För den publik som bara förhåller sig till Aftenposten, Aftonbladet, VG, DN, NRK och SVT kommer ordet ”inbördeskrig” inte bara att utlösa huvudskakningar. Det kommer också att utlösa skratt, skämt om konspirationsteorier och avbokning av alla middagsinbjudningar, eftersom sådant nonsens snabbt skapar en pinsam atmosfär. Det är skrattretande. Men för den publik som följer alternativa medier är ordet ”inbördeskrig” numera ett välkänt ämne i den framväxande debatten.

Inbördeskrig är ett mycket starkt ord och kan lätt avfärdas som överdrift och konspirationsnonsens, men låt oss ta en närmare titt på det för debattens skull. För det första måste vi definiera begreppet, eftersom alla automatiskt tänker på ett vanligt krig, till exempel det amerikanska inbördeskriget eller kriget i Jugoslavien. Ett inbördeskrig i västländerna skulle dock inte bete sig på detta sätt. Det är inte det som debatten handlar om, men det gör inte faran mindre.

Ett illavarslande glapp i vår förståelse av verkligheten

När motsättningar går från spänningar till motsägelser och vidare till konflikt är läget lika flytande och svårt att definiera som när en stat kollapsar (2019). Det finns ingen tydlig brytpunkt där alla är överens om hur situationen ser ut. Låt oss ta dagens Sverige som ett exempel: Är det fortfarande en fredlig, välskött och demokratisk stat? Eller är det ett splittrat och misskött stamsamhälle där inbördeskrig redan är ett faktum eller åtminstone oundvikligt?

Det beror helt på vem man frågar. Att medborgarna i samma land har en så totalt motsatt verklighetsuppfattning och vardagsliv är i sig mycket illavarslande, men eliten i Sverige vill inte diskutera det heller. De vill ha monopol på verklighetsuppfattningen, driva den vidare i alla medier och låtsas som om de med motsatt uppfattning inte finns, eller i bästa fall är galna konspirationsteoretiker utan relevans.

Detta har pågått systematiskt i Sverige i 30 år, och de eliter som tror på massinvandring och experimentet ”mångkultur” genom den magiska formeln ”integration” visar inga tecken på att ändra eller justera sin uppfattning och optimism, oavsett vad observerbara resultat säger. Det är denna ärorika arrogans som har skapat det inbördeskrig av åsikter – som nu hotar att bli fysiskt. Detta kräver en djupdykning i historien bakom det, psykologin som driver det och vad som är kopplat till vad:

Ingen konsensus, men verkligheten försvinner inte

Svenska politiker har alltså använt exakt samma strategi som tyska, franska, brittiska, belgiska, holländska, danska och norska politiker när de ställts inför de växande klyftorna och motsättningarna i sina egna samhällen: Låtsas som om de inte finns och skyll på alla andra för att inget kan gå fel i deras stora sociala experiment. Men allt som händer i ett samhälle är politikernas ansvar och fel – och när det gäller de massiva spänningarna i samhället är det de observerbara resultaten av massinvandringen som är orsaken. Det är inte häxkonster, högerextremister eller kritiker som bär skulden.

Som jag varnade för fungerar inte multikulturalism, något jag påpekade redan 2015. Anledningen till att det inte fungerar är att multikulturalism bara är ett fint ord för tribalism. Resultaten är motsatsen till avsikten. I stället för ”ett nytt vi” har Sverige blivit ett samhälle präglat av diasporor, splittring, motsättningar, klankultur, stamspråk, ökande konflikter och stigande våldsnivåer som nu kallas Europas våldtäktshuvudstad.

Europeiska länder har medvetet förvandlats till sociala och etniska krutdurkar. Den officiella lösningen på detta är fortfarande att låtsas som om problemen inte existerar, att de kan lösas med mer av samma politik, att skylla på alla andra och på extremhögern och att försäkra att allt är under kontroll. Den kontrollen är imaginär.

Ingen korrelation mellan intentioner och resultat

Eliten har följt exakt samma arroganta kommunikationsstrategi kring det sociala experimentet ”det gröna skiftet” och klimatpolitiken, liksom kring EU:s övergång från handelssamarbete till överstatligt imperium: Resultaten stämmer inte överens med intentionerna, men eliten bryr sig inte om resultaten. De som protesterar utsätts för ren och systematisk gaslighting. ”Jag föll i vattnet och blev alldeles genomvåt.” ”Nej, du föll inte i vattnet och du är inte blöt.” ”Jomen SE på mig, jag är alldeles genomvåt!” Men då ignoreras du eftersom du är dum, hysterisk och konspiratorisk.

Den här överklassarrogansen skapar maktlöshet, och maktlöshet är samhällets farligaste fiende. Aristokratin och eliten i de europeiska demokratierna gör detta för att slippa erkänna att de har misslyckats på grund av dumhet, inkompetens och extremism, och därför klamrar de sig fast vid makt, pengar och prestige, som om det vore en fungerande plan för framgång.

Lyssna på experternas oro

Aktörer som David Betz, professor i ämnet ”krig i den moderna världen” satt nyligen framför mikrofonen i podcasten Triggernometry, och talade i en och en halv timme om faran för inbördeskrig i västländerna. Och som vänstern säger: Vi borde lyssna på experter och professorer, eller hur? I inledningen säger professorn:

”Vi upplever en ökande grad av alienation från politiken. Vi har fler och fler människor som har uppfattningen att politiken är trasig och att politiken inte fungerar, och om man förstår vad politiken är till för och vad politik är, så är politik i grunden ett sätt att lösa kollektiva problem. Och om politiken misslyckas med att lösa kollektiva problem, då… måste något förändras.”

Som analytiker och kommentator är det mitt jobb att sortera bland påståenden, varningar och data och komma till problemets kärna. Det är inte så svårt i det här fallet, eftersom hotet om inbördeskrig inte skapas av invandrare, inte av högern som protesterar mot invandring, och inte av vänstern och hårdföra islamister som tillsammans protesterar mot högern som protesterar mot invandring.

Skulden ligger inte i olika kulturer, olika synsätt och olika verklighetsuppfattningar – även om allt detta kolliderar i stora demonstrationer och våldsamma upplopp som tar all uppmärksamhet. Skulden ligger hos myndigheterna och deras slutna vänkrets.

Rikta ilskan mot dem som förtjänar den

Skulden för de ökade spänningarna i de västerländska samhällena ligger helt och hållet hos politikerna och den traditionella pressen och deras medier. De är skyldiga till allt, eftersom dålig politik ger dåliga resultat, och dåliga resultat är ett säkert tecken på dålig politik.

Men eliten sitter tyst i sina elfenbenstorn och svär att de är bekymrade och kommer att reda ut saker och ting. De kan inte eftersom de inte kommer att erkänna att de är skyldiga. De kan inte ens erkänna att de har gjort något fel och att deras politik har misslyckats fullständigt. Lösningen är fortfarande att skylla på andra och hävda att den enda vägen framåt är mer av samma politik, med samma politiker vid rodret.

I en normal, fungerande västerländsk demokrati skulle politiker och media erkänna att Disneylanddrömmen om att skapa ”mångkultur” genom den kvasimagiska processen ”integration” inte fungerar. Det borde ha hänt redan år 2000. Alla resultat från 1975 pekade i samma riktning. Slutsatsen var tydlig: observationen visade att detta sociala experiment var en dysfunktionell fiktion, baserad på noll empiriska bevis och få framgångar. Inga fler data behövdes. Detta är var de västerländska samhällena nådde för 25 år sedan.

Under de kommande 25 åren, från 2000 till 2025, borde drömmen om mångkultur ha övergivits till förmån för en återgång till det (någorlunda) fungerande assimileringssystemet i invandrarnationen USA. USA är till stor del segregerat i vita kvarter, svarta kvarter, latinamerikanska enklaver och Chinatowns, men kärnan är densamma: Medborgarna uppfattar sig själva som amerikaner och svär lojalitet till USA. Mångkulturalism kommer aldrig att uppnå en sådan enighet. Och det har aldrig varit målet med mångkulturalismen. Målet har varit ”en ny gemenskap”, som bygger på ett fantasisamhälle och en fantasigemenskap som inte existerar någonstans.

Vad gör politikerna och medierna för att lugna ner situationen?

I en fungerande stat med fungerande politiker och en fungerande press skulle en sådan snabbt växande oro i befolkningen (oavsett bakgrund) hanteras genom att lyssna på protesterna, minimera provokationerna och det som skapar oro och ilska, lugna ner stämningen och ta människors oro på allvar. I Storbritannien, Frankrike och Sverige gör politikerna precis tvärtom:

Eliten, politikerna och medierna frågar inte medborgarna ”varför är ni så arga?” De lyssnar inte, accepterar inte och går inte in i en offentlig debatt som man bör göra i en fungerande demokrati. Istället stämplar man alla som protesterar som ”högerextremister” och ännu värre, och fortsätter med samma politik som tidigare för att smutskasta den som sitter vid makten. Och om man tror att detta är lösningen på samhällsproblem, protester och växande oro, då är man så dum att man inte klarar av att köra något mer än en trehjuling. Det är bara snorungar som beter sig så.

Men det är precis så här eliten i europeiska länder beter sig. Det har varit deras kommunikationsstrategi sedan 2000. De driver en politik som skapar ökande problem, kostnader, faror, osäkerhet, ilska, frustration och maktlöshet och lösningen är alltid att skylla på de medborgare som protesterar och på fullt allvar tro att detta kommer att minska risken för våldsamma sammandrabbningar och inbördeskrig.

Moralisk överlägsenhet har fungerat tidigare, så varför inte nu?

För att ge politiker och press fördelen av tvivel, kan man förstå varför de valde denna lösning: Det fungerade hela vägen från 1975 fram till år 2000. Det fungerade också 2010. Till och med när Macron krossade de gula västarna 2019 fungerade det för att lugna ner stämningen ett tag. Men det förändrade naturligtvis inte utvecklingens riktning: Den politik som förs i EU är dysfunktionell. Detta är återigen orsaken till de växande problemen: Dålig politik skapar dåliga resultat, och dåliga resultat är ett säkert tecken på dålig politik. Detta är inte raketforskning.

Intressant nog är den strategi som EU:s nya adel följer en blåkopia av den strategi som Ceaucescu följde i det kommunistiska Rumänien inför den växande folkliga ilskan. Men det var politiken som var problemet, inte folket. Politiken finns till för att lösa gemensamma problem som inte kan lösas på individuell basis. Politiska problem måste lösas av majoriteten kollektivt genom social sammanhållning, demokratiska attityder och gemensam förståelse och respekt för varandra, så att människor kan komma överens och enas utan att faktiskt komma överens.

Detta är raka motsatsen till vad mer primitiva och odemokratiska stam- och klansamhällen praktiserar. I sådana samhällen finns det naturligtvis politik, men den drivs av klantillhörighet, särintressen, våldskapital, blodshämnd, heder, dueller, krig, diplomati och korruption – inte av en neutral respekt för det gemensamma bästa, och i efterhand finns det en ömsesidig respekt för beslut som fattats i det förflutna.

Det är just därför som odemokratiska länder har två val: Antingen anamma starka ledare och diktaturer som upprätthåller ordningen och systemet genom rent maktmissbruk. Eller sjunka in i ett system där varje oenighet och konflikt kan sluta i fiendskap, blodshämnd och inbördeskrig. I så fall kan frihet, respekt, fred och tolerans aldrig garanteras.

Men varför driva en politik som uppenbarligen inte fungerar?

När globalismen fick fäste som politisk princip i västvärlden i början av 1980-talet antogs också den politiska drömmen om ”mångkulturella” samhällen genom massinvasion. Och ja, socialdemokratin låg bakom, dokumenterat genom det offentliga pappersspåret (2018). Detta skedde så långsamt och stegvis att det aldrig riktigt klargjordes för allmänheten. Medierna hade aldrig en fokuserad debatt om globalisternas val av riktning.

Det är därför inte säkert att politikerna själva förstod hur stor denna kursändring var, och förstod vad arbetarrörelsens tre politiska doktriner globalism, mångkulturalism och hållbarhet kunde innebära, för inte vid något tillfälle i historien har de lyfts fram, presenterats för allmänheten, varit föremål för folkomröstningar eller omröstningar i västvärldens parlament, som till exempel EU-frågan två gånger här i Norge. Inget land i Västeuropa har så tydliga demokratiska beslut om globalism, mångkulturalism eller hållbarhet.

Istället blev alla tre doktrinerna en maktfaktor genom politisk osmos, som också anammades av högern och därför nu utgör en slags politisk gravitation: Att hävda att politiska krafter stod i skuggan och smyginförde dessa tre sociala experiment betraktas som ”konspirationsteorier”. Endast clowner och dårar motsätter sig dem, eftersom allt detta är en ”naturlig utveckling” och en ”självklarhet”. Ingen ”ville” detta. Västländerna hade inget val. Förstår ni vad jag menar? Det kunde inte ha gått på något annat sätt. Och det är en fullständig lögn. Det fanns bättre alternativ.

Politiska experiment antogs över hela det politiska spektrumet

Alla partier som har suttit i det norska Stortinget sedan 1980-talet har varit globalt orienterade. Alla utom Fremskrittspartiet är helt överens om att Norge bör bli mångkulturellt. Och ingen kan väl vara emot hållbarhet och en grön framtid? Nästan 50 års historia har gjort stortingspartierna handlingsförlamade inför sitt eget politiska arv. Det är en del av partiernas fundament. Och så ser det ut i hela Västeuropa.

De som sitter i partierna och (antagligen) läser denna upplysande artikel förstår inte vad jag talar om. De har ingen förutsättning att förstå problemet, eftersom det skulle gå emot allt de någonsin har lärt sig. Och kan man verkligen klandra dem? Ingen vill få höra att allt de har gjort för att skapa ett bättre samhälle har varit kontraproduktivt i det långa loppet. Allt har misslyckats eftersom det aldrig fanns en ärlig riskbedömning.

Men god vilja befriar dig inte från skuld – åtminstone inte när du aktivt börjar ignorera observerbara resultat. Västerländska länder bygger på att medborgarna när som helst kan vara oense med alla beslut och all politik, men samtidigt förklara sin lojalitet mot hur beslutet fattas. Detta kan endast uppnås genom nationell tillhörighet och identitet. Globalism och mångkulturalism undergräver allt detta. Varningarna om att detta skulle kunna leda till inbördeskrig har hörts sedan 2013.

När frivilligheten inte fungerar återstår bara tvånget

Det är därför som myndigheterna blir allt mindre accepterande av människor som protesterar mot samhällsutvecklingen. De motsätter sig yttrandefrihet genom censurlagar och förstör debatten genom att inte erkänna att debatten existerar och vägra att delta i den. Det är därför människor inte bara förlorar tron på det mångkulturella projektet. De förlorar också förtroendet för politiken, politikerna och de politiska institutionerna. Om regeringen ska fungera måste den ha legitimitet genom ett kollektivt förtroende för att regeringen gör det bästa för alla i samhället, för då behöver inte polisen bära vapen. Den norska polisen bär nu vapen hela tiden. Det var inte nödvändigt år 2000.

När myndigheter, politiker och regering förlorar förtroende måste allt mer tid, pengar och fokus läggas på att upprätthålla lag, ordning och den egna legitimiteten. Detta innebär att man måste använda mer våld mot protesterande medborgare för att upprätthålla lugn och ordning. Vi har sett denna negativa spiral 100 gånger i 100 länder under 100 år, men historia, fakta och observation har ingen plats i de europeiska samhällena längre.

Människor ska bli globalister och älska mångkultur och hållbarhet – eller hamna i fängelse för omskolning. Då blir alla lyckliga och samhället blir perfekt. Bra plan.