Efter årtionden av anpassning, bortförklaringar och tyst acceptans tycks något ha förändrats. Det som tidigare kunde avfärdas som enskilda händelser framträder nu som delar av ett större mönster – och allt fler svenskar börjar inse att utvecklingen inte längre går att ignorera.

Det går snabbt nu. Efter decennier där samhället runt oss har förändrats sakta men säkert, förändras Sverige nu i rasande takt. Eller handlar det ens om förändringar? Kanske handlar det bara om att det som tidigare har förändrats i det fördolda nu träder fram i all sin tydlighet?

Svensken är den kokade grodan: Vi har vant oss vid att placeras sist i kön till bostäder och jobb. Vi har vant oss vid att vi inte längre kan besöka simhallar, badplatser och konserter på grund av ”stök”, och vid att inte gå ut ensamma kvällstid. Vi har vant oss vid att möta läkare, förskolepersonal och tjänstemän som inte kan förstå oss, ens på enkel svenska. Vi har vant oss vid att våra barn undervisas i svenska av lärare som inte själva behärskar språket, men vi kan inte klaga eftersom vi då stämplas som ”rasister”. Vi har vant oss vid att våra döttrar kallas ”horor” och våldtas, och att våra söner förnedras och misshandlas. Vi har vant oss vid att bomber kan detonera utanför våra hem och att den som befinner sig ”på fel plats vid fel tid” kan mördas i en ”felskjutning”. Vi har vant oss vid att betala höga skatter till en välfärd som ska delas med hela världen, och att vi efter ett långt arbetsliv får mindre pengar att röra oss med någon som aldrig arbetat. Vi har vant oss vid att beskyllas för kolonialism, strukturell rasism och vita privilegier, samtidigt som våra skattepengar bekostar ”de utsatta gruppernas” bostäder, körkort och Gröna Lund-besök. Vi har vant oss vid att politiker vill stänga kristna friskolor, eftersom muslimska skolkoncerner används för att förskingra skattepengar. Vi har vant oss vid att personer som fått utvisningsbeslut en, två och tio gånger ändå kan stanna kvar i landet – i decennier. Vi har vant oss vid att Sverige blivit våldsammare, skitigare och fattigare.

Vi har vant oss.

Framför allt har vi vant oss vid att aldrig klaga, för vem vill framstå som intolerant, rasistisk och högerextrem..?

Så svensken har gjort det den är bäst på: efter varje sprängning, varje djurisk gängvåldtäkt, varje mördad oskyldig har sociala medier fyllts av kommentarer om att ”nu, nu, nu ska vikingen minsann vakna”, men det enda svensken har gjort är att knyta näven i byxfickan, bita ihop och kämpa vidare.

”Hyran måste betalas och det kunde ju alltid ha varit värre? Min familj har inte drabbats – än. Och vi måste väl ändå vara välkomnande och toleranta..? Snart är det ju fredag och då kan vi äta tacos och titta på Idol, Masked singer eller något program med familjen Wahlgren?”

Så har det lunkat på. År efter år. Tills nu.

Vill man ha en markerad punkt på tidslinjen så föreslår jag dagen när SD lade fram sitt förslag om hijab-förbud på allmänna platser. Det var den tändande gnistan.

Nu har något hänt. Stämningen har förändrats. Eller, för att tala med bibliskt språk, slöjorna har lyfts (no pun intended).

• Det islamist-fascistiska Partiet Nyans går till val genom att varna SD för att ”utmana deras tålamod”.
• Terrorsympatisörer och antisemiter har (ännu en gång) avslöjats inom Vänsterpartiet – som utgör Socialdemokraternas regeringsunderlag.
• Kandidater till riksdag, regioner och kommuner kräver att få intervjuas på arabiska, eftersom de inte kan tala svenska.
• Influencer-hijabistas uppmanar svenskar som inte accepterar hijab att lämna landet.
• Tjänstemän, nu senast inom Migrationsverket, och advokater avslöjas som spioner för den Iranska regimens mördar-mullor.
• SVT rapporterar utförligt och andaktsfullt från ärkemördarayatollan Ali Khameneis begravning.
• Sköra, äldre, hjälpbehövande kvinnor våldtas av sin hemtjänstpersonal – som utgörs av invandrade män.
• Förtvivlade föräldrar postar inlägg på sociala medier där de berättar om mardrömsupplevelser på Liseberg, Skara sommarland eller den lokala badplatsen.
• Läkare och sjuksköterskor blockerar Karolinska sjukhusets entré (!) samtidigt som de skanderar ”From the river to the sea” (!!), iförda sina arbetskläder (!!!).
• Samma slagord fortsätter att ljuda, under de antisemitiska demonstrationer som varje lördag tillåts lamslå Stockholms innerstad.
• En svensk småbarnspappa och polis stampas till döds av afrikanska migranter.
• Bara dagar efteråt skanderar representanter för Vänsterpartiet ”hela Malmö hatar polisen” under stadens Pride-parad.

Ovanstående är långt ifrån en komplett lista, det är ett axplock.

Barnläkaren Zeinab al Hawraa ”demonstrerar” utanför sin arbetsplats, Karolinska sjukhuset, den 1 juli 2026. Foto: Skärmdump video Facebook

Inget har förändrats i Sverige, samtidigt har allt förändrats. Det är annorlunda nu. Monstren är ute ur garderoben och de senaste veckornas händelser visar med all önskvärd tydlighet att maktkampen mellan demokrati och antidemokrati, mellan dialog och våld, mellan ordning och anarki, mellan kristen sekularism och islamistisk teokrati, existerar.

Om vi tidigare har behandlat alla dessa demonstrationer, utspel och brott som enskilda händelser, måste vi nu inse att de är delar av ett mycket större mönster. Maktkampen är verklig, och så här i VM-tider tvingas vi konstatera Sverige ligger under.

Vårt land är under belägring.

Och nej. Det handlar inte om invandrare. Det handlar om individer med en anarkistisk, nihilistisk och antidemokratisk ideologi, individer som hatar allt som det kristna västerlandet står för. Sådana individer finns även bland etniska svenskar, men dessa hade aldrig lyckats mobilisera en sådan kraft utan draghjälp från invandrade gelikar med lika smutsigt tankegods.

Tillsammans anser de sig vara starka, och nu är de självsäkra nog att visa de kort de har på handen: de vill dominera, skrämma och tysta.

Matchen är dock inte avgjord än. Långt ifrån.

Men ska den sluta till fördel för Moder Svea och hennes barn, ja, då måste något dramatiskt ske nu. Då måste alla demokrati- och frihetsälskande svenskar, oavsett ursprung, lyfta rumporna från avbytarbänken och komma in i matchen. Tillsammans måste vi skaka av oss naiviteten, sätta tydliga gränser och återta Sverige.

Vi, våra barn och vår nation är värda bättre än den framtid som annars väntar oss.