Ur flödet/i korthet

Dagens Nyheter fortsätter oförtrutet nedför den agendasättande väg som nyligen ledde dem ända fram till Rinkeby Folkets hus. Där var uppdraget att rapportera om Tjejforum, ett projekt finansierat av Rädda Barnen som beskrivs som ”en mötesplats för unga tjejer där ungdomars rättigheter står i centrum”. Rubriken är självklar: ”De jobbar för att stärka tjejer i sitt eget område”, och det låter ju bra.

Rinkeby är den stadsdel där arbetslösheten är högst i hela Stockholms stad, årsinkomsten är mindre än hälften av den i centrala Stockholm och över 70 procent av befolkningen är utrikesfödda (vilket betyder att i princip samtliga har så kallad ”invandrarbakgrund”). Problemen med hedersförtryck, gängkriminalitet och religiös extremism är, i praktiken, oöverskådliga och området har i många år varit ett så kallat ”särskilt utsatt område”, vilket definieras på följande sätt av Polismyndigheten:

Ett geografiskt avgränsat område som kännetecknas av en allmän ovilja att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiskt hot och våld mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Många gånger har det skett en normalisering av situationen i området vilket innebär att varken polisen eller de boende reflekterar över läget i området.

I ett särskilt utsatt område ingår även i viss mån:

  • parallella samhällsstrukturer
  • extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt
  • fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
  • personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden
  • en hög koncentration av kriminella

Om det ligger andra utsatta områden i nära anslutning till ett särskilt utsatt område finns det risk för samverkan mellan kriminella personer eller nätverk inom områdena. Läget anses vara akut.

Rinkeby och Tensta gränsar till Rissne, Hallonbergen och Husby. Ett stenkast bort ligger Hässelby/Vällingby. Alla räknas som utsatta områden. Hur var det Polisen definierade situationen? ”Läget anses vara akut”.

I denna verklighet ska alltså Tjejforum ge kvinnor och flickor ”möjlighet att lyfta sina problem, samt kunskap och kraft att förändra”. Det är utan tvekan ett oerhört viktigt uppdrag, särskilt i skuggan av Polismyndighetens ovanstående definition. I ett sådant område är kvinnors och flickors fri- och rättigheter helt nödvändiga att värna och stärka.

Läsaren får sedan träffa tre unga kvinnor som ska utföra det jobbet – och vilka är då dessa tre? Najah Habib, 18 år, Farhiya Hawad, 19 år, och Naima Mohamud, 18 år, är alla goda representanter för Rinkeby: de är somalier och iklädda traditionell islamisk, heltäckande klädsel. Och de älskar både sin religiösa identitet och sitt Rinkeby! Inte ett kritiskt ord. Tvärtom.

Själv vet Naima Mohamud ingen bättre plats än Rinkeby. Här finns den goda maten, och glada grannar som hälsar i trapphuset och på gatan. En plats där hon kan vara sig själv.

– Jag känner mig trygg när jag kommer till Rinkeby. Jag ser andra muslimska kvinnor i sjal.

Att unga kvinnor som de själva stöts ut, misshandlas eller mördas om de trotsar de religiösa kraven, och exempelvis tar av sig ”sjalen” – som inte är en neutral sjal, utan en hijab, ett religiöst plagg som markerar underkastelse inför en ideologi som betraktar dem som underlägsna och som bärare av mannens heder och sexualitet – kringgås med närmast kirurgisk precision.

Nej, Rinkeby är platsen ”där man är trygg” –  förutsatt att man signalerar att man underkastar sig islams religiösa lagar. Den flicka som inte vill underkasta sig islam, lär inte mötas av någon större förståelse om hon besöker Tjejforum. Det är inte den religiösa extremismen, de kriminella gängen eller kvinnoförtrycket som bekymrar Najah, Farhiya och Naima. Nej då.

Annat är det i de områden som inte är som Rinkeby. Där existerar problemen som DN väljer att belysa. Naima förklarar:

– När jag åker in till stan ser jag ingen som liknar mig. Jag känner mig inte lika välkommen.

Naima, Najah och Farhiya, som själva har valt att bära en religiös klädsel som tydligt skiljer dem från mängden, känner inte igen sig när de lämnar Rinkeby. Det får dem att inte känna sig lika välkomna i det kristna land deras föräldrar valt att flytta till och som de själva väljer att bo kvar i.

Här möter läsaren det verkligt intressanta i texten, det som inte nämns med ett ord: Najah, Farhiya och Naima upplever inga som helst problem med att leva i ett område med en parallell samhällsstruktur, religiös extremism, kränkningar av religionsfriheten, begränsande fundamentalism och kriminella gäng, där problemen är så stora att Polisen bedömer läget som akut. Nejdå. Deras problem är istället att inte resten av Stockholm och Sverige ser ut som Rinkeby.

Problemet för Tjejforums representanter är med andra ord att Stockholms gatubild, än så länge, inte domineras av islam. När de berättar om hur de möter ”andra utmaningar och andra förväntningar” eftersom de är tjejer, menar de inte islams kontrollerande krav på deras sätt att klä sig, uppträda och leva. Nej, det handlar istället om att det svenska majoritetssamhället bemöter dem på sätt som upplevs som ”mer krävande” – eftersom de har valt att bära religiös klädsel…

– Jag hoppas att vi är den sista generationen som har de här svårigheterna, säger Najah Habib.

Den demografiska statistiken för Sverige tyder på att Najah Habib kommer att få se sin önskan uppfylld redan inom några år. Statistiken talar för att Stockholm och hela Sverige kommer att förvandlas till ett enda, stort Rinkeby. Det vore väl ett intressant ämne för Dagens Nyheter att ta upp? Både i samtalen på Tjejforum och i övrigt redaktionellt material? Men det gör de inte. Istället får läsaren ett annat budskap: Det finns inga problem i Rinkeby. Rinkeby är bättre och tryggare än övriga Stockholm. I själva verket är Rinkeby, med sin sammanhållning, sitt samhällsengagemang och sin goda mat, en förebild för övriga delar av huvudstaden och landet.

En mening från Polismyndighetens definitioner dyker upp i mitt inre:

”Många gånger har det skett en normalisering av situationen i området vilket innebär att varken polisen eller de boende reflekterar över läget i området.”

Den normaliseringen tycks inte endast ha drabbat den boende i området, utan även i allra högsta grad journalisterna på Dagens Nyheter.