När barn rekryteras att utföra grova brott oroar sig Norrköpingspolisen för barnsoldaternas mardrömmar. ”Det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor” skriver polisen Maja i ett Facebook-inlägg. Nej, Maja. Det kunde det inte. Låt mig förklara varför.

Enligt Polisens hemsida är myndighetens uppdrag och mål följande:

”Målet för rättsväsendet är att säkerställa den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Polismyndigheten ska tillsammans med övriga myndigheter inom och utom rättsväsendet, genom sina insatser bidra till målet för kriminalpolitiken – att minska brottsligheten och öka människors trygghet.”

Problemet är bara att poliserna själva tycks ha blandat ihop den egna myndighetens uppdrag med socialtjänstens:

”Socialtjänstens mål är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Varje kommun ansvarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att personer inom detta område får det stöd och den hjälp de behöver.”

Polisen är dock inte den enda myndighet vars tjänstemän har glömt sitt unika uppdrag och transformerat sig till socionomer – i Sverige är alla först och främst socionomer, skolkuratorer och wellness-coacher. Oavsett om man är anställd som polis, brandman, officer, präst, läkare, lärare, riksdagspolitiker, arbetsförmedlare eller [fill in the blank], så kommer det uppdraget alltid i andra hand. Först och främst förväntas man vara en überempatisk medmänniska som vill hjälpa och stödja och förstå. Gärna också krama om och trösta, och klämma fram en tår för att verkligen visa hur mycket man känner för den som har det svårt.

Sverige: Landet där gärningsmannen alltid är ett större offer

Här kommer the plot twist: ”Den utsatte” i dessa sammanhang är sällan det faktiska offret som blivit misshandlat, våldtagen eller fått sin bostad sprängd. Nej, det är den kriminelle som på grund av socioekonomiska faktorer och utanförskap per automatik alltid bedöms vara det största offret.

När Dan Eliasson för snart tio år sedan snyftade i tv-soffan över asylsökaren i Mölndal som knivmördade 22-åriga Alexandra, förväntade jag mig att Sverige skulle resa sig och vråla i en kollektiv protest. Men inget hände. Sedan dess har det fortsatt i samma spår, via polismästare Carin Götblad som förnedrade sig genom att glatt posera framför en polisbil med texten ”Aina”, polisen Lisa Simonsson som knäböjde framför vänsterextremister under BLM, polisledningens beslut att inte ingripa mot pågående kravaller ”för att inte provocera” och nuvarande rikspolischef Petra Lundhs tårfyllda vädjan om att ”alla måste hjälpas åt”, till de återkommande kramkalasen mellan poliserna och pro-Hamas-demonstranterna.

Feminiseringen av samhället drabbar även polisen

Utvecklingen är naturlig. Polisen har genomgått samma feminisering som det svenska samhället i övrigt. Det maskulina, handlingskraftiga och aggressiva har förklarats oönskat och ersatts med feminin medkänsla, dialog och pacifism. Men Polisen är allas vårt skydd mot våld och kaos – både myndigheten och enskilda poliser måste därför vara både mentalt redo och fysiskt kapabla att utöva extensivt våld om och när det behövs, för att kunna skydda nationen och dess skötsamma medborgare. Även om våldsverkarna är omyndiga. Och när de kriminella gängen blir alltmer våldsamma, måste Polismyndigheten steppa upp, inte backa undan.

Alternativet till en handlingskraftig polismyndighet är beväpnade medborgargarden – är det verkligen en lockande framtid?

När rättsstatsprincipen vacklar: Europas farliga val

Fb-inlägget är Polisens dödsruna

Jag tänker ofta att jag aldrig kommer att förvånas över passiviteten och mjäkigheten. Samhället slits sönder av gängkriminalitet, mord och sprängningar, vem som helst av oss kan bli offer för en ”felskjutning” och barn ner i mellanstadieåldern ställer villigt upp och mördar för en pizza och en märkeskeps. Allt medan polisen sitter på händerna eller ägnar sig åt ”förtroendeskapande åtgärder”. Men Norrköpingspolisens Facebook-inlägg från i fredags måste ändå utgöra någon form av dödsruna för det svenska polisväsendet. ”Maja med kollegor” skriver:

Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ”snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder”.

Vet du Maja – i det här sammanhanget så struntar jag i om det handlar om omyndiga individer. Om någon rånar, misshandlar eller mördar någon i min familj så kommer jag inte att fråga om gärningsmannens ålder eller längd. Min filosofi är enkel: Om personen anser sig gammal nog att begå ett grovt brott, ska personen straffas. Är personen omyndig? Straffa även föräldrarna. Hårt. Så hårt att till och med någon som bara får åka Nyckelpigan på Gröna Lund fattar att det är en väldigt dum idé att springa gängens ärenden. Kan mördaren inte passa tider, läsa eller skriva? I don’t give a shit.

Och be om att få ”ringa mamma”? Jag bedömer det som betydligt mer sannolikt att dessa små huliganer under möten med ordningsmakten yttrar något i stil med ”jag ska kn*lla din morsa” eller kallar Maja för ”j*vla svenneh*ra”, alternativt ”-f*tta”. Men vad vet jag?

”Det hade kunnat vara vem som helst”

Det är inga råbarkade busar med särpräglade utseenden, det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor. Det är barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras för en dröm om en bättre tillvaro. Förklaringarna och ursäkterna är många, alltifrån att kunna hjälpa sin familj ekonomiskt till att känna sig respekterad och viktig. Vuxen. Självständig. I kontroll.

Nej, Maja. Det hade inte kunnat vara ”vem som helst från parallellklassen i högstadiet” som spränger min port. Det är fullständigt otänkbart för högstadieelever ur normalt funtade familjer att kasta handgranater och jag kan lova huvudet på att inget av mina barn kommer att spränga någons port. Just de här ungdomarna har däremot beslutat sig för att göra det, eftersom det är något grundläggande fel med deras uppfostran och familjernas värderingar.

Du beskriver dessa individer som ”barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras”? Hur tror du de anhöriga som sörjer mördade familjemedlemmar känner inför det uttalandet?

Och vaddå ”drömmen om en bättre tillvaro”? Alla barn i Sverige har rätt till bostad, skolgång och mat på bordet. Skolor, fritidsgårdar och föreningar i landets utanförskapsområden har fått pengar och resurser strösslade över sig i decennier, i Stockholm bekostar kommunen till och med assistenter som kommer hem till familjerna och lagar frukost. Faktum är att de bidragsberoende familjerna i många fall har det betydligt bättre än skattebetalande familjer och de berörs varken av höjda elpriser, hyror eller räntor.

Dessutom: Om man har ”en dröm om en bättre tillvaro”, måste man då välja brottets bana? Hur många barn till kämpande, ensamstående föräldrar drömmer inte om att kunna köpa en cykel, en PS5 eller kunna gå på Gröna Lund, och förverkligar det genom att jobba extra på Donken eller dela ut reklam?

Idéerna till att begå grova våldsbrott kommer inte till ett barn ur det blå. Det finns oftast någon som ser barnen som verktyg och säger och gör vad som helst för att få de att göra vad som helst. Lockar med pengar, men också ett sammanhang som barnet kanske saknar och längtar efter att få höra till. Barnet får ett uppdrag och lovas att det blir ett steg uppåt och framåt, det här gör vi tillsammans, pengar pengar pengar. Det är en nattsvart och cynisk syn på människoliv, för sekunden barnet har genomfört sitt uppdrag så är det förbrukat. Det finns inte en plan för vad som händer efter, det kommer inte någon och hämtar och hjälper när jobbet är gjort. Ingen bryr sig längre.

Här håller jag faktiskt med dig, Maja. Beslutet att begå ett grovt brott kommer inte ur det blå, utan beror på att barnet har växt upp i ett sammanhang där det ofta har bevittnat våld och/eller kriminalitet och där det existerar en tolerans inför brottsligt beteende, inte sällan kombinerat med ett förakt för det svenska samhället (inklusive den svenska polisen). Kommer du ihåg hur hela familjer gav sig ut för att kasta sten på poliser under de så kallade påskkravallerna 2022, Maja? Om inte, så har du över 300 kollegor som skadades då som kan berätta om det. Så vill ni inte att barnen ska rekryteras av gängen – bestraffa familjerna! Visa familjerna att det kommer att få allvarliga konsekvenser för föräldrarna om deras små ättelägg langar knark, spränger portuppgångar eller rånar.

Norrmalmspolisens tips 1988

Dagens situation är inte ny – brottsligheten bland barn har eskalerat under flera decennier. Låt mig därför dela med mig av det förslag som två Norrmalmspoliser delgav mig för snart 40 år sedan, för att få kontroll på barnen som redan då spenderade nätterna med att bränna soprum och stjäla cyklar i Tensta och Rinkeby:

– Det är egentligen ganska enkelt. Åk ner en natt och grip första bästa unge som är ute och vandaliserar. Fråga sedan ”hej lille vän, var bor du då..?” Så åker man och knackar på dörren, och när en vuxen öppnar så säger man åt alla de 15-20 personerna som sitter där och tuggar kat och tittar på somalisk tv att ”nu kan ni sätta igång att packa, flyget går klockan sju”. Man skulle behöva göra det med en enda familj – sedan skulle det bli lugnt i hela Stockholm…

Så sa patrullerande poliser redan 1988, och hade man gjort veklighet av deras förslag då hade vi med stor sannolikhet haft ett helt annat läge idag. Men det gjorde man såklart inte. Istället har politiker och poliser under dessa decennier ägnat sig åt allehanda stödjande åtgärder i dessa områden. Resultatet ser vi: Barn nöjer sig inte längre med att bränna ett soprum eller klottra i en gångtunnel. Nu är det handgranater och kontraktsmord som gäller.

Men de barn som på sent 80-tal sprang vind för våg i dessa områden, är de som själva är föräldrar idag. Vilka värderingar tror ni att de har fört vidare till sina barn? Värderingar om att hårt och ärligt arbete lönar sig? Eller värderingar som säger att det svenska samhället är svagt och att man kan göra det man vill och ta det man vill ha – eftersom det inte blir några kännbara konsekvenser? Istället kommer Maja och hennes kollegor och bjuder på pizza.

Vems mardrömmar bör vi oroa oss för?

I vissa fall behöver vi knappt anstränga oss för att gripa en gärningsperson. En ungdom som tagit så mycket droger för att klara av sitt uppdrag och sen inte blivit hämtad av den som lovat att göra det, ofta i en främmande stad dessutom, brukar sällan komma på bra flyktplaner. Och här är en hårt beprövad sanning: Det finns inga pengar. Och man kan ändå inte köpa ett rent samvete eller mardrömsfria nätter.

Maja oroar sig för de kriminella barnens mardrömmar. Det gör inte jag.

Jag oroar mig för mardrömmarna hos Mikael Janickis son, som var tolv år gammal när han fick se sin pappa mördas när de var på väg till Skärholmens simhall i april förra året. Jag oroar mig för Lunas mardrömmar, hon var bara nio år när hon överfölls, våldtogs och misshandlades så brutalt av en 15-årig somalier att hon aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv. Jag oroar mig för mardrömmarna hos barnen som har väckts av att det sprängts en bomb utanför deras sovrum, eller som har sett människor skadas och dödas i någon av de 296 ”skjutningar” som ägde rum i Sverige, bara under förra året. Jag oroar mig för mardrömmarna hos de två tonårspojkar som torterades på Norra begravningplatsen i Solna. Eller för mardrömmarna hos alla de barn som har förnedringsrånats, misshandlats och våldtagits. Eller för mardrömmarna hos de tusentals föräldrar som har fått sina barn mördade sedan Norrmalmspoliserna formulerade sitt förslag för fyra decennier sedan.

Vem ska skydda oss?

Det är oerhört tragiskt att kriminella gäng kan rekrytera barnsoldater, men dagsläget är en naturlig konsekvens efter decennier av politisk undfallenhet och en närmast sjuklig besatthet av att vilja förstå och hjälpa de kriminella. Nu får vi skörda det våra politiker och myndighetschefer har sått, och ska Polisen kunna hantera den skörden kan de inte fortsätta med ”mer av samma”. Istället behöver de kavla upp ärmarna och ta i med hårdhandskarna. Oavsett de kriminellas ålder.

Just därför är Norrköpingspolisens inlägg så djupt olämpligt, och borde aldrig ha publicerats.

Inlägget är samtidigt kränkande, både mot alla föräldrar som kämpar för att hålla sina barn borta från kriminalitet och mot alla de brottsoffer som kommit i vägen för kriminella barn. Dessutom är inlägget djupt oroväckande för samhället. För när du eller jag drabbas av det brutala våld som dessa barn är kapabla till och poliserna fokuserar på att förstå våldsverkarna – vem ska då skydda oss?

Skärmdump Facebook/Polisen Norrköping.