Det har hänt mer i amerikansk och europeisk politik under det senaste decenniet än under flera generationer. Utvecklingen har gått snabbt. Den accelererar. Nu går det verkligen undan.

Under presidentvalet 2024 trodde många att USA var på väg mot inbördeskrig. Lyckligtvis vann det folkliga upproret mot den etablerade eliten med så stor majoritet att regimskiftet blev fredligt.

USA har ett tvåpartisystem. Det var ett make or break. Hade inte MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet, och hade Demokraterna återigen ”fuskat” sig till seger, som de gjorde 2020, hade det blivit problem.

Är Europa nästa? Missnöjet med invandringspolitiken växer i takt med invandrarbefolkningen. Och det växer exponentiellt. Anti-invandringspartier är nu de största i flera europeiska länder.

Men de nekas representation. Europa har ett flerpartisystem. De etablerade partierna bildar koalitioner för att stänga ute de invandringskritiska partierna. Politiker, staten och media undertrycker, stigmatiserar och sanktionerar all kritik mot systemet.

Detta är ett farligt missbruk av parlamentarism. Det är ett totalitärt missbruk av statens maktmonopol. Medierna täcker över det. Men människor är inte dumma. Det fortsätter till en viss punkt – tills det kokar över.

Allt fler inser att något är fel. Men när väljarna varken syns eller hörs, urholkas lojaliteten till politiker, staten och institutionerna. Alternativet är exit, där exit betyder tillbakadragande, uppror eller till och med inbördeskrig och revolution.

Professor David Betz anser att Europa nu befinner sig på randen till inbördeskrig. Betz är en ledande expert på gerillakrigföring och upprorsbekämpning vid Department of War Studies vid King’s College London.

I en intervju i Le Regard Libre i augusti hävdade Betz att inbördeskrig kan bryta ut i flera västeuropeiska länder inom de närmaste fem åren, och att det på längre sikt verkar oundvikligt.

Han stöder sig på etablerad teori och studier av de grundläggande orsakerna till uppror och inbördeskrig. Enligt Betz finns inte bara alla nödvändiga förutsättningar redan på plats, utan de intensifieras också snabbt. De intensifieras också snabbt. Han lyfter fram följande fem avgörande utvecklingar:

1. Som ett resultat av massinvandring och mångkultur känner den ursprungliga vita majoritetsbefolkningen att den hamnar på efterkälken kulturellt, politiskt och ekonomiskt.
2. Som ett resultat av att den centrala politiska eliten utnyttjar situationen och prioriterar utvalda minoriteter framför majoritetsbefolkningen, urholkas den politiska legitimiteten och förtroendet för staten och förvaltningen.
3. Som ett resultat av bristande integration och uppkomsten av parallella samhällen med slutna etniska grupper och egna normer ökar den etniska polariseringen.
4. Social sammanhållning, solidaritet och förtroende försvagas och ersätts av ökad missnöje till följd av dåliga ekonomiska förhållanden, ojämlik fördelning av välstånd och brist på politiskt inflytande.
5. Avindustrialisering, ekonomisk nedgång, försämrad infrastruktur, ökade klyftor med allt fler människor i skuldfällor och uppkomsten av osäkra no-go-zoner där polisen saknar auktoritet förstärker tendenserna till upplösning.

Enligt Betz finns det:

”4 % risk för att inbördeskrig bryter ut i länder med sådana egenskaper. Över en period på fem år ökar denna risk till 18,5 %.
10–15 länder i Europa har dessa egenskaper. Det innebär att det finns en 87–95 % sannolikhet att inbördeskrig kommer att bryta ut i ett av dessa länder inom de närmaste fem åren. Om inbördeskrig bryter ut i ett land finns det en 60–72 % sannolikhet att det kommer att spridas till andra.”

Anledningen är tydlig och objektiv. Massinvandring, mångkulturalism och globaliseringspolitik innebär en enorm ekonomisk, politisk och kulturell börda, inte för den politiska eliten, utan för majoriteten av den etniska infödda befolkningen.

Sysselsättningsgraden är mycket lägre bland invandrarbefolkningen, medan konsumtionen av sociala förmåner är mycket högre bland dem. Brottsligheten är högre. Belastningen på den offentliga infrastrukturen ökar. Skattebördan och trycket på välfärdsstaten ökar.

Och elitens multikulturalism och invandrarbefolkningens ovilja och oförmåga att integrera sig leder till allt större press på den ursprungliga befolkningen att anpassa sig till invandrarminoriteterna, och inte tvärtom. Detta uppfattas naturligtvis av de flesta som både oroande och orimligt.

Betz påpekar att polariserad etnisk mångfald undergräver socialt kapital, social sammanhållning, solidaritet och lojalitet mot staten och gemensamma institutioner.

”Polariserade, fragmenterade samhällen med befolkningar som har stora förväntningsklyftor och bristande förtroende för konventionella politiska mekanismer har alla egenskaper som krävs för att utlösa konflikter”, konstaterar han.

När staten inte längre kan skydda deras intressen och säkerhet leder det till identitetsfragmentering. Nationalstatens gemensamma symboler och ritualer förlorar sin mening. Individer drar sig tillbaka och söker bland sitt eget folk den säkerhet som staten inte längre kan ge.

Den ökande polariseringen mellan den infödda befolkningen och invandrarbefolkningen, och den allt större klyftan mellan majoritetsbefolkningen och en oansvarig politisk elit som visar få tecken på att vilja vända invandringspolitiken, är enligt Betz en recept för konflikt, uppror och, i värsta fall, inbördeskrig.

Han påpekar att detta inte är ren spekulation, utan ett välkänt mönster. Och han betonar att förhållandena är på väg att bli mycket värre och att utvecklingen nu snabbt går mot upplösning.

Enligt många var USA på randen till inbördeskrig före valet 2024. Hade inte Trump och den breda folkliga proteströrelsen mot de centrala eliternas invandrings- och globaliseringspolitik vunnit en så övertygande seger, är det svårt att säga hur det hade gått.

Hade projektilen som snuddade Trumps högra öra under valmötet i Butler, Pennsylvania, den 13 juli träffat en eller två centimeter längre till höger, är det också svårt att säga vad som skulle ha hänt.

En sak är dock säker: regimskiftet i USA tog luften ur den politiska rebellionen som var på väg att bryta ut i landet och förhindrade att den blev våldsam. Detta har skapat optimism för en liknande politisk kursändring genom val och fredliga medel i Europa.

Det var just den etablerade politiska elitens övergrepp och ohämmade invandringspolitik som vicepresident J.D. Vance varnade europeiska ledare för under säkerhetskonferensen i München den 14 februari.

Vance hävdade att massinvandring, inte Ryssland och Kina, utgör det mest akuta hotet mot Europa.

Han påpekade att europeiska väljare inte har röstat för att ”öppna slussportarna för miljontals illegala invandrare”, utan istället i allt högre grad stöder partier som lovar att stoppa okontrollerad migration.

Detta var samma budskap till Europa som president Donald Trump upprepade när USA:s nya nationella säkerhetsstrategi publicerades den 4 december.

Trump pekade särskilt på två saker: den ena var den etablerade politiska elitens övergrepp i EU. Den andra var massinvandringen, som förändrar Europa till oigenkännlighet.

I den nya nationella säkerhetsstrategin sa han till och med att massinvandringen till Europa inte bara är en utmaning för Europa, utan också för USA. Det är förståeligt att amerikanerna anser att det faktum att vissa europeiska Nato-länder håller på att bli icke-europeiska också är en säkerhetsutmaning för USA.

”I det avseendet är det en öppen fråga om de kommer att se sin plats i världen eller sin allians med USA på samma sätt som de som undertecknade Nato-pakten på sin tid”, påpekade Trump.

Det är uppenbarligen viktigt för USA:s säkerhet att Europa förblir europeiskt. Om islamister i Europa får kontroll över kärnvapen utgör det ett mycket direkt hot mot USA, konstaterade J.D. Vance i en intervju med Unherd den 22 december. Han tänker särskilt på Storbritannien och Frankrike.

Att massinvandringen kommer att leda till en befolkningsförändring om den fortsätter är inget annat än enkel matematik och banal demografi.

En majoritet av eleverna i skolorna i München talar inte längre tyska. 70 % av barnen i förskolor i Bryssel har invandrarbakgrund. 40 % av barnen i Oslo har invandrarbakgrund. [Hur stor andel av förskolebarnen i Sverige som har invandrarbakgrund finns det inga exakta siffror på, men SCB anger ”mer än 50 %” i kommuner som Malmö, Botkyrka och Södertälje; reds. anm.] Alla kan se vart detta är på väg.

Och det är naturligtvis osannolikt att Storbritannien, som har varit USA:s viktigaste allierade i Europa, kommer att fortsätta att vara det när majoriteten av befolkningen 2050–2060 består av muslimer. Detsamma gäller Norge, som ligger knappt 5–10 år efter Storbritannien i detta avseende.

Detta är frågor som personer som Keir Starmer, Emmanuel Macron, Ursula von der Leyen och Jonas Gahr Støre inte förstår, eller väljer att ignorera, troligen för att de själva är ansvariga för den katastrofala invandringspolitiken.

De lever i en bubbla och i en självförstärkande ekokammare som bagatelliserar de kostnader, konflikter och nackdelar som är förknippade med massinvandringen, från vilka de själva är skyddade, men som vanliga människor möter med allt större svårigheter.

Nu när kriget har återvänt till Europa och staten och den sociala tryggheten hotas både utifrån och inifrån, bör de fråga sig hur långt de kan sträcka sin egen befolknings tolerans.

De borde ställa sig samma fråga som Donald Trump och J.D. Vance har ställt dem: vilka allierade kommer Storbritannien, Frankrike och Norge att vara när majoriteten inte längre kommer härifrån, utan har sina rötter i MENA-länderna, Afrika och Asien?

Och Jonas Gahr Støre och Ulf Kristersson bör fråga sig själva om de verkligen tror att norrmännen och svenskarna kommer att gå i krig för att försvara en regering som har svikit dem och är i färd med att ersätta dem.

Framtidsutsikterna för Europa är dystra. Med sin destruktiva globaliserings- och invandringspolitik har de europeiska ledarna fört Europa till randen av ett civilisatoriskt sammanbrott. 2026 kommer att bli ett farligt år för Europa, troligen ett ödesdigert år.

Men det finns skäl till optimism. Jag tror att det kommer att bli fred i Ukraina 2026. Men som alltid kommer det att ske på segrarens villkor – fredsvillkoren kommer inte att dikteras av Ukraina och EU. Europas egen framtid är mer osäker.

Den politiska förändringen i USA har dock tänt ett ljus. Denna glöd brinner också för Europa. Det råder ingen tvekan om att en politisk förändring är på väg. Vi närmar oss en tipping point, en vändpunkt. Frågan är när! Och hur!

Kommer förändringen att ske fredligt, som i USA, där MAGA-rörelsen fick politisk representation, varefter förändringen skedde på ett relativt fredligt sätt, eller är vi på väg mot inbördeskrigsliknande förhållanden i Europa, som professor David Betz vid King’s College London tror?

Jag hoppas att förändringen kan ske fredligt. Det är min nyårsönskan. Men då är det avgörande att de breda, populära protestpartierna får den representation som numerärt tillhör dem och inte utesluts genom parlamentariska eller utomparlamentariska medel, som är fallet idag.

Och en sak är klar: de politiker som har försatt Europa i kris kan inte få Europa ur den. De måste bort! Det behövs nya politiker och nya visioner om Europa ska förbli en civilisatorisk supermakt.

Endast tiden kan utvisa detta. Endast spåmännen känner till framtiden.

Gott nytt år!