Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

»Ära i höjden åt Gud

och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: »Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.« De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra – och se: allt var så som det hade sagts dem.

Luk 2:1-20

I år beslutade skolledningen på Kampen Skole i Stavanger att avskaffa den traditionella julgudstjänsten och ersätta den med en julfest. På onsdagsmorgonen förra veckan tog de med alla utom ett fåtal elever på en promenad till katedralen.

Där sjöng de ”Vi tenner våre lykter”, ”Santa Claus Is Comin’ to Town” och ”Tenn lys”. Men inte den fjärde versen om ”Himmelens konung”.

I ett informationsbrev till föräldrar och vårdnadshavare stod det att julfesten skulle ha ett icke-konfessionellt innehåll. Det vill säga en fest utan predikan, bön eller gudstjänst. Evenemanget var enbart en kulturell och social julfest med fokus på ”gemenskap och värderingar”, som rektorn sa till Aftenbladet.

En icke-konfessionell julfest? Det finns knappast något mer motsägelsefullt, eftersom julens budskap är raka motsatsen. Det var med julen som neutraliteten bröts, när sanningen kom fram och befriade oss från en amoralisk världsbild där makt definierade rättvisa.

Ondskan, som i en sådan världsbild är lika neutral som kärleken, blev förståelig och oacceptabel på en och samma gång.

Terror, som vi nyligen upplevde i Australien, är inte meningslös, som många har hävdat under de senaste åren. Om så vore fallet skulle även julen vara meningslös. Den kristna tron hävdar att terror är ondska och ett resultat av syndafallet. Om vi avfärdar Gud och låter ateistisk naturalism definiera verkligheten, är det svårt att argumentera för något annat än att terror måste vara som vilken annan handling som helst. En handling som måste accepteras eftersom den är en naturlig del av evolutionen, en ”survival of the fittest” mellan kulturer. Ett dött universum som uppstod efter en slumpmässig explosion i tidens begynnelse kan inte ge oss absolut moral eller en förståelse för mänsklig värdighet. Det livssynsneutrala samhället tror därför på något – vi måste bara titta noga för att se vad detta samhälle dyrkar, vad de ersätter Gud med.

Julens budskap handlar om något som vi håller på att glömma: en helig treenighet som skapade jorden av kärlek. Inte för att Gud var tvungen – han är perfekt som han är – utan för att det ligger i hans natur att skapa av kärlek. Guds väsen definieras tydligt i en helig, relationell kärlek, hans vilja är en utgångspunkt i det heliga.

Inkarnationen – att Gud blev människa – är ett budskap med så många dimensioner att vi har svårt att förstå det fullt ut. En Gud som älskade oss så mycket att han skulle göra vad som helst för att rädda oss. För människan kunde inte rädda sig själv, som C.S. Lewis sa:

”Det krävs en god människa för att ångra sig. Endast en dålig människa behöver ångra sig; endast en god människa kan ångra sig fullständigt. Ju sämre du är, desto mer behöver du det, men desto mindre kan du göra det. Den enda som skulle kunna ångra sig fullständigt skulle vara en perfekt människa – och han skulle inte behöva det.”

Med julen hamnade människan, individen, i centrum. Det var med barnet i krubban som individualismen introducerades – inte som dagens självcentrerade individualism, utan en individualism baserad på en gränslös, gudomlig kärlek till individen. Gud ser människan, inte grupper eller klasser, och önskar en relation med var och en av oss. Hans ord, ”vad ni gör mot en av dessa minsta, det gör ni mot mig”, var en gudomlig uppenbarelse av mänsklig värdighet som revolutionerade världen. Kvinnor fick samma värde som män. Det medeltida idealet om ridderlighet är mycket mer än en myt. Slaveri avskaffades gradvis och jämlikhet inför lagen infördes.

Dessa människor lyftes inte upp och befriades av goda värderingar eller neutralitet, utan för att Gud hade visat oss deras mänskliga värdighet. Vi var alla lika inför vår Skapare; vi hade alla samma broder i Jesus Kristus.

Vi är alla oersättliga för Gud, men lika förlorade utan honom. Ingen av oss kan stå emot ett möte med en helig Gud, men det hindrar inte honom från att älska oss. Han älskar oss så mycket att han själv valde att bli den perfekta människan som kunde ångra sig fullständigt å allas våra vägnar. Jesus kom därför inte till jorden för att döma oss, utan för att världen – vi alla – skulle kunna bli frälsta genom honom.

Det var därför änglarna sjöng ”frukta inte” när de visade sig för herdarna på fälten. Det var ett budskap från Skaparen själv. Gud hade satt igång sin räddningsaktion för dem han älskade mest. Det är detta julen handlar om: ett budskap om att lidandet och ondskan i världen inte är Guds vilja, utan ett resultat av mänsklighetens brytning med Gud. Gud vill att vi ska förstå hans vilja för oss och för skapelsen. En förutsättning för att leva i det förhållande han önskar är att vi accepterar honom som vår Frälsare och blir hans barn.

Julbudskapet har därför betydelse inte bara för individens relation till Gud, utan har också djupgående politiska implikationer. Valet är vårt; Gud tvingar ingen. Men jag kan inte se att det finns något större budskap än det som herdarna hörde den första julnatten.