Nej. Jag erkänner. Rubriken är inte sann. Men den är till hälften sann, och den borde vara hundraprocentigt sann. Eftersom ärkebiskopen nu uppmanar svenskarna att göra motstånd mot den kristna nationalismen, måste det väl vara dags för Svenska kyrkan att byta namn – så den inte uppfattas som för svensk..?

Ärkebiskop Martin Modéus går, i en lång debattartikel publicerad i Dagens Nyheter, till hårt angrepp mot det han kallar ”kristen nationalism”, ett fenomen som han betecknar som ”bekymmersamt” och som han menar måste motarbetas.

Man kan fråga sig varför? Hur kan ärkebiskopen för en av nationens mest traditionella institutioner – folkkyrkan Svenska (!) kyrkan – gå till frontalangrepp mot nationalism? Ganska snart visar det sig dock att ärkebiskopen fått hela begreppet om bakfoten.

”Det första skälet till svårigheterna att förena kristen tro och nationalism ser vi alltså i Jesu eget sätt att möta de människor som fanns omkring honom. [—] Frimodigt predikade han och hjälpte alla som kom till honom – över de mänskliga gränserna”, skriver ärkebiskopen.

Ett sådant medmänskligt beteende lyfts alltså fram som en motsats till nationalism.

Utöver detta menar biskop Modéus att det kan vara ”konfrontativt eller problematiskt” om man uppfattar sig som ”svensk” i stället för som ”människa”, samt att nationalismen är ”en form av klantänkande, där lika söker lika i hård eller mjuk konfrontation med omgivningen”.

Som exempel på detta anför ärkebiskopen *trumvirvel* Trump och Magarörelsen. Oväntat, eller hur?

Men menar ärkebiskopen verkligen att en kristen person inte kan vara nationalist och samtidigt möta medmänniskor av annat ursprung eller tro på ett respektfullt och kärleksfullt sätt?

Svaret är ett rungande ”nja”.

Man kan tydligen vara kristen och nationalist. Men det kommer en brasklapp:

”Dock, varje kristen behöver ställa sig inför Jesus och be om hjälp att se sina mänskliga och ideologiska val i ljuset av vem han är. Och då ser vi att vissa tankefigurer möter tydligt motstånd.”

Chansen är stor att den som haft med kyrkliga företrädare att göra nickar igenkännande inför den formuleringen, ty det handlar om en positionering som är en välkänd källa till konflikt i svenskkyrkliga församlingar. Vi talar såklart om inställningen ”jag har rätt och du har fel, men be, så kan Gud (kanske) ge dig samma insikt som jag redan har”.

Enligt ärkebiskopen går det inte att vara nationalist och samtidigt kristen på rätt sätt. Men för den som ”ställer sig inför Jesus” och ”ber om hjälp att se sina val” kommer sanningen att uppenbaras och visa att ”tankefiguren” nationalism är fel.

Att någon säger sig vara kristen och samtidigt nationalist är således ett säkert tecken för omvärlden på att personen inte har skådat ljuset.

Personen tror kanske att den är kristen – men är det inte på riktigt. Inte som De Goda Fina. De som tycker rätt.

Uppenbarad Värdegrund är den svenskkyrkliga motsvarigheten till pingstkyrkornas andedop.

Ärkebiskopens resonemang påminner mig osökt om mitt samtal med imamen Mahmoud Khalfi (Muslimska brödraskapets högsta höns i Sverige och återkommande samarbetspartner till ärkebiskop emerita Antje Jackelén). Imamen upplyste mig om att jag förvisso var fri att välja att vara kristen – men att jag då samtidigt valde att hamna i helvetet…

Ändå är det något märkligt med biskop Modéus resonemang.

Ärkebiskopen säger sig nämligen vara ”djupt grundad i kärleken till Sverige”.

Eller med andra ord: Ärkebiskopen är själv nationalist.

Det hedrar honom. Och jag erkänner: Jag är också nationalist. Jag älskar landet där jag är född och uppvuxen på ett alldeles unikt sätt. Vart jag än kommer att bege mig på den här jorden, så kommer jag att bära med mig min barndoms natur, språk och traditioner närmast hjärtat.

”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”, som Verner von Heidenstam uttryckte det.

Innerst inne kommer jag alltid att älska mitt fädernesland mest, på precis samma sätt som i princip alla norrmän, finnar, danskar, britter, polacker, ukrainare, iranier, irakier, fransmän, turkar, syrianer, syrier, afghaner, spanjorer, portugiser, egyptier, palestinier, tyskar, amerikaner, australiensare, ester, islänningar, [fill in the blank] och alla andra jag någonsin har träffat.

Nationalister är vi allihopa.

Därför uppstår osökt frågan om det är endast den svenska, kristna nationalismen som är ful och fel, eller om det även gäller kristna från andra nationer? Kanske borde informationsavdelningen skicka ut direktiv till församlingarna om hur de bör bemöta de många kristna från andra länder som besöker gudstjänster och församlingsverksamheter? Får de vara kristna nationalister?

Gissningsvis är det just de kristna svenskarnas nationalism som ärkebiskopen menar bör mötas av motstånd. Kristna ukrainare, palestinier och syrianer får med stor sannolikhet även fortsatt uttrycka kärlek till sin nation.

Exakt där blir det ännu mer komplicerat. För ärkebiskopen skriver även att teologin ”är emot alla sorters klantänkande”. Eller med andra ord att dela in människor i ”vi” och ”dem”. Här delar jag ärkebiskopens åsikt till hundra procent: vi är skapade till en enda mänsklighet. Ändå är det just det där klantänkandet som han ger uttryck för i sin text, när han gång på gång delar sina får i olika fållor: det finns de som älskar sitt land på ärkebiskopens sätt – och sedan finns det andra.

Här har vi faktiskt gått varvet runt och kan, något förvånande, konstatera att ärkebiskopen själv tycks vara lika kategoriserande som den mest hårdnackade nationalist: han delar in kristna i vi och dem, rätt och fel, fin-kristen och ful-kristen. Varför?

Och hur i hela friden kan en kyrka som ska ”göra motstånd mot nationalism” fortsätta att kalla sig just Svenska kyrkan? Är det inte ett uttryck för unken nationalism i motsats till öppen globalism? Vore det inte ärligare (och bättre, av ärkebiskopens resonemang att döma) att byta namn till något mindre exkluderande och mer rättvisande?

Så många frågor – så få svar.

Men så kom jag på det!

Det är ju valår i år, och väljarna måste nu marineras i budskapet att nationalism är av ondo och att en god människa tar avstånd från nationalism – och därför röstar rätt (rött).

Den nationella folkkyrkans avståndstagande från nationalism kom när valet ligger åtta månader fram i tiden.

Det lär komma mera.

PS. Vill du veta mer om partipolitiseringen av Svenska kyrkan, Svenska kyrkans arbetsmiljöproblem eller  dess exkludering av oliktänkande? Köp då min bok Konsten att överleva Svenska kyrkan. DS.