Lagom till att valrörelsen växlar upp, plockar vänsterlutande public service ännu en gång fram den där frågan som vägrar att dö: präster som inte vill viga samkönade par. Nu rapporteras det med sorg i rösten att det fortfarande finns biskopar som inte städar bort dem som tycker fel.

 En undersökning gjord av svensk public service har visat att nio av 13 biskopar i Svenska kyrkan ” inte per automatik utesluter” blivande präster som säger nej till samkönade vigslar.

Upprördheten är, som alltid, total och välregisserad.

Den lilla detaljen att Svenska kyrkan öppnade upp för samkönade vigslar redan 2009 och att inte ett enda samkönat par nekas en kyrklig vigsel, glömmer man som av en händelse bort att nämna.

Istället får vi höra hur människor ”är ledsna” och hur detta ”handlar om kärlek”. Och vem vill vara emot kärlek? Det är ett effektivt retoriskt grepp: om frågan reduceras till känslor blir varje invändning automatiskt kall, hård och suspekt.

Men det som pågår har väldigt lite med känslor att göra – och desto mer med makt.

Tolerans, men bara för rätt tänkande

Fakta i målet är egentligen ganska odramatiska: en majoritet av biskoparna i Svenska kyrkan tillåter fortfarande att präster har en klassisk kristen äktenskapssyn. Det vill säga den syn som kyrkan själv lärde i två tusen år, och som fortfarande delas av stora delar av världskyrkan.

Det är alltså inte fråga om någon extrem minoritet. Det är snarare resterna av det som nyss var norm.

Och ändå framställs det som ett problem som måste åtgärdas.

Varför?

För att toleransen i dagens kyrkliga debatt visar sig vara villkorad. Den gäller – men bara i en riktning. Du får gärna vara inkluderande, så länge du inkluderar på rätt sätt. Du får gärna tala om kärlek, så länge du landar i rätt slutsats.

Och vad som definieras som ”rätt” i svenskkyrkliga frågor är, som så ofta annars, samstämmigt med Socialdemokraternas partiprogram. Så det kan slumpa sig.

“Hygienfråga” – när människor blir något som ska städas bort

När biskopen i Karlstads stift beskriver det som ”en hygienfråga” att utesluta präster med traditionell äktenskapssyn, klarnar bilden.

Hygien.

Ett ord som hör hemma i sammanhang där något ska rengöras, desinficeras – avlägsnas.

Har biskopen månne omfamnat tanken om mänskliga brunråttor?

Det är hur som helst ett remarkabelt språkbruk i en kyrka som säger sig värna varje människas värde. Men kanske är det just där skon klämmer: värdet gäller – men inte för den som tycker fel.

“Det handlar om kärlek” – och om uteslutning

“Det handlar om kärlek”, upprepas det.

Ja, uppenbarligen. Kärleken till den egna värdegrunden tycks vara så stark att den kräver att andra åsikter försvinner.

För samtidigt som man talar om inkludering driver Socialdemokraterna sedan länge linjen att ingen ska kunna prästvigas om den inte viger samkönade par. Det räcker alltså inte att acceptera ordningen, eller att samexistera i en kyrka med olika uppfattningar. Man måste också aktivt bejaka den.

Annars är man inte välkommen.

Det är en märklig form av mångfald.

En kyrka i akut behov – av färre präster?

Samtidigt råder prästbrist. Inte minst i just Karlstads stift.

I de flesta organisationer hade det lett till en viss ödmjukhet inför rekrytering. Kanske en vilja att rymma fler, snarare än färre.

Men inte här.

Här diskuteras istället hur man ska kunna stänga dörren ytterligare – denna gång för människor med en teologisk uppfattning som kyrkan själv bar upp i sekler.

Det är svårt att inte imponeras av konsekvensen.

Från folkkyrka till åsiktsfilter

Det som en gång var en folkkyrka och en trosgemenskap håller på att bli något annat: ett åsiktsfilter och en åsiktsgemenskap.

Den avgörande frågan är inte längre är tro, kallelse eller kompetens – utan om du landar rätt i samtidens värderingsfrågor.

Och visst, man får tycka vad man vill. Så länge man tycker rätt.

Alternativet är att ta konsekvensen av att tycka fel.

Den obekväma frågan

Kvar finns en fråga som ingen riktigt vill ställa högt: Hur öppen är en kyrka som bara släpper in dem som delar rätt åsikt? Och hur tolerant är en organisation som kallar sina meningsmotståndare för ett hygienproblem?

Det kanske, trots allt, inte bara handlar om kärlek – det handlar också om vem som får plats.

Och om vem som ska bort.