Idag öppnar Moderna muséet i Stockholm dörrarna till den italiensk-amerikanske konstnären Maurizio Cattelans utställning Den tredje handen. Utställningen presenteras på följande sätt av muséets överintendent Gitte Ørskou:

Maurizio Cattelans konstnärskap har rötter i konceptkonsten och ställer frågor om och till vår verklighet. Som curator och grundare av konsttidskrifter har han alltid varit i ständig dialog med konsten. Hans kritiska och underfundiga blick på vår samling ger makten tillbaka till konsten.

Verken som ingår i utställningen ska, enligt Ørskou, visas tematiskt och presenteras för allmänheten ”med en ny blick och nytt perspektiv”.

Det låter ju modernt och modigt. Men för några år sedan var det annat ljud i skällan. När Moderna muséet i Stockholm år 2021 uppmanades att köpa in konstnären Lars Vilks konst för att hedra Vilks kamp för yttrandefrihet, nekade muséet. Museets överintendent Gitte Ørskou motiverade beslutet med att man inte ville inkludera ”verk som grundade sig på hatisk och kränkande ikonografi” i Moderna museets samling.

Hänsynen till religiösa gruppers känslor inskränker sig dock, i vanlig ordning, endast till *en viss* religions anhängare. För vad är det egentligen som Cattelan riktar in sig på i sin konst? Moderna muséet förklarar:

För varje rum i utställningen tar konsten ett nytt grepp om makten. Positioner vrids om och maktförhållanden förskjuts: Mellan konsten och religionen, konsten och politiken, konsten och krigsmakterna, konsten och makten som ett abstrakt och subtilt fenomen.

Att Ørskou och Moderna muséet nu stolt presenterar Cattelans sätt att ”förskjuta maktförhållanden mellan konsten och religionen” samtidigt som man ratade Vilks sätt att göra exakt detsamma, handlar självklart om en enda sak: Cattelans verk fokuserar på kristendomen. Och alla vet vi att det går alldeles utmärkt inte bara att ifrågasätta kristendomens heliga ting, utan även att håna, hata och vanhelga dem.

Vem minns inte Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo från 1998 som bland annat porträtterade Jesus som aidssjuk och homosexuell i erotisk kontext? Den konsten hyllades av både politiker, media och företrädare för Svenska kyrkan. Bilderna visades i flera kyrkor runt om i Sverige. Utställningen hängdes bland annat i Kloster kyrka i Eskilstuna. År 2019 invigdes Ohlson Wallins foto ”Paradiset”, där Bibelns Adam och Eva är utbytta mot två homosexuella par, som altartavla i S:t Pauli kyrka i Malmö.

Eller konstverket Piss Christ som är et fotografi från 1987 av den amerikanske fotografen Andres Serrano. Bilden, som föreställer ett krucifix i plast nedsänkt i ett glas fyllt med Serranos egen urin, har ställts ut runt om i världen och belönades bland annat med en prissumma om 15 000 (delvis skattefinansierade) dollar av Southeastern Center for Contemporary Art.

Nu har alltså turen kommit till Maurizio Cattelan att utdela en redig rallarsving mot kristna och den kristna tron. Så vad har då Cattelan producerat som gör Ørskou så lyrisk? Som främsta dragplåster i reklamen används en skulptur som föreställer påven Johannes Paulus II, träffad av en meteorit. På muséets hemsida visas bland annat en målning där Cattelan har utgått från Michelangelos fresk ”Yttersta domen” som återfinns på Sixtinska kapellets altarvägg, men återger motivet i perverterad form. Ett annat konstverk består av ett gigantiskt långfinger som pekar upp mot himlen:

Modigt och nyskapande så det förslår? Eller sparkar Cattelan och Moderna muséet in öppna dörrar? Att konstnärer kan göra karriär genom konst som driver med – eller hädar mot – kristen tro och det som kristna håller för heligt är varken modigt, nyskapande eller provokativt utan bara fullständigt ofarligt. Det absolut värsta som kan hända Moderna muséet då är att någon skriver en arg insändare eller bojkottar utställningen.

Att kritisera sådan konst betraktas dessutom som ett tydligt tecken på att betraktaren inte förstår, eller har icke önskvärda värderingar. Kristna som kritiserade Ecce Homo uppmanades exempelvis att lämna Svenska kyrkan (!), eftersom de ansågs exkluderande och dömande.

Den konstnär, eller för den del överintendent, som önskar vara verkligt provokativ skulle istället (likt Lars Vilks) rikta blicken mot den religion som just nu styr både samhällsdebatten och samhällsutvecklingen i Sverige, och skapa motsvarande konstverk med fokus på det som islam håller för heligt. Men det gör man såklart inte, eftersom man då skulle förvandlas till ett prioriterat mål för islamistiska terrorister, samtidigt som man skulle få bära skulden för ett ökat säkerhetshot mot Sverige och svenskar. Dessutom skulle lagstiftarna få ett gyllene tillfälle att testköra förbudet mot blasfemi som i praktiken blivit följden av omformuleringarna av bestämmelserna om hets mot folkgrupp.

Moderna muséet nekade förmodligen Vilks konst av ren och skär självbevarelsedrift: Ørskou ville inte riskera terrorattacker mot sitt museum, hon ville inte begå ett karriäristiskt självmord och hon ville inte möta samma öde som Lars Vilks. Bättre då att negligera elefanten i rummet och istället låtsas som att den modigaste kamp som konsten idag kan föra, är den mot den kristna religionens maktposition (som sedan länge har upphört att existera):

Maurizio Cattelans konstnärskap har rötter i konceptkonsten och ställer frågor om och till vår verklighet. Som curator och grundare av konsttidskrifter har han alltid varit i ständig dialog med konsten. Hans kritiska och underfundiga blick på vår samling ger makten tillbaka till konsten, skriver Gitte Ørskou.

Men gör han det? ”Vår verklighet” är ett allt tydligare islamiserat samhälle som ständigt viker undan, inte för kristna dogmer utan för islamisters krav, och som anstränger sig in absurdum för att inte nudda deras ömma tår. Den verkligheten undviker Moderna muséet att kännas vid. Så mycket makt har inte konsten. Men ironiskt nog så tydliggör man ändå sin egen gordiska knut genom (omedvetna?) retoriska formuleringar:

Utställningens titel är också öppen för tolkning. Kanske är det Maurizio Cattelan själv som är den tredje handen och som kommer in mellan institutionen Moderna Museet och samlingen för att lyfta fram olika frågor i ett kritiskt ljus: Vilken konst ska ingå i en samling? Vilken konst ska visas? Vad eller vem avgör vad som är viktig konst?

Gitte Ørskou kan skippa ordet ”kanske”. Genom att säga ja till Cattelan när hon sa nej till Vilks, besvarar hon själv sina frågor – och vi får veta exakt vad och vilka som, i praktiken, avgör vad som får visas på Moderna muséet. (Ledtråd: Det är inte Gitte Ørskou.)

Låt mig avsluta med lite lördasunderhållning för familjen. Skärmdumparna (hämtade från Facebook och X/Twitter) nedan visar kränkande och icke-kränkande konst. Gissa själv vad som är vad. Den som först hittar det konstverk som utgör ”hatisk och kränkande ikonografi” vinner rätten att känna sig kränkt.