Det börjar bli ett mönster nu: När vuxenvärlden misslyckas kallar man in barnen – för att lösa allt från den havererade integrationen till konsekvenserna av den nerlagda psykvården. Och allt presenteras, förstås, som något väldigt fint.

Det finns ett nytt samhällskontrakt i Sverige. Det finns inte nedskrivet någonstans, ingen har röstat om det och ingen politiker talar öppet om det. Men det märks överallt.

När systemen brister, när politiken misslyckas, när institutionerna faller isär – då kallar man in barnen.

Statens sista reserv: mellanstadiebarn

Vad har exempelvis Malmö, Sandviken, Trollhättan, Gislaved, Örebro, Nyköping, Linköping och Borås gemensamt?

De är exempel på kommuner som har valt att bussa skolbarn mellan skolor för att “öka integrationen”. Syftet är tydligt: barn ska blandas. Inte för att det gynnar deras egen utbildning – utan för att de ska kompensera för det integrationshaveri som vuxenvärlden skapat.

Vad har föräldrarna till de drabbade barnen gemensamt?

De har varit lindrigt positiva. För att uttrycka det diplomatiskt. “Det kan inte vara våra barns uppgift att lösa situationen”, är kommentaren som återkommit i ändlösa variationer.

Ändå är det exakt det som sker.

Barn flyttas från sina trygga sammanhang – inte för sin egen skull, utan för att agera språkliga och sociala stödhjul åt andra. I praktiken tjänstgör de som obetalda integrationskonsulter.

Och det här är inte det enda området där barnen får axla ansvaret där politikerna abdikerat.

Klassrummet som psykiatrisk mottagning

Sveriges Radio rapporterar om hur en lärare växlar mellan att vara Marcus eller Malinda.

På morgonen får ”känslan” bestämma om det är en Marcus-dag eller en Malinda-dag, könsidentiteten växlar från dag till dag. Ibland möter eleverna en man. Ibland har mannen klätt sig i kjol, hårspänne och ring med vaginasymbol. Då förväntas eleverna leka med och låtsas att han är en hon.

Det kallas tydligen för ”demi-fluid” och presenteras som ett personligt uttryck. Något eleverna “vänjer sig vid”.

Självklart gör de det. Barn vänjer sig vid det mesta – det är just därför vuxna har ett ansvar att skydda dem.

I stället gör man motsatsen. För vad innebär det i praktiken?

Att barn – återigen – förväntas anpassa sig till vuxnas komplexa livssituationer. Att de ska navigera identiteter, pronomen och psykologiska processer som till och med vuxna ofta har svårt att förstå.

Och de ska göra det i skolan. På lektionstid. Som en del av sin vardag. Samtidigt som de ska prestera och betygssättas – och kryssa sig igenom den tonårstid som ska lägga grunden för den egna identiteten.

Barnen – välfärdsstatens stötdämpare

Man placerar barn mitt i vuxnas identitetsprocesser och kallar det pedagogik. Man förväntar sig att de ska förstå, bekräfta och anpassa sig – utan att någon ens ställer frågan om det är rimligt.

När integrationen misslyckas ska barnen bussas. När psykvården brister ska barnen förstå. När vuxenvärlden tappar kontrollen ska barnen anpassa sig.

Barnen har blivit välfärdsstatens stötdämpare, det är de som får ta smällen när systemen kraschar. Och ju mer det knakar i samhällsbygget, desto mer lastar man på dem.

Den moraliska utpressningen

För att tysta all kritik, paketeras allt in i moral, där den som invänder misstänkliggörs direkt.

Vill du inte att barn ska bussas? Då är du emot integration. Förmodligen är du även rasist. Islamofob? Definitivt.
Vill du inte att barn ska hantera vuxnas identitetsprojekt? Då är du intolerant. Kanske homofob. Tveklöst högerextremist.

Det är ett effektivt sätt att tysta kritik, men det förändrar inte verkligheten: Barn ska inte bära konsekvenserna av vuxenvärldens misslyckanden. Barn ska inte vara integrationsverktyg. Barn ska inte vara psykologiskt stöd åt vuxna. Barn ska inte vara lösningen på problem som vuxna skapat.

Barn ska vara barn.

Så låt oss ställa den fråga som konsekvent undviks: När blev det barnens uppgift att kompensera för politiska beslut, ideologiska experiment och nedmonterade institutioner?

Och hur länge tror vi att det håller?