När kyrkklockorna ringer in julen och landet går in i vintervila blir den multikulturella lögnen tydligare än någonsin.

Medan vi firar vårt kulturella arv sitter hundratusentals människor utanför och väntar på att Norge ska öppna upp igen. Julen är ett lakmustest för integration – och resultaten är nedslående.

Det är tyst i Norge nu. Den sortens tystnad som bara sänker sig över landet den 24 december. Doften av ribbe och pinnekjøtt sprider sig från tusentals hem, Sølvguttene-kören sjunger in julen på NRK, och för ett ögonblick känns det som om hela nationen andas i takt. Det är tryggt. Det är tradition. Det är norskt.

Men tystnaden är bedräglig. För den döljer det faktum att en allt större del av befolkningen inte deltar i festligheterna. När politikerna håller sina nyårstal om gemenskap, enighet och det ”nya vi” glömmer de bekvämt att nämna den verklighet som utspelar sig varje jul. Vi lever inte tillsammans. Vi lever sida vid sida. För muslimer och andra icke-västerländska invandrare är julen ofta bara en rad röda dagar i kalendern när allt är stängt, gatorna är tomma och känslan av utanförskap är total.

Den praktiska (och sorgliga) arbetsfördelningen

Det har blivit ett återkommande ritual i norska medier att skriva feelgood-artiklar om muslimer som ”tar smällen” under julen. Vi läser om Ahmed, som kör taxi medan vi dricker akvavit, eller Fatima, som tar nattskiftet på vårdhemmet så att Kari kan umgås med sina barnbarn.

”Vilken underbar integration!”, utbrister vänstern. ”Se hur användbara de är!”

Men är detta verkligen ett tecken på lyckad integration? Eller är det ett bevis på ett klassdelat samhälle där etniska skillnader avgör vem som festar och vem som serverar? Det cementerar en verklighet där vi har en underklass som tillhandahåller tjänster och som är utestängd från samhällets viktigaste ritualer. Detta är inte ett samhälle, det är en ekonomisk transaktion. En nationell gemenskap byggs inte genom att en grupp kör den andra till julfesten.

Självutplåning som strategi

I stället för att bjuda in invandrare till den norska värmen på våra villkor har den norska offentliga sektorn valt en strategi som gränsar till kulturellt självmord. Skoltjänster ifrågasätts, julsånger ersätts med neutrala sånger om snögubbar, och på dagis kallas högtiden för ”vinterfest” eller ”ljusfest”.

Detta är missriktad tolerans på steroider.

När vi tar bort det kristna och kulturella innehållet i julen för att vara ”inkluderande” gör vi precis tvärtom. Vi tar bort själva inträdesbiljetten till det norska samhället. Hur kan en invandrarfamilj förstå och bli en del av den norska kulturen när norrmännen själva skäms för att visa upp den?

När skolor i Groruddalen slopar tomteluvor för att de kan verka ”exkluderande” sänder de en signal om att den norska kulturen är något som måste ge vika. Resultatet blir inte att minoriteterna känner sig mer inkluderade, utan att majoriteten känner sig alienerad i sitt eget land.

Integration kräver deltagande

Hårda fakta från Statistisk sentralbyrå (SSB) och integrationsbarometern visar att förtroendet för samhället är svagt i områden med hög invandring. Gemensamma referensramar försvinner.

Integration handlar om mer än att betala skatt och följa lagen. Det handlar om en känslomässig koppling till det land man bor i. Julen är ryggraden i den norska årscykeln. Det är här vi bekräftar vilka vi är. Om man bosätter sig i Norge men aktivt väljer att stå utanför landets viktigaste högtid år efter år, kommer man aldrig att bli helt integrerad. Du förblir en gäst. Jag känner sekulära iranier och före detta muslimer som dekorerar julgranar och äter ribbe, inte för att de tror på jungfrufödelsen, utan för att de aktivt har valt att bli norrmän.

De har förstått att kulturen är det som håller oss samman.

Samtidigt ser vi en oroande trend bland andra- och tredjegenerationens invandrare. De blir mer religiösa och konservativa än sina föräldrar. De vänder ryggen åt den norska kulturen och använder högtiderna för att markera sitt avstånd.

När gemenskapen är svag söker människor upp sina egna.

En ensam jul

Konsekvensen av denna politik är ensamhet. Studier visar att invandrare är överrepresenterade i statistiken över dem som känner sig ensamma under julen. Det är priset man får betala för segregation.

När Norge stänger ner sitter tusentals människor i sina lägenheter och tittar på satellit-TV från sina hemländer. Det är tragiskt, men det är också en medveten utveckling. Man kan inte bygga murar runt sin egen kultur 360 dagar om året och sedan klaga över att man inte blir inbjuden de sista fem dagarna.

Så till alla er som firar jul med stolthet: låt ingen säga att ni måste tona ner era firanden av hänsyn till ”mångfald”. Det är era traditioner som håller ihop detta land.

Och till er som inte firar jul: Ni är välkomna att delta. Men dörren öppnas inifrån – och nyckeln är respekt för husets seder. Vi kommer inte att sluta fira jul för er skull.