Filosofen Pascal Bruckner bor i centrala Paris. Under kaoset den 17 oktober gick han ut på en promenad för att göra sina iakttagelser, för att sedan berätta om dem för Le Figaro.
Bruckner bevittnade själv hur polisen länge lät bli att dyka upp medan en grupp maskerade män bröt sig in i en lyxbutik mitt i centrum. Grannarna ringer polisen, som svarar men inte kommer, så att inbrottet kan pågå ostört i över en halvtimme.
Tidigare under dagen har han sett en demonstration med svartklädda, maskerade män med palestinska flaggor, och därefter en sammandrabbning med polisen där aktivisterna ropar ”Vi är alla barn från Gaza!”.
Brucker noterar några slagord som återkommer. Ett av dem är wallah, vid Allah:
Mitt på eftermiddagen strömmar det in bråkmakare. Butikerna stänger, den ena efter den andra, likaså kaféerna. Le Progrès på hörnet av Rue de Bretagne barrikaderar sig, och servitörerna, beväpnade med batonger, håller sig inne, redo att slåss mot demonstranterna. Redan klockan 18 är det en apokalyptisk syn: Gäng med ungdomar som skrattar och roar sig, berättar för varandra om sina bedrifter, mimar sammandrabbningarna med polisen och letar efter nya mål. Det är detta som slår en: den goda stämningen bland deltagarna, som ropar ”Wallah, wallah!”. De är glada, de har ockuperat den terroriserade huvudstaden, de är herrar över den välbärgade och likgiltiga huvudstaden som hånar dem med sin rikedom.
En annan är bismillah, i Allahs namn.
På Boulevard du Temple brinner cyklar, några få personer tar sig upp i våningarna i byggnaderna och bankar på dörrarna till livrädda boende; Kitsuné-butiken plundras, liksom Salomon-butiken på Rue Vieille-du-Temple. Smyckesbutiker, skobutiker och lyxklädesbutiker är de viktigaste målen för inkräktarna. […] Och överallt finns samma slagord sprayat på väggar eller butiksfasader: ”Bismillah, det är mörkret”, och då vill vi särskilt komma ihåg slutet: löftet om en mörk period präglad av plundring, förstörelse och våld.
Skolprotesterna kapades av ”storebröderna” som förklarar krig mot samhället och staten, konstaterar Bruckner.
En del av Frankrike vill få den andra delen att betala för sig, och det finns politiska grupperingar nära den yttersta vänsterkanten som stöder detta i social rättvisans namn.
Detta är punktum i en lång mening, menar han:
Det som hände den 17 oktober är inte ett isolerat fall; det är konsekvensen av en lång rad brister som vissa av oss har kritiserat i minst tjugo år: toleransen för inre förfall, för våldsamma utbrott i förorterna som förklaras med ”rasism”, postkolonial skuldkänsla, en vana vid ohövlighet som ursäktas med kapitalism och ”polisvåld”. Det som hände förra lördagen kommer oundvikligen att upprepas, som en försmak på det kaos som väntar.
Bruckner tillhörde en intellektuellt respektabel vänster som det bara finns några få gamla rester kvar av, och den är därmed politiskt hemlös. Som anhängare av en sekularism som tolererar religioner om de håller sig i skinnet skulle man kanske tro att han skulle säga något om islam efter alla iakttagelser av ”wallah” och ”bismillah”, men även han drar sig för att gå den vägen.
Han vänder sig istället till statsmakten. Den måste verkligen skärpa sig:
Annars kommer de skrattande busarna från den 17 oktober att framstå som vänliga statister jämfört med dem som kommer efter: kriminella gäng ledda av extremvänstern för att tvinga vårt land på knä. En tyst statskupp.
Bruckner är alltså inte rädd för djärva prognoser, men kanske för den potentiella effekten av de ord han inte yttrar.
