Händelsen som startade det hela var mordet på den homosexuelle 21-årige Matthew Shepard år 1998. Historien är bekant för många. Shepard hittades torterad, bunden till ett staket (som en fågelskrämma, enligt vittnen) i ett jordbruksområde i Laramie, Wyoming. Shepard hittades den 7 oktober 1998 och dog fem dagar senare av sina skador.

Mordet utreddes naturligtvis av polis och analyserades av rättsmedicinska forskare. Det är fortfarande osäkert vad som egentligen hände. Men den amerikanska allmänheten fick veta att Shepard attackerades, fördes bort och torterades av homofobiska vita pojkar. Enligt en version av historien hade Shepard raggat upp pojkarna och torterats för sina oönskade närmanden. Berättelsen blåstes snart upp och fick ett eget liv, oavsett vad polisen kom fram till. Det är möjligt att polisen förlorade kontrollen över vad journalisterna berättade och att eventuella korrigeringar som gjordes av polisen inte lyckades påverka berättelsen.

Rättegången följdes av en hel nation. De två unga männen, Aaron McKinney och Russell Henderson, dömdes. I domen konstaterades att det var osannolikt att mordet skulle ha skett eftersom Shepard var homosexuell. Men detta påverkade inte den allmänna opinionen. Den amerikanska allmänheten hade valt sin version, och i den versionen var mordet resultatet av en dödlig homofobi. Mordet skulle politiseras och därför gick det inte att ändra på den antagna berättelsen. Krav på dödsstraff hördes över hela landet, men det kunde undvikas.

År 1998 var Bill Clinton president. Clinton lyssnade på vad det amerikanska folket ville och resultatet blev en tidig version av den hatbrottslag som vi känner till idag och som har införts i praktiskt taget alla västländer.

Problemet med lagen är att den sparkar in öppna dörrar. Vi hade redan lagar och påföljande straff som täckte alla former av övergrepp, misshandel och mord. Det hade alla västländer, eftersom sådan brottslighet är lika gammal som mänskligheten själv.

Våldsamma attacker och mord är i sig hatiska. Det spelar ingen roll vad motivet är, om det är att tillskansa sig pengar, något offret har sagt eller gjort, hans eller hennes hudfärg eller sexuella läggning eller blint våld. Oavsett vilket är det förakt och nedlåtenhet mot offret. Att göra ”hat” till en försvårande omständighet är ett slag i ansiktet.

Lagen rör sig farligt nära ”tankebrott”, eftersom den insinuerar vad förövaren tänkt eller känt om offret. Men vem ska avgöra i vilken utsträckning gärningsmannen kände hat? Det kan naturligtvis ingen. Därför handlar det inte om gärningsmannens känslor vid tidpunkten för brottet, utan om huruvida offret tillhör en skyddad grupp. Även om lagtexten tillskriver gärningsmannen tankar och egenskaper handlar hatbrott därför om offret och inte om gärningsmannen.

En sådan lag är så svag att den är öppen för missbruk. En homosexuell man kan naturligtvis bli mördad av helt andra skäl än sin sexuella läggning. Men så länge han var homosexuell är det öppet för anklagelser om homofobi, och därmed som ”hat” och en försvårande omständighet.

Dessutom gör lagen vissa till mer ”värdiga” offer än andra. Det lönar sig att mörda en vit, heterosexuell man. Och du kan hata honom intensivt, men du kommer aldrig att dömas för ett hatbrott. Faktum är att du kommer att få ett reducerat straff! Men om du mördar en svart, lesbisk kvinna, ser du på maximal fängelsetid.

Och nu kan det visa sig att hela lagens ursprung bygger på en lögn.

Matthew Shepard har en speciell betydelse för mig. För det första är vi födda samma år. År 1998, när mordet skedde, höll jag själv på att komma ut ur garderoben. Det var en svår period och händelsen gjorde intryck på mig. Naturligtvis svalde jag den politiserade historien med hull och hår. Jag var bara 21 år gammal och hade varken förmåga eller anledning att ifrågasätta den. Mordet fick mig att tveka inför att komma ut som homosexuell.

År 2013 publicerade journalisten Stephen Jimenez The book of Matt om mordet. Jimenez hade gjort sin egen research och 15 år efter mordet fick vi en annan version av historien.

Enligt Jimenez kände Shepard redan sina mördare. De ingick alla i en metamfetaminring och Shepard ska ha varit både langare och missbrukare. Det finns också indikationer på att han hade en sexuell relation med McKinney eller Henderson, eller båda. Mordet sägs ha handlat om ouppklarade drogskulder, inte om homofobi.

Shepard hade en ängels utseende. Han var lättbyggd. Bilder av den stilige unge mannen spreds över världen 1998. Han porträtterades som sinnebilden av oskuld. Men 1992, när Shepard var 15 år gammal, greps han för att ha förgripit sig på två åttaåriga pojkar.

Jag menar inte att smutskasta Shepard. Han var ett mordoffer, som vilket annat mordoffer som helst. Men det är just det som är poängen. Det fanns inget i mordet som skulle tyda på att man behöver skärpa lagarna i många länder.

”Book of Matt” var en sensation när den kom ut, men mötte naturligtvis starkt motstånd från krafter med intresse av att bevara berättelsen som den var. När den släpptes 2013 hade hatlagar redan införts i de flesta västländer och det fanns ingen chans att dessa skulle återkallas.

Det är värt att notera att Jimenez, författaren till boken, också är homosexuell. Det är viktigt att understryka att långt ifrån alla homosexuella har hoppat på woke-tåget. Och som det ser ut idag accepteras inte känsliga saker om de inte kommer från ”de egna”. Boken skulle knappast ha publicerats om en heterosexuell man hade skrivit den. Då skulle den ha varit en ”hatbok”.

Hela cirkusen skulle upprepa sig 2020, när George Floyd mördades. Återigen fick vi höra historien om en ”oskyldig” man som fick betala med sitt liv för polisens rasism. Detta mord ledde också till hårdare lagar, liksom en våldsam rörelse som fick löpa amok i flera månader.

Förresten upprepar vi (än en gång) misstaget med samtyckeslagen. Vi har redan lagar och straff som täcker alla former av våldtäkt, men intressegrupper lyckas driva igenom ännu en lag som vi inte behöver. Och än en gång rör vi oss mot ”tankebrott”. För nu måste män också vara tankeläsare, de måste kunna tolka om en kvinna säger ja eller nej till samlag. Och om de misstolkar väntar fängelse.

Undergivna politiker (som ironiskt nog helt ignorerar folkviljan i andra sammanhang) och fördummande flockmentalitet är anledningen till att västvärlden har blivit så skev i dag.

Till sist några ord om hat. I dag har hatet blivit tabu. Vänsteraktivister och politiker har gjort det till det. I all den skam de försöker påföra människor är det lätt att glömma bort att man faktiskt har rätt att hata. Det är din privatsak. Du har rätt att vara rasist. Du har rätt att hata kvinnor (du har också rätt att hata män, men av någon anledning är det inte lika ”hatiskt”). Du har rätt att hata fint väder, kattungar och Jonas Gahr Støre.

Möjligen är du en fördomsfull och dålig person. Kanske hatar du oskyldiga människor, och av skäl som är helt absurda. Du har fortfarande rätt att vara en hatisk person. Och kanske har du en förståelig anledning att hata. Det har varken polisen, politikerna eller andra vänstermänniskor med att göra.

Det är gärningar som är straffbara, inte tankar.