”Vem ska trösta Knyttet?” frågade sig Tove Jansson i sin ikoniska barnbok från 1960. I dagens Sverige är frågan vem som ska trösta David – som har fått allt och lite till av svenska skattebetalare, men som ändå inte är nöjd…

SVT Nyheter publicerade under december ett inslag om 34-årige David. Det familjära tilltalet gör att tittaren aldrig får veta hans efternamn.

David kom från Syrien i flyktingvågen 2015. Han har lärt sig svenska, utbildat sig, arbetat och betalat skatt. Han har med andra ord gjort exakt det som förväntas av en vanlig svensk och han har bidragit till samhället på exakt det sätt som nationens dåvarande statsminister lovade oss. Ni kommer väl ihåg att ”vinsten kommer lite längre fram”?

Men David betraktar sig tydligen som närmast en hjälte, en självbild som får stöd av SVT och DN. Han har nämligen bidragit till det här landet. Om Sverige förlorar honom är det en stor förlust.

Så när David hotade med att lämna Sverige – men såklart först efter avslutade högskolestudier! – förväntar sig både SVT, DN och David själv någon form av reaktion. Det anses tydligen fullt rimligt att Davids sårade känslor ska leda till att den svenska regeringen ändrar sin ”rasistiska” politik på det sätt som David önskar, så att han stannar i Sverige.

– Grejen är att regeringen försöker liksom att göra invandringssystemet inte attraktivt till invandring generellt sett, genom att prata dåligt om invandring och invandrare, säger David i SVT-intervjun.

David anser att regeringen ”snackar skit om invandrare”. Det har fått honom att inte känna sig välkommen, och David planerar nu en flytt från det genomrasistiska och ovälkomnande Sverige, tillbaka till diktatorn och islamisten Ahmed al-Sharaas Syrien, där IS-terrorister är fortsatt aktiva och majoriteten lever i fattigdom – men där en man med en svensk högskoleexamen i bygg- och fastighetsekonomi förmodligen kan se fram emot en lukrativ framtid.

I ett inlägg på Facebook skriver skribenten och socionomen Birgitta Sparf:

”Syriske David valde alltså att flytta till Sverige 2015, vilket jag absolut inte kan lasta honom för. Anders Danielsson, Migrationsverkets generaldirektör och Mikael Ribbennvik, Migrationsverkets operativa chef och ställföreträdande generaldirektör, fattade 2013 beslut om att samtliga Syrier skulle beviljas permanenta uppehållstillstånd, alla utvisningar till Syrien från Sverige hade stoppats redan 2012.

Detta var ett beslut som Sverige var ensamt om i EU och i hela den övriga västvärlden, vilket självfallet innebar att Sverige som en jättelik magnet drog till sig en enorm mängd syrier, oavsett var i världen de befann sig.

Detta fick till följd att syrier idag är vår allra största utomeuropeiska invandrargrupp. 2023 uppgick de till 263.899 personer, tätt följda av inflyttade från Irak med 236.705. Och stackars David är alltså en av dem.”

Låt oss stanna upp ett ögonblick. För två år sedan (idag är siffrorna högre) hade Sverige alltså tagit emot över en halv miljon individer från två extremt konfliktfyllda länder, där utbildningsnivå, levnadsstandard och graden av frihet är betydligt lägre än här. En halv miljon motsvarar fem procent av Sveriges nuvarande befolkning.

Sedan tillkommer alla andra – i runda slängar två miljoner personer har invandrat till Sverige sedan millennieskiftet och var femte invånare är idag utlandsfödd.

Svenska skattebetalare har välkomnat David, hans 263.898 landsmän och övriga nära två miljoner som invandrat till Sverige sedan millennieskiftet.

Svenska skattebetalare har gett dem bostäder, möbler, husgeråd, kläder, cyklar och körkort. Svenska skattebetalare har gett dem gratis utbildning, läkarvård, tandvård, språkstudier, barnbidrag, försörjningsstöd, tolkhjälp, pensioner och efterlevandestöd.

Svenska skattebetalare har fått se sina pengar gå till anti-demokratiska föreningar, könssegregerade moskéer, ekonomiska bidrag till illegala och arvoden till advokater som har skurit guld med täljkniv när kriminaliteten har exploderat och asylavslag har kunnat överklagas in absurdum.

Svenska skattebetalare har fått stå tillbaka när arbetsgivare har rekryterat enligt mångfaldsprinciper.

Svenska skattebetalare har stått för räkningen när det bjudits på ”gratis” resor med kollektivtrafik, ”gratis” körkort, ”gratis” fritidsverksamheter, ”gratis” inträden till badhus och gym och ”gratis” inträden till samma nöjesparker som många skattebetalare inte har råd att besöka med sina barn.

De syrier och irakier som, precis som David, valde att komma till Sverige har kort och gott fått mer av sitt nya hemland än de någonsin kunnat förvänta sig av sitt gamla. Och det har varit kravlösa gåvor. Vissa har gått samma skötsamma och produktiva väg som David, andra har valt helt andra vägar.

Migrationens konsekvenser är tydliga i samhället, men att som svensk skattebetalare ifrågasätta den generösa migrationspolitiken har inneburit att stämplas som högerextrem rasist. En ond människa. ”En svensk tiger” gäller än idag, för den som vet sitt eget bästa.

Men det har inte räckt för David. Han känner sig inte välkommen längre.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som krävs för att han ska känna sig välkommen? Vad förväntar han sig? När det är nog?

Jag misstänker att det aldrig är nog.

Men David får massivt stöd av de röd-gröna megafonerna i svensk media, och rubriken på Dagens Nyheters ledarsida löd: ”Inte konstigt att David känner sig tvungen att återvända till Syrien”. Så blir det ju enligt DN i ett land vars befolkning ifrågasätter socialdemokratiska krav på tvångsblandning mot individens vilja och där regeringen vill kunna upphäva (dubbla) medborgarskap för grovt kriminella.

”Den nuvarande retoriken är skadlig, både för de enskilda individerna och för Sverige som helhet”, avslutar DN sin ledartext. Retoriken, alltså? Att det i själva verket är den förda migrationspolitiken som har varit skadlig tycks inte föresväva redaktionen.

Men det har den varit, och det har drabbat oss alla.

Ironiskt nog har den förändring av Sverige som ägt rum sedan 2015 bidragit till att många infödda svenskar delar  känslan David sätter ord på: Känslan av att inte längre vara välkommen i Sverige.

Men det finns en viktig skillnad. David har ett alternativt hemland som väntar. Han kan åka tillbaka till Syrien närhelst han önskar, och få 350.000 kr i reskassa från det genomrasistiska Sverige om han väljer den lösningen.

Vart den svenska skattebetalare som inte heller känner sig välkommen i Sverige ska ta vägen, är inte lika självklart. Men en sak är säker – vi får inga 350.000 insatta på vårt konto som tack för att vi har bidragit till att hålla Sverige flytande.

Däremot kommer Skatteverket att kräva att vi betalar in skatt trots att vi inte längre bor i landet, allt för att personer som David ska kunna fortsätta att känna sig välkomna.