För några dagar sedan publicerade Donald Trump ett policydokument med titeln ”National Security Strategy of the United States of America” (nedan kallat NSS), som bryter med årtionden av amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik.

Trump själv kallar dokumentet för en ”följd” av den gamla och ofta bortglömda Monroedoktrinen från 1823, vars huvudpunkt var att ytterligare europeisk inblandning i amerikanska staters angelägenheter i både Nord- och Sydamerika skulle betraktas som en krigshandling mot Förenta staterna.

Till skillnad från det mesta av vad som hittills har betraktats som säkerhetspolitik utvidgar Trump-doktrinen säkerhetspolitiken till att omfatta frågor som tidigare betraktades som inrikespolitik. Detta gäller bland annat migrationspolitiken. I detta sammanhang avvisar NSS uttryckligen det amerikanska etablissemangets påståenden om att mångfaldig migration stärker staten. ”Massmigrationens era är över”, står det.

För att citera:

”Alla länder som anser sig vara suveräna har rätt och skyldighet att bestämma över sin egen framtid. Genom historien har suveräna nationer förbjudit okontrollerad migration och sällan beviljat medborgarskap till utlänningar, som dessutom måste uppfylla vissa kriterier. Västvärldens erfarenheter under de senaste decennierna rättfärdigar denna tidlösa visdom. I länder över hela världen har massmigrationen tömt inhemska resurser, ökat våldet och andra brott, snedvridit arbetsmarknaden, försvagat den sociala sammanhållningen och undergrävt den nationella säkerheten. Massmigrationens era måste ta slut.”

I detta sammanhang bryter NSS med Biden-administrationens strävan att få ekonomin att växa genom att importera miljontals unga invandrare från fattiga länder. Istället ska detta uppnås genom att främja meritokrati inom USA:s gränser.

Dokumentet betonar inte bara att skydda USA militärt och ekonomiskt, utan också att försvara landets ”livsstil” och motverka ”fientligt inflytande i form av spionage, orättvis handel, narkotika- och människohandel, destruktiv propaganda och kulturell subversion”.

NSS går långt för att förklara vad Trumps ”America First”-politik innebär:

”Efter kalla krigets slut övertygade sig den amerikanska utrikespolitiska etablissemanget om att permanent amerikansk dominans över hela världen var i vårt lands bästa intresse. Men andra länders angelägenheter berör oss endast om deras aktiviteter direkt hotar våra intressen. Våra eliter har allvarligt felbedömt USA:s vilja att bära globala bördor som det amerikanska folket inte associerar med nationella intressen. De överskattade USA:s förmåga att samtidigt finansiera en massiv välfärds-, reglerings- och förvaltningsstat tillsammans med ett massivt militärt, diplomatiskt, underrättelse- och utrikesbiståndskomplex. De satsade på mycket felaktiga och destruktiva insatser för globalisering och ”frihandel” som urholkade just den medelklass och industriella bas som USA:s ekonomiska och militära överlägsenhet är beroende av.”

Strategidokumentets svar är att stärka USA:s industriella bas som den högsta prioriteringen i den ekonomiska politiken.

Men även resten av västvärlden måste ta sig samman genom att återställa förtroendet för civilisationen och den västerländska identiteten. I gengäld måste USA avstå från ”eviga krig” – krig som drar ut på tiden och aldrig tar slut (som i Afghanistan).

Trump beskriver sin politik som pragmatisk och realistisk, styrd av principer utan att vara ”idealistisk”, muskulös utan att vara ”hökaktig” (krigshetsande) och återhållsam utan att vara slapp. Den motiveras främst av USA:s egenintresse. Motivet är vad som tjänar USA.

En rigid icke-interventionspolitik är dock omöjlig, enligt NSS. Men om intervention ska ske krävs det starka skäl, och dessa skäl kan inte vara en önskan att påtvinga andra länder demokrati eller sociala förändringar som avviker avsevärt från deras traditioner och historia.

(Man anar en hård uppgörelse med tidigare republikanska och demokratiska regeringar som ville införa ”demokrati” och ”frihet” i muslimska länder där befolkningen inte ville ha något att göra med dessa västerländska fenomen.

Som en del av skyddet av USA:s nationella suveränitet betonar dokumentet vikten av att försvara sig mot subversion från transnationella och internationella organisationer och utländska makter som försöker ”censurera vår diskurs eller begränsa våra medborgares rätt till yttrandefrihet genom lobbying och påverkansoperationer… för att kontrollera vår politik eller involvera oss i utländska konflikter, och cyniskt manipulera vårt invandringssystem för att bygga upp röstblock som är lojala mot utländska intressen.”

America First-politiken innebär ett slut på att USA – likt en annan Atlas – bär hela världsordningen på sina axlar. ”Bland våra många allierade och partner finns dussintals rika, sofistikerade nationer som måste ta huvudansvaret för sina regioner och bidra mycket mer till vårt kollektiva försvar.”

Dokumentet förespråkar att USA:s energidominans ska återställas och nämner olja, gas, kol och kärnkraft som de viktigaste strategiska prioriteringarna.

(Klimatalarmister bör därför inte förvänta sig något stöd så länge Donald Trump är president.)

NSS kritiserar tidigare säkerhetspolitiska dokument för att de behandlar alla delar av världen och alla problem, vilket har lett till att de ”tappat fokus”. ”Att fokusera är att välja – att inse att inte allt är lika viktigt.”

Syftet med säkerhetspolitiken är å andra sidan att skydda viktiga nationella intressen. Detta innebär att USA, som en naturlig följd av Monroedoktrinen, kommer att återställa sin överlägsenhet på västra halvklotet.

Inför hotet från Kina har ”president Trump på egen hand vänt mer än tre decenniers felaktiga amerikanska antaganden om Kina, nämligen att genom att öppna våra marknader för Kina och uppmuntra amerikanska investeringar i Kina och outsourca vår tillverkning skulle vi bana väg för Kinas inträde i den ”regelbaserade internationella ordningen”. Enligt NSS har detta inte skett, men både tidigare republikanska och demokratiska administrationer har antingen frivilligt bidragit till Kinas berikande eller blundat för det.

Detta måste nu få ett slut. Från och med nu kommer USA att skapa balans i sina relationer med Kina. Detta innebär också att USA kommer att samarbeta med sina allierade och partner i östra Stilla havet för att säkerställa USA:s överlägsenhet i den globala ekonomin och för att se till att de allierade ekonomierna inte blir beroende av någon konkurrerande makt.

(Läs: USA kommer att se till att Sydkorea, Japan, Taiwan, Filippinerna och Vietnam inte slukas av Kinas ekonomiska inflytandesfär. Detta är en utmaning för de mäktiga amerikanska kapitalintressena, som i årtionden har tjänat på att exportera amerikanska jobb och ställa sig in hos de kinesiska kommunisterna.)

NSS innebär inte någon skyldighet att försvara Taiwan militärt, men det kommer nära ett sådant löfte.

Som det står: ”USA stöder inte någon ensidig förändring av status quo i Taiwansundet”, men kommer att fortsätta den långvariga amerikanska politiken att säkerställa status quo – det vill säga Taiwans existens som en självständig stat. När det gäller Europa är NSS obeveklig:

Som den påpekar minskar Europas andel av den globala BNP. År 1990 var den andelen 25 procent, idag är den 14 procent. Men som NSS konstaterar överskuggas denna ekonomiska kollaps av en civilisatorisk kollaps.

”Det största problemet som Europa står inför är bland annat Europeiska unionen och andra transnationella enheter som undergräver frihet och suveränitet. Invandringspolitik som förändrar kontinenten och skapar konflikter, censur av yttrandefriheten och undertryckande av politisk opposition. Detta leder till sjunkande födelsetal och en förlust av nationell identitet.”

”Om den nuvarande trenden fortsätter kommer kontinenten [Europa] att vara oigenkännlig om tjugo år eller mindre.”

Som NSS påpekar kan man därför inte lita på att de europeiska länderna har de ekonomier och militära styrkor som krävs för att förbli trovärdiga partner.

Trump uppmanar Europa att ändra kurs eller segla på egen hand