Gapet mellan politiska löften och faktiska resultat vidgas inom nästan alla områden. I 35 år har regeringar lovat att städa upp bland dåliga skolresultat, ökande sociala klyftor, ökande hedersvåld bland muslimer, ökande brottslighet och den urholkning av demokratin som globalismen skapar – medan problemen bara eskalerar. Det gör också problemen för näringslivet, som efter 2020 kommer att drabbas av en tsunami av regler, förordningar, lagar, order och direktiv som undergräver effektivitet, lönsamhet och konkurrenskraft.

Att skapa regler, förordningar, lagar, förordningar och offentliga krav har inget med innovation eller näringspolitik att göra. Det viktigaste staten kan göra för näringslivet är att säga ”det här fungerar” och frysa ramvillkoren. Men för moderna byråkrater är ingenting någonsin tillräckligt bra, och byråkraterna i EU skapar regleringar på en detaljnivå som är helt vansinnig i tron att detta skapar bättre, säkrare och mer välskötta samhällen. Det är fel.

Det här har inget att göra med att ”underlätta” tillväxt, industri, innovation eller framsteg. Det handlar om att sätta käppar i hjulet för tillväxt, företagande, innovation och framsteg. Privata entreprenörer och företagare med goda, bärkraftiga idéer behöver inte staten eller offentliga pengar. Allt de behöver är att politikerna håller sig ur vägen och ger stabila, långsiktiga och enkla ramvillkor så att de kan driva sin verksamhet i fred – utan att staten skapar osäkerhet, förvirring och stjäl tid och vinster. Det enda ramvillkor som företag i Norge och EU har nu är ”det som gäller idag gäller inte imorgon”.

Politiken saboterar för arbetande människor

Att Norge befinner sig mitt i en våg av konkurser är ingen tillfällighet. Regeringen saboterar näringslivet med byråkrati, inblandning i den dagliga verksamheten och krav på dokumentation som ingen bryr sig om. När antalet lagar och förordningar enligt uppgift ökar med cirka 1.600 per år, kommer ytterligare en varning från byggbranschen som ingen vill lyssna på: Ett företag med 150 anställda måste enligt uppgift fylla i tusentals blanketter för varje projekt och den enorma byråkratin innebär att man i stället för att anställa produktiva medarbetare ökar antalet pappersvändare som bara är en kostnad. Då är det bara högre priser som kan rädda verksamheten.

Husbyggandet i Norge är nu på den lägsta nivån sedan 1946, eftersom kostnaderna har exploderat, och de kostnaderna måste naturligtvis tas ut av kunderna, och det har kunderna inte råd med. Så när Støre säger att byggbranschen kämpar på grund av externa faktorer är det inte sant. När kommunminister Kjersti Stenseng (Ap) lyfter fram regeringens mål att påbörja byggandet av 130.000 nya bostäder till 2030 är det en papperstiger. De har ingen avsikt att ta tag i det verkliga problemet: Regeringen, EU och den regelkarusell som är helt utom kontroll.

Hela affärsvärlden förlamas av byråkrati: Den som försöker starta ett företag drunknar i meningslösa regler, byråkrati och tidstjuvar som förstör effektivitet, engagemang och arbetsmoral. Verkstäder, frisörer, butiker, speditörer, kontor och tillverkare får dagligen en flod av nya regler dumpade i knät, till den grad att de inte längre kan hänga med och samtidigt göra sitt jobb. Och desto mindre hantera kunder på ett bra sätt, som jag skrev om 2023.

Byråkratin förvandlar företagare till lagbrytare

Det har blivit en mardröm att driva ett privat företag, särskilt ett aktiebolag med anställda, men även kommuner blir lagbrytare: De norska kommunernas intresseorganisation varnar nu för att det finns så många nya lagar och förordningar att inte ens de själva kan göra det de ska, eftersom all deras tid går åt till att kontrollera att de följer lagarna. ”Detta äventyrar servicen till medborgarna, och det finns bara en sak att göra: Anställa ännu fler byråkrater i den offentliga sektorn för att hantera byråkratin i den offentliga sektorn.

Vårdsektorn lider också av byråkratisk cancer, som suger livet ur all effektivitet. Vi har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än Danmark och Sverige, men ju mer man försöker rationalisera, desto mindre effektivt blir det. Detta skapar vårdköer och utslitna sjuksköterskor, och då har vi inte ens börjat tala om de byråkratiska problemen i skolorna: Lärarna har blivit byråkrater och socialarbetare som måste dokumentera varenda liten kritstreckad linje, och ändå undrar alla varför Pisa-resultaten sjunker.

Kommunministern säger att hon lyssnar och har tagit in byråkrater till en «städkommission», men den har inte visat några tecken på att fungera. Och anledningen till detta är att floden av regler och lagar huvudsakligen kommer utifrån, från EU, genom EES. Om du tror att den norska byråkratin har löpt amok har du inte besökt Bryssel på sistone.

Attacken mot samhället kommer från flera håll

– För det första försöker regeringen kamouflera den enorma arbetslöshet som den har orsakat Norge under de senaste 35 åren med avindustrialisering och sabotage av hörnstensföretag, som jag påpekade redan 2018. Den enda lösningen har varit att anställa fler och fler människor i den offentliga sektorn, varför staten och kommunerna är ut som The Blob. När man anställer byråkrater måste de faktiskt göra något hela dagarna, och det enda byråkrater kan göra är att skapa ännu fler regler och förordningar för att skapa ännu mer onödig byråkrati.

För det andra har den urbana byråkratin i EU löpt amok i och med införandet av taxonomin, som likställer klimatsiffror med finansiella siffror i årsredovisningar för stora industriaktörer. De måste nu noggrant och samvetsgrant dokumentera vartenda gram ofarlig CO2 som de (teoretiskt sett) har minskat, på samma sätt som varje spenderad cent. Och att fuska med klimatredovisningen är lika straffbart som att fuska med den finansiella redovisningen. Detta kommer så småningom att utvidgas till mindre företag, och ingenting kan stoppa det.

– För det tredje är både de konservativa och Labourpartiet dedikerade till införandet av den gröna ”cirkulära ekonomin” för att förvandla hela näringslivet till en politisk institution för att genomföra och eskalera den gröna masshysterin i utbyte mot subventioner. Detta innebär att staten inte längre kommer att vara en underlättare för näringslivet, utan i stället kommer att bli den huvudsakliga aktören i näringslivet. Problemet är att den cirkulära ekonomin är en teoretisk övning utan några framgångar, fakta eller resultat att visa upp. Det är ett rent socialt experiment.

– För det fjärde kommer HSE aldrig att vara tillräckligt bra. Om du sa «nu fungerar det tillräckligt bra» skulle HSE-byråkraterna inte ha något mer att göra. Därför kommer varje introduktion och anpassning som företagen gör till nya HSE-regler automatiskt att leda till nya och strängare HSE-regler. Ad infinitum. Kort sagt, det kommer aldrig att ta slut, och du kan inte vinna. Knappt har du gått en kurs i att använda en vinkelslip förrän du måste gå en kurs i att använda en liknande vinkelslip från en annan tillverkare – trots att du har använt en vinkelslip i 30 år i ditt jobb. Alla måste bort, och vinsterna måste ner!

– För det femte har Norge gått från ett välfärdssamhälle till en välfärdsstat, vilket inte är samma sak. Välfärdsstaten handlade om att se till att ingen norrman led nöd och behövde stå sysslolös, och att alla medborgare hade ett gemensamt ansvar för varandra. Detta var en välsignelse för arbetarklassen. Välfärdsstaten handlar om att hela världen ska bjudas in till välfärd och kunna kräva sina rättigheter utan att behöva betala annat än tusenlappar till människosmugglare. Detta är en börda för arbetarklassen, eftersom någon måste betala för det.

”Norge håller på att gå under”

I stark kontrast till denna reglerande röta som sprider sig i samhället hävdar regeringen att ”ekonomin går bra”. Den enda motiveringen till detta påstående är att staten har ett stort överskott på grund av oljesektorn, som är helt blomstrande – liksom det faktum att stora affärsaktörer blir alltmer nära kopplade till offentliga kontrakt. Oljepengarna finansierar byråkrati, slöseri, nedmontering av den offentliga sektorn och vanskötsel av Norge, men vuxna människor inser snabbt att det är fel: Att skörda och slösa lotteripengar (eller oljepengar) är något som en nioåring kan göra. Det har ingenting att göra med en sund och välskött ekonomi.

Den norska kronan har förvandlats till en shitcoin, och det är en konsekvens av vår vansinniga vanskötsel: Utländska investerare ser skriften på väggen och tror helt enkelt inte längre på Norges framtid. Istället lägger de sina pengar i bättre skötta länder, precis som de norska rika flyttar till Schweiz i skatteexil. Norska socialister är rasande över detta ”svek” och anklagar dem för att vara råttor som överger det sjunkande skeppet. Och gissa vad de vill göra för att rätta till problemet? Jo, just det: Mer skatter, lagar och regleringar!

Här är en tanke: Vad sägs om att oroa sig för att fartyget sjunker och ta reda på vem som styrde det mot ett isberg, i stället för att kritisera dem som sitter i livbåtarna? Skulle det kunna vara något? Men nej, för socialister tänker inte. De agerar bara på flockinstinkt. Precis som väljarna.