Det är den 1 januari 2026. När vi ser tillbaka på det år som gått är bilden som framträder dyster. Vi kommer inte att minnas 2025 för dess festtal eller politiska löften. Det kommer att minnas som året då allvarligt våld, knivdåd och skottlossning på offentliga platser gick från att vara chockerande undantag till att bli en del av vardagen i Norge.

Aldrig tidigare har norska nättidningar publicerat så många korta nyhetsnotiser om ”incidenter”, ”slagsmål” och ”skadade personer”. Volymen har blivit så överväldigande att vi nästan har slutat reagera. Det som för några år sedan skulle ha dominerat förstasidorna i flera dagar avfärdas nu med en liten spalt i marginalen. Vi håller på att bli immuna.

Knivens år

Om 2024 var en varning, var 2025 bekräftelsen. Kniven har blivit en ständig följeslagare för alldeles för många unga män i norska städer. Vi har sett knivdåd på öppna gator, i köpcentra och på kollektivtrafiken. Tröskeln för att dra ett vapen för att lösa en trivial konflikt eller stjäla en jacka verkar ha försvunnit helt.

Vi har sett offer ligga blödande på trottoaren medan gärningsmännen – ofta maskerade och i grupper – försvinner in i mörkret. Polisen står ofta utan bra beskrivningar, och fallen avslutas eller gärningsmännen är under den straffrättsliga åldern.

Skott i natten

Skjutvapen är inte längre förbehållna actionfilmer. Under 2025 har vi sett en oroande ökning av skjutningar. Hem beskjuts, det förekommer skottlossning i konflikter mellan kriminella nätverk och oskyldiga tredje parter löper en allt större risk att hamna i korselden. Kulor som flyger genom norska bostadsområden är en verklighet som vi nu måste hantera.

Kvinnors säkerhet offras

Statistiken över våldtäkter och övergrepp talar sitt tydliga språk. Säkerheten för kvinnor som går ut, särskilt på kvällar och helger, är under hårt tryck. Även här ser vi en brutalitet och hänsynslöshet som skapar rädsla och begränsar laglydiga medborgares rörelsefrihet.

Politisk handlingsförlamning

Medan våldskurvan pekar brant uppåt har myndigheternas reaktioner präglats av samma gamla plattityder. Man talar om ”förebyggande”, ”dialog” och ”dåliga levnadsvillkor”. Justitieministern uttrycker sin oro och polischeferna begär mer resurser.

Men verkligheten på gatorna visar en annan bild. Polisen verkar ofta maktlös inför denna nya typ av brottslighet. De svarar på larm, spärrar av områden och skriver rapporter. Men säkerheten återvänder inte.

Det finns ingen anledning att tro att 2026 kommer att bli bättre. Tvärtom. Så länge vi inte vågar tala ärligt om vem som begår detta våld, varför de gör det och vilken kultur de för med sig in i det norska samhället, kommer våldsspiralen bara att fortsätta.

Mönstret är så tydligt att det nästan är överflödigt att påpeka det. Folk ser vad som händer. De ser vilka offren är och de vet vilka förövarna är, även när media och polisen tiger om deras beskrivningar. 2025 var året då vi förlorade kontrollen.

Frågan för 2026 är om vi har viljan att ta tillbaka den.