×

Kommentarer

Europa år 2025 står inför ökande spänningar relaterade till islamistisk radikalisering. Dessa har underblåsts av konflikter i Mellanöstern, jihadistisk propaganda på sociala nätverk och luckor i säkerhetssamordningen mellan länder.

Föreställ dig en handfull individer, mestadels radikaliserade europeiska muslimer i åldern 18 till 35 år, som verkar i europeiska storstäder som Bryssel, Paris eller Berlin och är fast beslutna att hämnas ”palestinierna”. Nätverket beslutar sig för att attackera judiska européer, massakrera så många som möjligt, sprida skräck bland judar och icke-muslimer – alla ”kuffar”, otrogna till Allah – och ställa samhällen mot varandra. De samlas i oövervakade moskéer, på krypterade internetforum eller genom rekryterare i Mellanöstern. För att maximera den psykologiska och mediala effekten planerar de tillsammans en samordnad attack, inspirerad av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Deras mål: ett högprofilerat offentligt evenemang, till exempel en kulturfestival, en marsch mot antisemitism, en pro-israelisk demonstration eller en så kallad ”republikansk marsch” som den kallas i Frankrike. Deras attack kan kombineras med ett sekundärt mål, till exempel ett judiskt samhällscentrum eller en synagoga, för att påminna det internationella samfundet om vem som är skurken.

Gruppen skaffar sig vassa vapen, insmugglade skjutvapen (pistoler och automatkarbiner från Balkan eller lokala kriminella nätverk) – som i till exempel Bryssel uppges vara lika lätta att få tag på som ett cigarettpaket – och hemmagjorda sprängämnen, tillverkade av tillgängliga kemikalier. Hyrbilar finns tillgängliga för attacker med fordon. Dessa ”medborgargarde-terrorister” som påstås stödja Palestina – även om det fortfarande är oklart hur dödandet av ”otrogna” förbättrar livet för palestinska araber; det kommer fortfarande att finnas samma grymma styre och ingen ekonomisk framtid – kommunicerar via krypterade appar, som Signal, och förbereder videor som ska streamas live på TikTok. Deras efterföljande attacker slutar med att specialstyrkor ingriper. Muslimerna bland angriparna kanske föredrar att dö som ”martyrer” snarare än att förhandla.

Dödssiffran kan stiga till flera hundra, beroende på hur effektiv attacken är och hur snabbt säkerhetsstyrkorna reagerar. Myndigheterna kommer att utlysa undantagstillstånd, skärpa gränskontrollerna och öka övervakningen av samhällen som bedöms vara i riskzonen. Demonstrationer och motdemonstrationer kommer att utbryta och förvärra de sociala spänningarna. En grupp som är ansluten till Islamiska staten eller Hamas kommer att ta på sig ansvaret för attackerna via en video som publiceras på X och uppmana till fler liknande handlingar.

Utänkbart? Europols rapporter indikerar att det nu finns tiotusentals radikaliserade individer i Europa. Attackerna i Paris (2015) och Bryssel (2016) visar att små grupper kan genomföra komplexa operationer. Konflikterna i Mellanöstern i kombination med otillräcklig samordning mellan underrättelsetjänster och enkel tillgång till vapen på den svarta marknaden har ökat sårbarheten.

I Europa är judehatet återigen norm

Det som gör att jihadistiska pogromer i Europa inte bara är troliga, utan kanske till och med sannolika, är den smidiga normaliseringen av antisemitisk retorik. Redan 2018 publicerade EU:s byrå för grundläggande rättigheter sin andra studie om antisemitism i EU. I studien konstaterades att ”antisemitiska trakasserier är så utbredda att de har blivit normaliserade”. Med andra ord håller ett mordiskt hat mot judar på att återuppstå på de europeiska gatorna i en omfattning som inte skådats sedan 1930- och 1940-talen. I länder som Frankrike, Belgien, Storbritannien och Nederländerna åtnjuter de som offentligt uttrycker hat mot judar nästan total straffrihet. I Belgien har författaren Herman Brusselmans uttryckt att ”jag kommer att sticka en vass kniv rakt ner i halsen på varje jude jag möter” utan några konsekvenser. Adolf Hitler var i sina offentliga uttalanden ofta mer återhållsam än så.

De senaste åren har ”vänstern” och ”extremvänstern”, som försökt dölja sin antisemitism under etiketten ”antisionism”, alltmer slutat bry sig om att låtsas. Varför skulle de göra det när åtal för hets mot judar fortfarande är sällsynta? Kommer människor som kritiserar islam att släpas genom rättssystemet av en desperat regim, medan de som öppet fantiserar om att mörda judar får fria händer?

De flesta europeiska länder har inga uttryckliga hädelselagar (Storbritannien upphävde sina hädelselagar 2008, liksom Irland 2020), men lagar om hatpropaganda, allmän ordning och antidiskriminering tillämpas ofta på kritik av islam. EU:s rambeslut från 2008 om bekämpande av rasism och främlingsfientlighet kräver att medlemsländerna kriminaliserar hets mot folkgrupp på grund av religion, vilket inkluderar kritik som uppfattas som provocerande. Exempelvis dömdes föreläsaren Elisabeth Sabaditsch-Wolff för kommentarer under ett seminarium om islam i Österrike där hon beskrev den islamiska profeten Muhammeds äktenskap med Aisha som ”pedofila tendenser” på grund av Aishas ålder (hon gifte sig vid sex års ålder och äktenskapet fullbordades när hon var nio år). Denna händelse sägs vara en historisk fakta som beskrivs i Hadith, den näst heligaste källan till islamisk lag efter Koranen.

Är det ”uppviglande” att citera islamisk lag? Svaret är helt godtyckligt. Europadomstolen för mänskliga rättigheter fastställer ofta domar där uttalanden om islam anses störa ”den religiösa friden” eller ”kränka muslimer”. Denna subjektiva bedömning återspeglar en juridisk trend i Europa att prioritera ”social sammanhållning” framför yttrandefrihet, i motsats till USA:s första tillägg.

Organisationer som European Centre for Law and Justice (ECLJ) argumenterar för att dessa lagar skapar en avkylande effekt, där saklig eller historisk kritik av islam (t.ex. diskussion om Muhammeds liv) riskerar åtal om den anses stötande. Men dessa förbehåll försvinner helt när det gäller att skydda islam och när det gäller att demonisera judar. Plötsligt är allt tillåtet. Vad som helst, absolut vad som helst, kan sägas om judar, ju mer psykopatiskt desto bättre. Det är helt uppenbart att Brusselmans uttalanden, i samband med det antijudiska hatet i Europa, bara kan göra enkla människor mer beslutsamma att ”låta judarna betala” för ”Palestina”. Detta är inte yttrandefrihet. Det är en uppmaning till mord.

Kan vi inte se den oroande likheten mellan denna retorik och den som nationalsocialismen förde fram på 1920-talet? Skall vi nu skilja mellan ”dålig nazism” och ”bra nazism” – som fortfarande uppmanar till mord på judar, denna gång påstått ”för palestiniernas skull”?

Dessutom har den europeiska ”vänstern” och ”extremvänstern” – som ofta är omöjliga att skilja från varandra – anammat Hamas falska påstående att Israel begår folkmord i Gaza. Folkmord innebär förmodligen total utrotning av det palestinska folket. Men inga tillgängliga uppgifter, inte ens från Hamas, stöder detta påstående. Ändå har ”vänstern” och ”extremvänstern” i Europa gjort ”kampen mot folkmordet på det palestinska folket” till ett centralt valargument.

Föreställ dig för ett ögonblick att du är en ung muslim – nykomling eller inte, eller konvertit. Denna person bombarderas dagligen med budskap, både på sociala medier och i mainstream-pressen, som förklarar att Israel – ”judarna” – begår en av de största massakrerna i modern historia mot muslimer. Från födseln har denna unga person dag ut och dag in fått höra att hans primära identitet är muslimsk, att han tillhör ummah (den muslimska nationen) och Allah – och att hans band till sin familj eller nationalitet är sekundära, irrelevanta eller till och med meningslösa.

Koranen, sunnah och fiqh – islamiska lagar som är ”väsentliga för alla muslimer eftersom de säkerställer korrekt dyrkan, vägleder moraliskt beteende och ger praktiska lösningar på personliga och sociala utmaningar. Genom att integrera tron i alla aspekter av livet hjälper fiqh muslimer att leva i harmoni”, och lär ut att muslimer har både rätt och plikt att ta till vapen och kämpa ”på Allahs väg” mot islams fiender. ”En jihadist”, skrev David Patterson, ”enligt den heliga islamiska definitionen, måste slåss och döda för att vara rättvis”. Det börjar naturligtvis med judarna – som beskrivs som muslimernas svurna fiender till och med i Koranen:

Säg: ”Ni som är bemyndigade med Skriften, klandrar ni oss för något annat än att vi tror på Gud och vad som har uppenbarats för oss och vad som uppenbarades tidigare, och att de flesta av er är ogudaktiga?”

De som Gud har förbannat och är arg på, och som han har gjort till apor och svin och avgudadyrkare – de är värre och har avvikit längre från den rätta vägen. (5:64-65)

Och han tog ner från sina fästningar de av bokens folk som stödde dem och kastade skräck i deras hjärtan; vissa dödade du, andra tog du till fånga. Och Han gav er deras länder, deras bostäder och deras ägodelar, och ett land som ni aldrig har beträtt. Gud är mäktig över alla saker. (33:26)

I ett sådant kulturellt sammanhang, i denna atmosfär av hat, kan det inte anses legitimt eller till och med önskvärt att engagera sig i kollektiva åtgärder mot judar?

Låt oss aldrig glömma att den stora majoriteten av muslimerna i Europa är fredliga och inte deltar i terroristaktiviteter. Men även om bara 0,01 procent av Europas muslimer tog upp saken och sökte hämnd för det påstådda ”folkmord” som begåtts av ”judarna”, skulle det fortfarande representera tusentals potentiella ”jihadister”.

Vi är skyldiga våra judiska landsmän den högsta nivån av skydd – och solidaritet. Det är en moralisk och civilisatorisk plikt.

Drieu Godefridi är jurist (Université Saint-Louis, Université de Louvain), filosof (Université Saint-Louis, Université de Louvain) och doktor i rättsfilosofi (Paris IV-Sorbonne). Han är entreprenör, VD för en europeisk privat utbildningsgrupp och styrelseledamot i PAN Medias Group. Han är författare till Det gröna riket (2020).