Efter 42 år som journalist på den franska vänstertidningen Libération säger Jean Quatremer adjö. Han känner sig inte längre hemma i en vänster som har spårat ur fullständigt.

”Woke”-rörelsen och den islamvänliga vänstern beter sig som fascister, men det är de som har tagit över vänstern, konstaterar Quatremer i ett offentligt avskedsbrev som den 29 juli publicerades i den konservativa franska nyhetstidningen Le Point.

Libération är inte vilken tidning som helst, det är den tidning som Jean-Paul Sartre och Serge July grundade 1973, inte långt efter 68-upproret, och som än i dag förblir ett slags huvudorgan för vänstern i Frankrike. Och som en bärande pelare genom årtiondena är Quatremer inte vilken journalist som helst.

Men något hade hänt med omgivningen. Gradvis blev antisemitismen vardagsmat bland hans likasinnade och kollegor, likaså ett auktoritärt åsiktsklimat. Det råder därför ingen tvekan om att hans goodbye to all that sår extra djupt för en alltmer radikal fransk vänster.

Den 7 oktober 2023 förändrades allt. Quatremer avvisade att Israel, som han anser vara demokratiskt, skulle ha begått något folkmord i Gaza. Det föll inte i god jord bland kollegorna på Libération.

69-åringen inleder avskedsbrevet med en varm skildring av tidningen som den var i början: en ”fri, kaotisk, dissidentisk och nonkonformistisk tidning”.

Där samverkade oväntade och passionerade människor, folk som ägnade tid åt att gräla offentligt – något som skulle ha varit omöjligt i andra stela och institutionella tidningar – för sedan att försonas över ett glas eller en middag. Vi var inte rädda för någonting, och allra minst för dem som inte tänkte som vi; tvärtom sökte vi konfrontation med dem. Vi skulle aldrig ha censurerat någon eller något (med några få undantag, det måste vi erkänna). Det var förbjudet att förbjuda, ett arv från maj 1968 som vi kunde vara stolta över, även om det ibland inträffade utglidningar som ”Libé” hade modet att erkänna, till skillnad från många andra tidningar. Och det var helt acceptabelt att krossa porslinet och sätta fötterna på bordet.

Men alla goda ting har ett slut, konstaterar han när han tar farväl. Han tackar ledningen, ägarna och ”de flesta” kollegorna, innan han motiverar varför han slutar.

Jag tillhör den socialdemokratiska vänstern som bekämpar religiös obskurantism i alla former, rasism, antisemitism, diskriminering, hat mot muslimer, sexism, homofobi, social orättvisa, auktoritära regimer osv. Den som betraktar individuella och kollektiva friheter, särskilt yttrandefriheten, som heliga, och som inte kompromissar med rättsstaten och republiken.

Men denna vänster har inte bara hamnat i minoritet, den håller på att försvinna, konstaterar Quatremer.

Av rädsla för att anklagas för ”islamofobi” eller nykolonialism, eller – mer kyniskt – för att säkra röster från vissa grupper, tolererar en del av vänstern inom politiken och medierna homofobiska, kvinnofientliga och transfobiska åsikter, den tolererar åsikter som går emot sekularism och yttrandefrihet, och den ingår allianser med ett klerikaliskt tänkande som den egentligen motsätter sig.

Det sistnämnda syftar på alliansen med islam. Men är vänstern egentligen emot islam?

Den är i alla fall emot judar:

Sedan pogromen den 7 oktober har den förvandlat fientligheten mot Netanyahu-regeringen – som jag till fullo delar – och det legitima stödet för den palestinska saken till en våldsam antisionism, som är en täckmantel för en ohämmad antisemitism, såsom Vladimir Jankélévitch så träffande insåg, och som är ett förnekande av värderingarna inte bara hos vänstern, utan hos republiken. Man demonstrerar framför synagogor, man attackerar judar, man ropar ”Heil Hitler!” under demonstrationer, man förbjuder intellektuella, konstnärer, forskare och journalister att yttra sig eftersom de är judar och därmed sionister och därmed ”folkmördare”.

Och på så sätt har ”antifascisterna” själva blivit fascister:

Man stämplar alla, judar eller inte, som fascister om de inte följer denna linje, i kraft av en ny typ av antifascism som i sitt våld – ibland dödligt – liknar som en tvillingbror det den påstår sig bekämpa.

Även Quatremer tycker att omgivningen börjar påminna om Sovjetunionen:

Precis som under Sovjetunionens och Kominterns glansdagar skapar tankepolisen en ideologisk terror med hjälp av fördömanden, ärekränkande anklagelser och en kultur av utestängning. Man nazifierar judarna, man anklagar Israel och judarna över hela världen för folkmord, på samma sätt som man tidigare anklagade dem för gudsbrottslighet, man förnekar Israels rätt att existera – något som inte gäller för något annat land – man anser att antisemitism i grunden är en åsikt som alla andra, och inte längre en värdering som man inte kan kompromissa med …

Dubbelmoralen är skrikande:

Ja, allt detta är tillåtet. Men att fördöma antisemitism och antisionism, att försvara Israels rätt att existera, att ifrågasätta påståendet att detta land begår folkmord eller orsakar hungersnöd, att påpeka att Hamas-terrorister använder civila som mänskliga sköldar, att ifrågasätta islamisternas utnyttjande av UNRWA eller FN – nej, det går inte!

Ändå säger jag er detta, jag som inte är jude: Antisemitism i alla dess former, även de mest dolda, är ett obestridligt tecken på hat mot republiken, friheterna, rättsstaten, jämlikheten och humanismen. Den är en föregångare till totalitarism.

Vänstern vill bara ha frihet för sig själv, konstaterar Quatremer:

Denna nya vänster, som vältrar sig i antisemitism, försvarar yttrandefriheten … att uttrycka samma åsikt som den själv har. Den skiljer mellan ”goda” och ”dåliga” offer istället för att försvara hela mänskligheten. Den förolämpar och svartmålar dem som inte står till tjänst för dess propaganda, lögner och hat. I motsats till vad anhängarna av denna vänster – som inte längre är vänsterorienterad annat än till namnet – har hävdat sedan den 7 oktober, har jag aldrig förväxlat muslimer med islamism, eller palestinierna med Hamas och dess anhängare. Den som anklagar mig för rasism, islamofobi – en anklagelse som bara dödar dem som utsätts för den – och för fascism, är antingen en idiot eller en skitstövel, eller båda delarna.

Quatremer känner inte igen vänstern längre, och han står inte längre ut med den luft han länge har andats i. Det är ”röda gardisternas” fel.

De utgör visserligen långt ifrån majoriteten på tidningen, och ännu mindre i ledningen, men med hjälp av trakasserimetoder som är beprövade på den yttersta vänsterkanten lyckas de göra luften outhärdlig för mig. Därför drar jag mig tillbaka. Jag tar tillbaka min frihet, för den är min mest värdefulla tillgång. Jag har inte för avsikt att avstå från den minsta delen av den.

Quatremer meddelar att han går över till nyhetsmagasinet Marianne.

Till läsarna säger jag: Vi ses på andra plattformar, där jag kommer att fortsätta att göra min röst hörd och försvara de värderingar och den journalistik jag tror på.

Jag hoppas att majoriteten av er kommer att fortsätta, precis som jag har försökt göra de senaste åren, att försvara Libération mot dem som vill ta tidningen som gisslan i namn av en ideologi som strider mot tidningens värderingar.

Vänsteranhängare av detta slag är lätta att tycka om – och många av oss har känt dem, umgåtts med dem eller haft dem som lärare.

Det finns utan tvekan många på vänsterkanten som innerst inne vill göra som Quatremer. Men den som ska göra det behöver kanske särskilt mycket mod. Och den som inte är särskilt ung måste vara beredd på ett liv som är lite svårare. Men det är inte heller lätt att leva det liv som människor man inte längre tycker om förväntar sig av en.