Detta är ett läsarbrev och uttrycker författarens åsikter.

Barn har rätt till privatliv. Inte bara hemma, utan också på dagis, i skolan och alla offentliga institutioner de besöker.

Detta är inte en åsikt. Det är fastställt i barnkonventionen, och i den norska ramplanen för förskolor och skollagen.

Ändå ser vi just nu en utveckling som borde oroa betydligt fler föräldrar än vad den faktiskt gör. Frågan är enkel: vad har hänt med barnens rätt att inte tvingas ta del av vuxnas politiska och ideologiska projekt?

Vi litade på staten – och sov oss igenom lektionen

Få föräldrar har läst ramplanen för förskolor eller läroplanen för skolor i sin helhet. Det är kanske förståeligt. Vi har litat på att staten vill våra barns bästa. Att förskolor och skolor först och främst ska vara trygga platser för lek, lärande och utveckling – inte arenor för värdebaserad politisk påverkan.

Men idag är Pride, genusideologi och sexualpolitik inte längre perifera frågor. De har blivit en integrerad och synlig del av vardagen i förskolor och skolor, ofta utan någon verklig debatt, utan samtycke och utan att föräldrarna tillfrågats.

När ideologi blir bakgrunden till vardagen

Låt mig beskriva ett helt normalt vardagsliv – inte utifrån teori, utan utifrån barnens faktiska erfarenheter. I förskolan möter barnen dagligen Pride-symbolik. Regnbågsflaggan på shoppingkassar. På väggar. På kläder. På affischer. Under hela juni – och ofta långt därefter – är sexualitet, könsidentitet och könsuttryck dominerande teman.

Detta presenteras som ”inkludering”, men vi måste våga ställa en grundläggande fråga. Vad är Pride egentligen?

Prideflaggan är inte en neutral eller värderingsfri symbol. I Norge är den nära kopplad till organisationen FRI – Föreningen för köns- och sexuell mångfald – en tydligt politisk intressegrupp. [RFSU är den svenska motsvarigheten; reds. anm.]

Prideflaggan är alltså inte ”bara” en flagga. Den är inte flaggan för mångfald eller ”kärlek är kärlek”. Kanske var den det i början, men nu har vi kommit långt ifrån det. Ännu längre än jag trodde var möjligt. När denna symbol genomsyrar offentliga institutioner för barn är det legitimt att fråga sig varför en viss ideologisk uppfattning har fått en så dominerande plats.

Vi vet att upprepad exponering har en inverkan – även om det är omedvetet. Det är grundläggande psykologi. Barn behöver inte ”förstå” för att påverkas. De behöver bara utsättas för saker tillräckligt många gånger.

Skolan följer efter – och förstärker

När barnen börjar skolan fortsätter samma mönster. Vid sitt första möte med skolsköterskan, som är en auktoritetsperson, ombeds barnet att tolka bilder och beskriva känslor. Skolsköterskan står i dörröppningen till sitt kontor – och vad tror du hänger på dörren? En stor, utsträckt Pride-flagga med alla färger. Regnbågsfärger hänger på lärarnas nyckelband. Hela skolan signalerar en specifik uppsättning värderingar.

Detta sker vid en tidpunkt då barnen fortfarande befinner sig i ett sårbart skede av identitetsutvecklingen. De är osäkra. De prövar olika roller. De försöker förstå sig själva och världen. Detta är helt normalt. Min fråga är: vad händer när denna osäkerhet tolkas och ramas in av en viss ideologi – innan barnet har språket, mognaden eller förutsättningarna för att förstå konsekvenserna?

Barns integritet är inte ett statligt projekt

Barns rätt till integritet handlar inte bara om integritet i teknisk mening. Det handlar om rätten att utveckla tankar, känslor och identitet utan ständig ideologisk påverkan från staten.

När sexualitet, könsidentitet och politiska symboler blir allmänt förekommande i institutioner som barn inte kan välja bort, då har vi gått över en gräns. Då är det inte längre ”inkludering”. Då är det påverkan. Och här måste föräldrarnas rättigheter och omsorgsplikt tas på allvar.

Föräldrar har inte bara rätten – utan också skyldigheten – att skydda barn från påfrestningar som de inte är mogna nog att hantera.

Staten bör stödja föräldrarna, inte åsidosätta dem. När förskolor och skolor i praktiken tar på sig rollen att förmedla värderingar inom områden som påverkar identitet, sexualitet och kroppen, utan verkligt samtycke, då har något gått fel.

Gränserna måste dras någonstans

Det handlar inte om att förneka vuxna rätten att leva som de vill. Det handlar om barns rätt till trygghet, neutralitet och integritet. Om rätten att vara barn – innan de blir måltavla för vuxnas ideologiska strider.

Det handlar också om att offentliga skolor och förskolor har ett ansvar att upprätthålla förtroende, trovärdighet och gott samarbete med föräldrarna. Vi måste våga ställa frågor. Vi måste våga säga stopp. Och vi måste ta tillbaka vår roll som föräldrar. För om vi inte gör det, vem ska då se till våra barns bästa?

Om författaren: Jannicke Almenning är gift och har tre barn, är entreprenör och har varit en föregångare inom norsk kultur och värderingar i en serie virala videor på TikTok.