Vem är – egentligen – rasist? Den som konstaterar ett objektivt faktum, eller den som kopplar ett objektivt faktum till människors egenskaper och värde? Stegrud-gate stärker tesen om att de mest inbitna rasisterna återfinns bland dem som kallar sig ”anti-rasister”.

I tisdags presenterade historikern Lars Trägårdh Sveriges kulturkanon, vilket omedelbart och föga förvånande sände nationens vänstermarinerade kultur- och ledarskribenter in i konvulsioner.

Det var långt ifrån otippat.Trägårdhs kanon blev kontroversiell redan på idéstadiet och det av två anledningar: Att ens andas om att det existerar en svensk kultur har i decennier varit stämplat som värdegrundsstridig rasism och högerextremism. Dessutom kom initiativet till upprättandet av en svensk kulturkanon från ett parti med ett ”D” efter ”S:et” i partibeteckningen, vilket per automatik stämplade förslaget som orent av sjuklöverns värdegrundscertifierade fariséer.

Men nu existerar denna kulturkanon, vilket i sig är ett obestridligt bevis på att inställningen till Sverige och svenskarna har börjat att förändras. Även om förändringen är för liten och kommer för sent, så finns det nu – även utanför Skansens presentbutik – något som får kallas ”svensk kultur”.

Men konvulsionerna över kanons själva existens skulle snart visa sig vara en blygsam uppvärmning inför den verkliga brisaden. Enter Jessica Stegrud (SD). Under tisdagens Aktuellt ägnades majoriteten av sändningen åt kulturkanons existens och innehåll, och efter sändningen skrev Stegrud på plattformen X:

”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.”

Du kan aldrig gissa vad som hände sedan.

Jo, det kan du. Skiten slog i fläkten med omedelbar verkan. Politiker, redaktioner och tyckonomer har under veckan tävlat om att vara kränkta, upprörda och fördömande över formuleringen som tolkas som ett uttryck för Jessica Stegruds rasism. Till och med statsminister Ulf Kristersson krävde att Stegrud skulle förklara ”vad hon menar”.

Förklara sig om vaddå? Vad hände, rent objektivt, i Aktuellt-studion? Jo, en svenskfödd kurd – Lawen Redar (S) – och en perser – Parisa Liljestrand (M) – debatterade en svensk kulturkanon. Finns det något i detta som är kränkande eller ens felaktigt? Nej. Jag förutsätter att Redar och Liljestrand är lika stolta över sitt ursprung som jag är.

Vad som däremot är mer bekymmersamt ur ett rasistiskt perspektiv är reaktionerna på Stegruds inlägg. För hur ser egentligen värderingarna ut hos den som reptilsnabbt hävdar att det är kränkande och nedvärderande att nämna någons ursprung, så länge som ursprunget inte går att finna i orter som Svedala, Åmål eller Bastuträsk? Vilken människosyn har egentligen den som associerar ett ursprung bortom Nordeuropa med att individen är underlägsen, är på ett visst sätt eller har nedärvda egenskaper som skiljer sig från det pursvenska och Kalles Kaviar-bleka? Och att dessa nedärvda egenskaper är så tydliga och allestädes närvarande att man därför inte får nämna en persons bakgrund?

Rasismen går som vanligt att finna i tolkningarna hos de goda anti-rasisterna. Det är deras reaktioner som underkänner Redars och Liljestrands ursprung, inte Stegruds inlägg.

Låt mig dela med mig av en av mina teorier: Min erfarenhet är att de allra flesta av oss struntar högaktningsfullt i andras ursprung och pigmentering. Det vi bryr oss om är huruvida någon är en schysst medmänniska eller inte.

Samtidigt finns det en liten skara som är närmast besatt av frågor som rör ursprung och pigmentering – men dessa individer är samtidigt medvetna om att denna besatthet av ras är något skamligt i omvärldens ögon. Alltså försöker de dölja sina (per definition rasistiska) åsikter genom att överkompensera: de blir anti-rasister.

Om min teori är korrekt, är det därför hos de ivrigaste anti-rasisterna som vi finner den djupaste rasismen.

Då är det anti-rasisten som kategoriserar alla den möter efter ras, och använder individers pigmentering och ursprung för att göra antaganden om karaktär, intelligens och egenskaper. Men eftersom sådana åsikter är oönskade och skamliga i vårt samhälle, gör den rasfixerade en (för självkänslan, självbilden och karriären) nödvändig fokusförflyttning: ”Ja, jag bedömer visserligen alla jag möter primärt utifrån ras och ja, jag ser ner på alla som inte är som jag – men eftersom jag är en trevlig typ måste det innebära att andra är ännu större rasister än jag är!”

Så etiketterar man sig själv som ”anti-rasist” (och därmed god) och den som inte bryr sig om rastillhörighet som ”rasist” (och därmed ond). Är man anti-rasist kan man nämligen kategorisera allt och alla utifrån ras, och samtidigt göra sig en lukrativ karriär på att anklaga andra för att göra just det man själv gör. Det är mycket praktiskt att agera så, eftersom det fungerar utmärkt så länge ingen synar ens kort. Men när det uppstår en situation där ryggmärgsreaktionen avslöjar en, då är det kört.

Stegrud-gate har stärkt min teori: Ett konstaterande kan aldrig vara rasistiskt. Reaktionerna på ett konstaterande kan däremot avslöja rasistiska åsikter – och därför står nu anti-rasisterna där, med sina (bleka eller välpigmenterade) rumpor bara. Igen.

Fotnot: Vill du läsa om vår svenska kulturkanon rekommenderar jag Bitte Assarmos text i Det Goda Samhället.