Christopher Nolan betraktas som ett underbarn som kan göra precis vad han vill, eftersom Hollywood har bestämt sig för att han är ett geni. Jag har sett flera av hans filmer: The Dark Knight, Inception, Interstellar, Oppenheimer – som var bra – Tenet, där han lekte med tiden, och nu Odyssey, där han ger sig i kast med grekernas nationella epos och behandlar det suveränt som sitt eget manus. Vilket det förstås inte är. Odysséen är fantastisk, och om man överhuvudtaget har förstått något av antiken så är det att människan måste känna sina gränser. När människan överskrider de gränser som satts för henne, straffas hon av gudarna. Hon åkallar nemesis över sig själv.

Detta ord dyker upp flera gånger i filmen och är en bärande princip. Odysseus är den som med sin klokhet kom på idén med hästen som de kunde gömma sig i. Den presenterades som en gåva från gudarna och trojanerna trodde på vad Sinon sa. Han spelas av Elliot Page, som är transperson.

Nolan har stoppat in så mycket ras och könsidentitet i filmen att det förstör den. Helena av Troja var världens vackraste kvinna. Så vacker att hon slog alla män till marken med sin skönhet. Hon beskrivs som blond med blå ögon. I filmen spelas hon av Lupita Nyong’o, som är kolsvart. Vill Nolan visa att han står över historien? Nyong’o har öppet erkänt att hon aldrig har läst Odysséen. Det gränsar till komedi. Hon ska gestalta en av världslitteraturens mest berömda kvinnor och klagar över hur kvinnor behandlas. Hon spelar också systern Klytaimnestra som dödar Agamemnon när han återvänder hem från Troja.

Nyong’o är en bitch. Hon skäller på maken Menelaos och skriker åt Agamemnon innan hon sticker kniven i honom. Det verkar påklistrat.

Bakgrunden till mordet är att han offrade deras dotter för att vinna gudarnas gunst och få medvind på vägen mot Troja.

Nolan har fallit för frestelsen att låta ”woke”-rörelsen styra historien. Han har ingen respekt för tidstypiska detaljer eller historiska karaktärer. Odysseus män ser ut som om de hämtats från en samling skådespelare från hela världen. De spottar ut ”fuck you!” och förvandlar ett stort drama till något vardagligt. De är hämtade från världens alla hörn och det är helt enkelt inte trovärdigt.

Nolan har prioriterat hudfärg framför karaktär.

Dessa ”woke”-kriterier går ut över rollbesättningen och rollerna. Matt Damon är ingen Odysseus. Han har inte det maskulina genen. Han är ingen krigare. Han är inte den som kunde ha besegrat Troja.

Agamemnon ser ut som Darth Vader i en överdimensionerad rustning. När han äntligen tar av sig den imponerande hjälmen är han en lite mesig liten man som dör i badkaret när han kommer hem. Vi ser Odysseus falla på knä inför kungen, men detta är ingen kung. Det är Benny Safdie.

Det finns ljusglimtar.

Jon Bernthal spelar Menelaos och han har den maskulinitet som dessa krigare måste ha haft. Det är inte många av dagens Hollywoodskådespelare som har det. Jag tänker på Bernthal som har spelat rollen som The Punisher och Keanu Reeves som är John Wick. De är mördare både på vita duken och utanför skärmen. Man tror på dem.

Nolan låter möjligheterna glida honom ur händerna. Han kunde ha skapat en version som var trogen Homeros. Jag minns Irene Papas som Penelope i filmatiseringen av Odysséen med Franco Rossi från 1968. Hon har blicken och munnen hos en kvinna som kan stå emot friernas belägring efter tjugo år.

Anne Hathaway gör inte heller någon dålig Penelope. Hon är övertygande som kvinnan som gav sitt hjärta en gång för alla.

Det finns scener som är minnesvärda. Den som gjorde starkast intryck var när Odysseus besöker den blinde siaren Teiresias. De offrar två får, häller ut blodet och dricker det. De döda soldaterna som Odysseus lämnade kvar stiger upp ur jorden och berättar att de fortfarande plågas av att de blev lurade, att de kränkte gudarna. Att de utlöste Ragnarök. Troja blir som en symbol för civilisationens undergång.

Detta är den typ av mörka noir-scener som Nolan är mycket bra på och som vi känner igen från *The Dark Knight*. Han har kontakt med en mörk sida inom sig.

Filmen börjar på allvar när Odysseus återvänder hem. Hans son Telemachos, spelad av Tom Holland, gör efterhand ett gott intryck.

Den mest rörande scenen är när Odysseus, förklädd till tiggare, står utanför porten och känns igen av sin hund Argos. Den har väntat på sin herre i tjugo år. Den har blivit sparkad av en av de motbjudande friarna och lämnats att dö. Men den väntar. När Odysseus dyker upp viftar den på svansen. En hund har aldrig fel. Telemakos inser att det är hans far han står inför. Det är en rörande scen. Enkel och djupt mänsklig.

Sedan återstår uppgörelsen med friarna. Här kommer en historia in som Nolan själv har hittat på. Sinon nämns i Vergilius Aeneid, men inte i Odysséen. I filmen är han en ersättare för Antinous, som köptes fri av sin far så att han slapp ge sig ut på en resa som han knappast skulle återvända från. Sinon har med sig en träbit som bevis på sin uppoffring. Han har gett denna till Odysseus, som använder den i sitt första drag mot den påträngande Antinous, som reagerar med raseri.

När Antinous tid är ute får han denna träpinne i munnen med beskedet att lämna tillbaka den till Sinon när han möter honom i Hades.

Penelope är trogen sin man och John Leguizamo, som spelar den blinde tjänaren Evmaois, är trogen sin herre. När han inser vem tiggaren är hjälper han till att låsa in dem så att Odysseus kan ge dem vad de förtjänar.

En mening återkommer i filmen: Zeus’ lag som ålägger alla gästfrihet gentemot främlingar. Det verkar som om detta är Nolans budskap. Det låter ihåligt. Det saknas patos.

Filmen använder sig av ett våldsamt ljud som skakar publiken. Det känns som en jordbävning. Men effekt är inte detsamma som kvalitet.

Det vimlar av karaktärer i Odysséen och Iliaden.

När Nolan ändå skulle ta upp övergrepp som tema, varför har han då inte tagit med de allvarligaste: Ajax som våldtar Kassandra vid foten av Athena i hennes tempel. Detta var ett mycket grovt brott enligt de gamla grekernas måttstock. Ett brott som inte kunde förbli ostraffat.

Kassandra är för övrigt en av de mest fascinerande och tragiska figurerna i det grekiska gudavärlden.

Hon var dotter till kung Priamos av Troja och drottning Hekabe samt prästinna för Apollon. Apollon lovar att ge henne profetiska förmågor om hon överlämnar sig till honom. Men efter att hon har fått dessa förmågor avvisar hon hans närmanden. Apollon blir rasande och som straff ska hon bli profetisk, men ingen ska tro på det hon säger. Det är ett tungt öde att bära att se förutsägelserna gå i uppfyllelse utan att någon tar henne på allvar.

Kassandra blir krigsbyte och förs med Agamemnon tillbaka till Attika. Där dödas hon tillsammans med kungen. Även det visste hon skulle hända, men kunde bara möta sitt öde.

Den storheten saknas i Christopher Nolans film.

Han låter istället rapparen Travis Scott både inleda och avsluta filmen. Enligt Nolan är rap som Homeros rapsoder.

Det känns bara inte så.

Vi vill ha originalet.

Köp ”Den gröna guden” av Giulio Meotti här!