Det krävs inte mycket för att bli stämplad som ”trumpist”. Termen avser någon som utan förbehåll applåderar allt Donald Trump säger.

Den norske författaren Kjetil Rolness anser att civilisationen i USA redan har kollapsat tack vare Trump. Men är det så enkelt? Skulle Trump ha valts utan åtta år med Obama?

”Civilisationen har redan kollapsat”, inleder sociologen och författaren Kjetil Rolness i Aftenposten och pekar på Trumps USA.

Texten kan läsas som ett svar på vicepresident J.D. Vances tal i München och National Security Strategy: ”We want to support our allies in preserving the freedom and security of Europe, while restoring Europe’s civilizational self-confidence and Western identity”.

Rolness ställer frågor direkt till Nobelkommitténs vice ordförande, Asle Toje, på Facebook: ”Har inte civilisationens kollaps redan inträffat? Inte i Europa, utan i USA. Inifrån och uppifrån. Genom nedmonteringen av sanningen, upplösningen av normer och personaliseringen av makten (?)”.

Rolness går in i detalj i sin beskrivning av vad Trump har sagt och ger därmed civilisationens kollaps ett ansikte. Han anser att Trump är själva personifieringen av kollapsen och att den manifesterade sig i stormningen av kongressen den 6 januari 2021, en händelse som vi alla helst hade varit utan.

Författaren själv avstår från att använda etiketten ”trumpist”, men om man skulle lägga till nyanser i hans beskrivning av verkligheten, dyker aggressionen snabbt upp i kommentarsfältet och etiketten fastnar.

Låt mig ta ett steg tillbaka till boken Our Man in Washington av Hans D. Høeg, som var stabschef för den amerikanske kongressledamoten Thomas Massie (R, Ky) från 2012 till 2017.

Han skriver om sitt intryck av kongressen: ”det hårda mötet med ett självförstärkande system av korruption och byråkratiska knep – en kultur som är en logisk orsak till två historiska händelser: upproret under presidentvalet 2016 och stormningen av kongressen 2021.”

Høeg, som är en av få norrmän som känner till amerikansk politik inifrån, tror att något var på gång långt innan Trump blev presidentkandidat.

Venezuela och Iran

Innan Rolness går in på detaljerna kring den 6 januari sätter han tonen med lite geopolitik.

”Tycker du att förra veckans geopolitiska händelser har varit chockerande och skrämmande? Jag också. Man rycks ur sin ’Trump-trötthet’ när Donald Trump vidtar militära åtgärder i Venezuela och vill ”styra” landet tills vidare. När han tycker att en liknande intervention i Colombia ”låter bra”. När han också hotar Kuba, Mexiko och Iran – igen.”

Det finns anledning att fråga sig om Rolness läser något annat utrikespolitiskt material än det han selektivt plockar upp från The New York Times, som jag själv också prenumererar på. Den 9 mars 2015 förklarade president Barack Obama att Venezuela utgör ett ’ovanligt och extraordinärt hot’” mot USA:s nationella säkerhet. Detta gjordes genom ett officiellt presidentdekret som Obama undertecknade samma dag och som införde riktade sanktioner mot utvalda venezuelanska tjänstemän.

Och ytterligare ett steg tillbaka, till den 22 april 2008, då presidentkandidaten Hillary Clinton förklarade att hon skulle ”totally obliterate”, fullständigt utplåna, Iran.

Rolness beskrivning av USA:s agerande i Venezuela och Trumps uttalande om att han skulle ingripa om Khamenei satte in armén mot civilbefolkningen är exceptionellt illa tajmat.

För det första har Kina under Biden blivit Venezuelas största fordringsägare och strategiska partner. Åttio procent av Venezuelas oljeexport har gått till Kina som betalning. Denna oljeförsörjningskedja har nu avbrutits, i enlighet med den nationella säkerhetsstrategin. Utfärdandet av venezuelanska pass till personer med kopplingar till Hizbollah och andra grupper med kopplingar till Iran, liksom Hizbollahs närvaro på Margarita Island, har upphört. Dessutom har USA vidtagit åtgärder mot den omdiskuterade ryska ”skuggflottan” som transporterar olja ut ur Venezuela.

I Iran bevittnar vi en pågående revolution för att bli av med det brutala islamistiska prästerskapets regim. Det enda land som har förmågan att ingripa om islamisterna verkligen börjar döda civilbefolkningen är USA. En desperat kamp för civilisationen pågår där, med demonstranter som döper om gator i Teheran till ”Donald Trump Street”.

Alla kan uppröras över Trumps sensationella uttalanden om Grönland. När man läser den nationella säkerhetsstrategin i ett realpolitiskt sammanhang blir den mer begriplig. Det är värt att komma ihåg att president Harry Truman 1946 erbjöd 100 miljoner dollar i guld för Grönland. Den summan guld är idag värd 13 miljarder dollar.

Varför Rolness inte vill förstå axeln Venezuela-Iran-Kina-Ryssland är bara Rolness själv som vet.

Han frågar: ”Kan vi riskera att Norge blir ombedda att ge upp Svalbard av samma skäl? Eller för att kompensera för ’det stora misstaget’ att inte ge fredspriset till mannen som ’faktiskt STOPPADE 8 KRIG’?”

Jag frågar därför Rolness: Har du läst USA:s säkerhetsstrategi och förstått den i ett realpolitiskt sammanhang?

Orsak eller verkan

Skulle Donald Trump ha varit en livskraftig presidentkandidat utan åtta år med Obama? Jag tror inte det. Och den åsikten borde inte kvalificera en för etiketten ”trumpist”, som för många faktiskt betyder ”fascist”. Jag tror att Trump är resultatet av en period av försummelse, korruption och felaktig politik, som beskrivs i Høegs bok och som många har upplevt.

Det skulle vara för mycket att gå igenom alla relevanta händelser under Obamas period, men några är värda att nämna. När Osama Bin Laden eliminerades 2011 var uppdraget i Afghanistan i princip slutfört. Men USA, Nato och EU ville bygga upp en civilisation i ett samhälle som mer eller mindre befann sig i stenåldern. De som fick betala det högsta priset var amerikanerna. Obamas prioriteringar ledde till ett maktvakuum i Irak, vilket bildade grunden för Islamiska staten (IS).

Under Obamas ledning annekterade Ryssland Krim och underblåste en konflikt i Donbass, som utvecklades till öppet krig.

Under Obamas ledning upplevde Amerikas mest våldsamma kriminella nätverk, MS13, en markant återuppkomst och etablerade sig på östkusten, underblåst av illegal invandring.

Under Obamas tid beslutade Europas ledande industrination, Tyskland, att fasa ut sin stabila energiförsörjning till förmån för vindkraft, som skulle balanseras med billig rysk gas.

Under Obamas tid bombades Libyen från diktatur till anarki. Libyen förvandlades till en terminal för en ström av migranter till Europa. Obamas viktigaste G7-mötespartner efter Japan, Angela Merkel, som hade lagt grunden för den senaste tidens nedgång i tysk industriproduktion, sa ”wir schaffen das” och öppnade dörrarna för den största migrationsvågen till Europa sedan folkvandringstiden.

I Europa har omkring 1.000 människor dödats i terroristattacker utförda av IS och al-Qaida, och befolkningen i de större städerna upplever en ökande osäkerhet på grund av massinvandringen. USA ansvarade för säkerheten och betalade räkningen. Obama, liksom sina föregångare, bad artigt européerna att bidra mer, men civilisationen hade kommit så långt att detta ignorerades. Och under Obama krävde opioidepidemin, ledd av OxiContin, följt av heroin- och fentanylmissbruk, över 200.000 amerikanska liv.

Efter åtta år av ”Yes, we can” och ”Change” var USA och västvärlden aldrig sig likt igen.

Sedan kom verkligheten ikapp

Allt började falla sönder eftersom siffrorna inte längre gick ihop. Sedan kom Donald Trump, med sitt grova och brutala språk och sitt berömda uttalande ”The American dream is dead”. Han gjorde sig förstådd bland dem som hade burit bördan av ”Yes, we can” och ”Change”.

Etablissemanget gillade inte det. Redan den 16 maj 2017, knappt fyra månader in i Trumps första mandatperiod som president, twittrade talmannen i representanthuset Nancy Pelosi: ”Our election is hijacked. There is no question. Congress has a duty to protect our democracy and follow the facts.”

De fakta hon hänvisade till var ”Russia collusion” och att Trump var en rysk spion. Hon kallade Trump för en ”Russian asset” i TV! Detta blev den rådande uppfattningen bland majoriteten i kongressen och pressen, och Trump blev föremål för en utredning. Sedan dess har det blivit klart att inte bara en del, utan allt var påhittat. Ursprunget var Hillary Clintons valkampanj. Och sannolikheten att både Obama och FBI-chefen Comey kände till detta verkar uppenbar. Det enda som chefsutredaren Robert Muller kunde anklaga Trump för var hindrande av rättvisan. Med andra ord, en utredning baserad på ren och skär påhitt.

När Trump anklagade Tyskland och EU för att göra sig beroende av rysk gas medan USA ansvarade för säkerheten, leddes han bokstavligen ut ur FN! Hans odiplomatiska sätt att uttrycka detta ledde till att han anklagades för att hota med att dra tillbaka USA från Nato, vilket inte framgår av säkerhetsstrategin, tvärtom.

Detta satte sina spår under Trumps första mandatperiod som president. Före valet 2020 florerade termer som ”fascist” eller variationer därav i flera stora tidningar.

Sedan dök Hunter Bidens bärbara dator upp. Utan någon erfarenhet av energibranschen satt han i styrelsen för det ukrainska gasbolaget Burisma från 2014 till 2019 och tjänade 50.000 dollar i månaden trots allvarliga drogproblem. Detta skedde när hans far var vicepresident och sändebud i Ukraina. Laptopen innehöll en mängd komprometterande och skandalöst material med mycket olyckliga kopplingar till presidentkandidaten Joe Biden.

Detta avfärdades bryskt som rysk desinformation. I ett offentligt brev daterat den 19 oktober 2020 skrev 51 före detta höga amerikanska underrättelsetjänstemän att laptopen innehöll ”all the classic earmarks of a Russian information operation”. Den amerikanska och europeiska pressen kom omedelbart till samma slutsats. Joe Biden vann en jordskredsseger.

Även om Donald Trump fick mer än 11 miljoner fler röster än 2016 räckte det inte för att slå Bidens 81 miljoner, vilket var hela 12 miljoner fler röster än Obama fick 2008. Påstådda oegentligheter i valet och Trumps påståenden om valfusk slutade i den bisarra stormningen av kongressen.

Under Biden upplevde Europa sin värsta energikris sedan 1973 på grund av felaktig politik.

Under Biden gick Ryssland in i ett fullskaligt krig mot Ukraina, ett krig som närmar sig fyra år, med troligen mer än en miljon ukrainare och ryssar döda, och stora ekonomiska konsekvenser för både Europa och USA som de största bidragsgivarna.

Vågen av invandring till USA från söder nådde en ny nivå. Delstater som Texas och Florida skickade vidare migranterna till Washington, vilket orsakade kaos.

Biden genomförde stora offentliga utgifter för klimatåtgärder under namnet IRA – Inflation Reduction Act, vilket bidrog till att öka penningmängden, skulden, utan avkastning, och därmed utlöste mer prisinflation.

Donald Trumps hem i Florida genomsöktes av FBI i jakt på olaglig förvaring av hemliga dokument. Fallet kulminerade i att liknande dokument hittades lagrade i en kartong i president Joe Bidens privata garage.

När presidentvalet 2024 närmade sig var pressen återigen full av anklagelser mot Trump om att han var fascist. Under tiden hade både New York Times och Washington Post bekräftat, om än med små bokstäver, att Hunter Bidens bärbara dator var äkta och dess innehåll autentiskt.

Trump vann valet med 77,3 miljoner röster mot Kamala Harris 75 miljoner. Trots att en fascist påstods kandidera till presidentposten var valdeltagandet lägre än fyra år tidigare. Mer än tre miljoner människor som röstade i valet 2020 dök inte upp, trots att ”barbarerna stod vid porten”, enligt Rolness.

Min fråga till Rolness är: Var började det gå fel?