans partner John McGowan-Fazakerley, 32, har dömts för att ha tillåtit pojken att dö. Varley kommer aldrig att släppas fri. Kanske kommer han att dö i fängelset som en gammal man, men mer sannolikt är nog att hans medfångar kommer att se till att en gammaltestamentlig rättvisa skipas långt innan dess.